När jag helst av allt vill ha ett glittrigt trollspö i handen, men istället ska vara vuxen för någon annans skull

Det är den där klänningen jag köpte trots att jag aldrig har klänning och som hängt på min gardrobsdörr i flera veckor och räckt ut tungan åt mig. Och det är de där nya assnygga skorna som jag blir jättelång i och jag vet inte om jag vill bli jättelång på en fest där jag helst inte vill synas alls. Och det är de där andra skorna som jag kommer få helvetesskoskav av, men jag har ju köpt en hög med plåster och såna där kuddar ni vet, att ha under trampdynan. Och så är det det där med håret som aldrig känts så mycket fraggel och så långt från perfektion som nu. Och det är den där festen på ön som jag borde vara på redan nu, men istället möter jag den blå blicken i spegeln och hör knallarna från fyrverkeri överrösta Damien. Jag kommer efter, jag är inte riktigt klar än. Och det är det där att jag hatar att frysa och det gör man alltid på Essingeöarna. De där vindtunnlarna mellan husen. Och det är jag. Och mina issues. Och det där om high-maintenance som piloten brukar säga. Oviljan att sträcka ut handen, trots att jag helst av allt vill. Så nu är det jag som ska förvandlas från fraggel till representabel. Och ta på mig det där leendet. Då räcker jag till. Visst är det så?

Ja för helvete, man får ta från det undre lagret

Och det är regnblanka Stockholm. Men inte kallare än att jag kan ha skinnjackan och en stor halsduk på promenaden hem till M. Där är det TP-kväll och Ch tittar upp och som vanligt Hej Älskling! och sen triumfen över ledningen han sitter på med tre tårtbitar i sin pjäs. Sen bryter det loss. Tårtbitar ska samlas och M slänger ihop Cosmopolitans och sen ananasdrinkar och jag hinner med tre innan vi lyckats få en vinnare efter att delvis provocerat sönder varandra och delvis hjälpt varandra. Och den där Alladinasken står för nära, men det är tydligen ingen fara eftersom Sandra äter de där som ingen annan vill ha. Hmpf. M är grym på geografi och årtal medan Ch briljerar när det gäller designers och mode. Att frågorna varirerar väldigt mycket i svårighetsgrad är något som Ch inte är helt nöjd med.
-Argh. Du får ju frågor av typen Vilken sorts nöt är det i Schweizernötchoklad?

Inte alls karatecool, mer flaxande som en struts

Och jag sitter och läser med kaffekoppen i ena handen och en dammig gammal proposition i den andra och glömmer att man aldrig får slappna av och plötsligt ett Voff!! en millimeter från mitt knä och jag hoppar högt och gör en kaffefontän upp mot taket.

Om man höjer volymen tillräckligt mycket hör man inte att man sjunger falskt [ja, jag vet att det är en lögn, men I wish..]

Jag vill bara sova. Direkt efter lunchen smiter jag tillbaka till min säng för att ligga där och läsa Marie Claire. As if. Självklart var det sömnpundaren i mig som försökte sabotera igen. Men jag lyckas hålla mig vaken och sneglar lite på skrivbordet där bokhögen ligger, men efter åtta härliga timmar med uppsatsen igår orkar jag inte. Istället dricker jag kaffe med pappa. Sen smyger jag omkring helt ljudlöst i mina tofflor ett tag innan jag startar jordens hundbus med Embla som genast är med på noterna. Fullt krig om det gröna plastbenet utbryter i vardagsrummet så nära granen att jag för ett ögonblick kan visualisera vår variant av Pluto-hoppar-in-i-granen-efter-Piff-och-Puff. Sen har jag varit ute och buskört lite [ja, det är jag som ser ut som en körskoleelev när jag ska backa] och jag kan avslöja att det är ganska halt, men jag lyckades ändå fokusera helt på att sjunga med till bilradion.

When it comes to you

Och jag vet att jag inte behöver fler skor. Men på de här står det i princip mitt namn. Och det är ju inte mitt fel.

Max tycker lampan är fin. Max vill ha lampan.

Efter att ha suttit hela dagen i vardagsrummet framför datorn och läst och skrivit och läst och skrivit och svurit och velat dö och sen läst lite mer och skrivit lite mer så känner jag mig redo att övergå till böckerna om Max.

Att orka vila i sig själv, bakom militärjacksludd och röda kinder

Det är det där med mig och havet. Som det alltid varit och alltid kommer vara. Och M viftar med mobilen och ringer samtal med vinden slitande i halsduken och prata högre, det blåser!! och det är nyår som ska planeras och det är tillbaka till Stockholm för honom bara några timmar senare. Jag stoppar händerna i fickorna på militärjackan som nästan räcker mig till knäna och funderar på var jag la bilnyckeln. Sen de där nödvändiga andetagen, som bottnar i lungorna. Stockholmskackigheten måste alltid vänta vid bron. Det är för jävla fint ändå, säger han när vi börjar gå tillbaka mot bilen. Och jag har aldrig sett dig i hästsvans. Den är ett litet tecken på att något har hänt under hösten. Något bra.

När verkligheten visar musklerna

Kvällen igår bjöd på stor underhållning. Vad är väl en bal på slottet? Efter att ha brölat och nästan trillat in genom svängdörrarna till köket och sen dunkat ner sina ölflaskor på bordet där vi sitter inleder de armbrytningen.

Och jag kunde inte känt mig mer hemma.

Och efter att ha fått en alkoholstinkande puss på först den ena kinden och sen den andra när jag försökte undkomma den första är harmonin på topp vid vårt bord.

Pingvinpälskallt

Jag fryser. I min etta i Stockholm kan jag vrida vredet till max och få värmen att pulsera från elementen och bränna rakt genom rummet. Och tina mig så jag kan vara linne och stor avklippta chinos. Men i Casa del Päron som är för många rum och för stort flyter värmen från elementen rakt upp och jag når den aldrig. Så jag drar på mig jeans, grå klänning över, kofta och tofflorna lillebror M gav mig i julklapp och nu sitter jag här och önskar mig torgvantar att ha när jag knappar på tangentbordet. Kanske kan använda min briobräda för att få upp värmen.

Den där julklappen

Han känner mig nog lite för bra egentligen

Ni kan aldrig gissa vad jag fick i julklapp.

Helt amazing.

Nu jävlar.

Casa del Päron dan före dan

De där kryddnejlikorna.

Den där granen...

...som inte blev så mycket hippie.

Och jag vill passa på att önska er en God Jul,

med glitter och glamour

(som A skulle sagt).

Ni vet väl att det ska vara en hippiegran i år?

Jag kan informera om att det fortfarande står noll-noll-noll i tävlingen. Men jag är övertygad om att ställningen kommer ändras under juldagen när det är gåutochdrickavin-kväll. Min önskan är att jag inte ska vinna i år igen. Passade på att fejkklä granen lite när jag kom hem från fikan innan Lillebror M kom förbi. Hängde upp några piprensaretomtar, glitterpappersfåglar, en guldfärgssprayad kotte och några målade träfigurer och står fortfarande och hänger upp några skeva äppelprynader när lillebror M kliver in i vardagsrummet och s-t-i-r-r-a-r på granen, men lyckas hålla ihop och sätter sig i soffan och jag gräver fram några glittrigt spretande bollar och men de här är ju också jättefina och väntar på reaktionen som måste komma. Och det gör den.
-Men för fan...ska vi fylla hela med sånt där krafs eller?
Jag vänder mig om och ser sårad ut samtidigt som jag dör av skratt inombords och vadå, jag tycker att det blir fint. Då stirrar han bara på mig och muttrar:
-Whatever, jag bor ju inte här längre...
Samtidigt som jag inte kan hålla mig utan plockar tillbaka allt hippiepynt i en låda.

Men nu ska jag gå tillbaka till mitt projekt med kryddnejlikor. Och sen ska vi klä granen. På riktigt.

Dashing through the snow On a one-horse open sleigh Over the fields we go Laughing all the way

Kunde inte somna igår, utan låg vaken och lät uppsatsmolnet sväva över sängen. Och bredvid min säng ligger en bok på ca 400 sidor om neutralitet och Europeisk integration. Och det är dagen innan julafton, men allt jag kan tänka på är alla böcker och propositioner och betänkanden och debattprotokoll jag måste läsa. Men nu fika med C och I och det är dags för årets version av den där tävlingen.

Är nylonen gjord av bävrar?

Lillebror M underhåller oss i bilen på väg 34 med immitationer och plötsligt en bortglömd favorit, med exakt efterapad röst
-Det är bävernylon.
-Va? Är nylonen gjord av bävrar?
och sen dör vi av skratt i flera minuter.

Och jag är hos min armé igen.

Ungefär lika smidigt som att packa sitt semesterbagage i ett kassaskåp

Och lillebror M kommer upp för att hämta sin storasyrra och de gigantiska bokhögarna och ser förskräckt ut när han kliver in i lägenheten och stirrar på pappersbunten jag håller i famnen samtidigt som jag gräver i pappersberget och sen proppar ner en del i en påse:
-Vad gör du?
-Ja, en tjej ska låna de här domarna och kolla lite grejer.
-Ehuee..okej. Smidigt.

En liten lista

Blev utmanad av pinglan Ajja, så here goes:

5 Saker jag gjort 2006 som jag aldrig kommer glömma:
Skrivit min sista juristutbildningtenta
Haft en riktigt underbar höst
Inlett kampen med prestationsmonstret
Blivit kär i London

5 bra låtar lanserade 2006 (kör på låtar jag lyssnat mycket på):
Scissor sisters - I dont feel like dancing
Damien Rice - 9 crimes
Anna Ternheim - When tomorrow comes
Ane Brun - Stop
Nelly Furtado - Somebody to love

5 bra media (tv, bok, film, serie, internet) händelser 2006:
Scrubs (tv)
Svenska dagbladets brännpunkt (tidning)
www.expo.se (internet)
Anna Gavalda - Tillsammans är man mindre ensam (bok)
Little miss sunshine (film)

5 saker jag vill göra nästa år:
Våga stanna lite
Lämna in två klara uppsatser
Sitta ting
Börja träna karate igen
Åka till Barcelona

Och nu är jag nyfiken på hur mullvadsbloggens ägare, Brandsoldat Bjärbo, Kristina och Felicitas skulle svara. Come on!

Nu är det jul igen, och I will survive

Jag borde läsa jordens längsta debattprotokoll om Kosovo nu, men efter att ha legat kvar i sängen alldeles för länge med Stockholmsmolnet ovanför mig vet jag att det finns en del saker jag måste fixa. Det är det där med julklapparna. Och jag har funderat noga.
1. De borde vara mindre folk ute mitt på dagen.
2. Undvik stekt korv-syndromet som uppstår när man knölat på sig en vinterjacka. Istället är det bättre att ha något tunnare och frysa mellan affärerna. Det är min teori för dagen, som säkert kommer sluta med lunginflammation.
3. Ha en ordentlig lista på julklappar. Jag har nog en tomte-gen i alla fall, för listan har jag här. Att jag självklart var på väg at åka utan den är en annan sak. Sådetså.
4. De där personerna som är omöjliga att köpa till. Spara dem till sist, för då kommer du vara tillräckligt blase för att inte orka oroa dig. Och troligen inte heller komma ihåg vad det är du köpt och slagit in.

Och min egen viktigaste punkt:
5. Håll en konstant koffeinnivå. Alltså inte en som påminner om nyckelpigetåget.

Here we go.

När någon ringer för att berätta att månen ser ut som en herrgårdsost

Ankorna samlas vid Norr Mälarstrand och tjattrar efter frukostbullar, de är fler i år och kanske lite tjockare. Jag viker halsduken över ena axeln och andas in minusgrader och om bara en vecka är jag någon annanstans. Andra ankor, andra andetag. Men det där havet. Och den där blå jungfrun långt borta vid horisonten. Och jag kommer stanna för länge, lutad mot räcket, tills jag fryser om fingrarna trots vantar och sen ha värmen i bilen på max hela vägen hem. Mina bröder kommer klä granen och bygga ihop änglaspelen och vända den näst översta biten fel så änglarna åker baklänges. Det är jag och den där bokhögen som kommer ner, men jag ska försöka att tvätta bort lite av plugg-Grinchen tills dess.

Kontaktlim på stolen känns som bästa lösningen

Om ni saknar mig är det här jag finns. Idag är det jag och proposition 2003/04:61. Så jag är inte ensam.

Pippi Långstrump måste scannas

Säkerhetskontrollerna på Heathrow är galna. Det var visa pass, ta av ytterkläder, töm fickor, scanna bagage och gå genom larmbåge och trots att det inte pep om mig blev jag kroppsvisiterad innan jag fick ta min väska från bandet och hon var särskilt intresserad av mina Pippi Långstrump- stövlar och tryckte och klämde på dem. Sen hann jag inte mer än lyfta väskan innan en säkerhetsvakt viftar åt mig att jag ska ta av dem och köra dem genom en sko-scanner. Gubben på andra sidan tittar intresserat på skärmen när de passerar och stannar bandet och knackar sin kollega på axeln som vänder sig om för att också titta innan han startar bandet igen och säger here you go, miss. När vi promenerar bortåt i hallen ropar de i högtalaren och Jk får något stressat i blicken.
-Visst ropade de på mig?
-Va?
-De ropade på mig.
-Är du säker?
-Nej, men..
-Du hade säkert hört om det var så.
Och så var det. Tappat pass och tappat boardingcard.

De där flodbåtarna

London innehöll även en tur till Camden Market som var en enda röra av Allt Möjligt. Burberry-kappor, en massa militärkläder och afrikanska trummor konkurrerade om utrymmet med tecnoaffärer, secondhand pumps och matställen. Efter att ha tappat bort oss helt i jakten på en uttagsautomat och sedan äntligen hittat den i ett hörn bakom en klädhängare med kavajer inköptes en blå ascool uniformsjacka och jag är grön av avund när jag nickar och säger att den är fin, du passar i den och tänker att de borde haft såna i x-small också. Sen promenerar vi längs kanalen bort mot Regent´s Park. Båtarna i kanalen ser ut att ha passerat sitt bäst före-datum för länge sedan där de ligger och puffar ut vedspisrök mot den gråblå himlen. Husen på andra sidan kanalen ser nästan stroppiga ut i jämförelse och är blanka fönster och stora våningar. Vår plan för dagen urartar lite på grund av kylan och istället siktar vi på Harrods och kvarteret Knightsbridge. Jag börjar känna mig trött i fötterna, men när jag fått ännu en kaffe på Starbucks blir jag nöjd igen och följer Jk som en liten svans till en inredningsaffär. Harrods är panik och packat och hysteriskt, så vi bestämmer oss för att äta istället och hamnar på en pub där vi beställer in öl och ni kan säkert gissa vilket ölglas som är mitt.

Flashlight

Och tanken var att ni skulle få ännu en vacker gatlykta. Istället får ni en gatlykta med jordens ufoljus som helt överglänser mig. Men med lite god vilja så kan man skymta mig och Themsen.

Gingerbread Latte

Fredagens schema inleds starkt mitt inne i London på Topshop på Oxford Street och skoavdelningen som har ett eget våningsplan och jag är direkt ment to be. Rekar och memorerar. Piccadilly Circus. Sen Gingerbread Latte på Starbucks. Covent Garden omgiven av uteserveringar med infravärme och mellan husen spelar en liten orkester bestående av fyra personer julsånger och tjejen med flöjten traskar ut bland borden och killen hon sen sätter sig bredvid och spelar för blir tomteluvsröd i ansiktet. Orkestern byter sång till något jag aldrig hört och plötsligt uppenbarar sig en dam i sextioårsåldern på avsatsen mellan trapporna som leder ner till undervåningen där orkestern står och hon tar först några försiktiga danssteg och sen utför hon ett dansnummer som skulle få Riverdance att tappa hakan. Alla vi som står och tittar flyttar fokus till henne. Halsduken fladdrar och hennes kinder blir alldeles röda, men varje danssteg sitter där det ska och när musiken klingar ut mottar hon våra applåder med en nickning och kastar en slängkyss mot orkestern. Sen är det dags för en uppföljning av ett tips från Kristina; Neal Street där skoaffärerna ligger på rad. Sedan Paul Smith. Urban Outfitters där jag hittar en variant på den där ugglan. Sen hamnar vi på en pub och där dricker alla Corona. Jag också. Och bredvid puben hittar vi en liten fransk restaurang där vi bestämmer oss för at dricka husets vin och äta mat och dricka kaffe, innan vi lite salongsberusade bestämmer oss för att skapa en egen teddybjörn på BearFactory, men i sista sekund inser att den inte skulle bli all that i vårt tramsiga tillstånd. [Nu tycker jag att det var lite synd att vi inte gjorde en.] Vi bestämmer oss för bio istället och efter att ha vilat i biosalongen Trafalgar Square och vi funderar på varför Nelson måste stå så högt upp att man inte ser honom. Sen en smygtitt förbi stålgrindarna som hindrar infart till Downingstreet. Vi stannar och lutar oss mot räcket och den ena vakten med en kpist på magen närmar sig bakom stålgrinden och vi frågar om nummer tio är där den stora granen står och då öppnar han en grind och kommer fram och vi upprepar frågan och han nickar och ler innan han försvinner tilbaka. Sen får jag äntligen se Big Ben. Grande. Damn. Vi går över Themsen och förbi London Eye innan vi hamnar på en pub högst upp i ett av husen där vi beställer in en Margarita och en Singapore Sling. Sen rullar vi hela vägen till tunnelbanan och det där fina engelska regnet som jag förväntat mig har bytts ut till ösregn men med varsitt parply klarar vi oss fint och efter att ha tagit av oss ytterkläderna somnar vi på sängen med kläderna på. London kickar ass.

London calling och det är Harry Potter och Paddington

Efter att ha kollat på klockan och Oj, tåget går om fyra. - Va? Men min kaffe... och sprungit ikapp till Arlanda express - Men vafan, det där är tåget vi ska ta! -Eh...Vi kan väl ta nästa? -Nej, detta. - medan en halvdrucken kaffe latte står kvar på ett bord på caféet på Centralstationen är det tågtåg och sen incheck och säkerhetskontroll och den trinda kontrollanten tittar på mig och -Och den där påsen, som alla damer har? - så jag lyfter upp den lilla återförslutbara plastpåsen för vätskor där ett ensamt litet läppglans ligger och han håller myndigt fram en av plastlådorna så jag kan lägga den där. Sen får jag en ersättningskaffe innan boarding. Flygplanet dånar och dundrar och tonårskillen i sällskapet framför oss blir flammig och fladdrig och plötsligt står flygvärdinnan bredvid honom och tar med honom fram i cockpit för det brukar göra att det känns bättre och när vi ser honom vid bagagebandet två timmar senare är han fortfaande flammig och fladdrig men en smula lugnare. Det där om grader i helvetet. När vi kliver av snabbtåget vid Paddington Station tappar jag hakan. Det är så Harry Potter och hade ett ånglok tuffat in i hallen hade jag inte blivit förvånad. Utan bara åkt med till Hogwarts. Och kön vid uttagsautomaten. En tydlig kö som delades i tre delar. Jag vet att jag kommer trivas här.

Om vi säger såhär; prognosen är god

Tydligen är vi tre Sandra i gruppen, något handledare ett tyckte var lite roligt. Men jag är hellre den enda Sandra. Som jag brukar vara. Handledare nummer ett hade inte helt oväntat en massa fler åsikter än handledare nummer två och inledde starkt genom att ifrågasätta den något sensationsinriktade inledningen och jag ville omedelbart dö. Sen gick han vidare till en snabb genomgång av mitt syfte och Sveriges position internationellt och jag antecknade och antecknade och kände paniken komma krypande. Prestationsmonstret hoppade jämfota av glädje runt mina fötter. Och jag hade velat kontrollandas i en brun papperspåse.
-Källkritiken måste utvecklas, säger han och jag nickar. Annars är det bra. Det är intressant.
-..?
-Och här regeringsformen. Bra. Historik. Bra. Och så håller du på med undersökningen av ditt material nu?
-Ja.
-Dåså.
-Men om syftet är dåligt, då kommer det bli ett glapp med empirin?
-Syftet är inte dåligt. Du måste bara tänka igenom om det inte är mer alliansfrihet det handlar om.
Sen fortsätter genomgången och han pratar och pratar och jag försöker trampa ner prestationsmonstret i mattan och den andra handledaren rycker in och säger men det var ju så du hade tänkt när vi pratade och jag tänker tacktack. Och innan jag går måste jag:
-Då ska den mailas in 8 januari, men hur vet vi om den är bra nog att läggas fram.
-Lite måste man chansa, säger han och ler.
-Men det borde inte vara omöjligt, så som den ser ut nu?
-Jag kan säga såhär; prognosen är god.

Och jag åker ner i hissen igen ännu mer torktumlad än i morse. Men plötsligt det där lugnet. Lite Lucia-feeling efter flera nätter med mardrömmar. Jag vet vad som krävs. Efter London är det jag som går i exil och bosätter mig hos mina päron i mitt gamla flickrum tillsammans med min laptop och bokberget från helvete och jobbar med uppsatsen. Det där du sa om warriorprincess. Det är dags.

London for dummies

Nedräkningen har börjat. Om en kvart är det min uppsatsbaby som ska behandlas. Gulp och med ett sprättigt glädjestudsande prestationsmonster i släptåg ska jag ta hissen upp för att träffa båda handledarna. Som om det inte räckte med en.

Och så måste ni* göra mig en tjänst. Imorgon åker jag till London för första gången. Så hjälp mig!

Vad ska jag se?


*Kristina, de där skoaffärerna?!

Torktumlad juriststudent

Det är aldrig särskilt spexigt att vakna och gå upp när kroppen fortfarande är i sovande tillsånd med skrynkelavtryck från kudden på kinden och sen se sig själv i badrumsspegeln och det som står där och tittar tillbaka ger ett torktumlat intryck. Som om en elefant av misstag råkat sätta sig på mig. Det syns nästan att jag har drömt om uppsatser igen och det var Den här är för dålig och sen fick alla slänga sina uppsatser och börja om. Mitt Sharpei-utseende försvinner medan jag kokar kaffe och äter flingor och byts ut mot en fjäril i magen. Prestationsmonstret sitter redan i hallen och fnissar och väntar på att vi ska åka till handledarmötet klockan halv två.

Jag ser ljuset, jag ser Blogger Beta

Det är tydligen dags nu. Jag kan inte längre kommentera på era bloggar. Blogger Beta säger att jag måste bli en av er. Men jag är lite rädd. Tänk om hela bloggen försvinner. Eller om jag inte kan logga in sen. Vadå skapa ett google-konto?

Men när jag tagit mod till och skuttat över till Blogger Beta-land. Väntar ni där på mig?

Jag tror på det vackra i dig

Fastnar framför Cityakuten av en slump. Cityakuten och jag är ingen bra kombination. Och idag händer det igen. Jag gråter. Varför vet jag inte riktigt. Det är det där med liv och död. Det där om att kämpa eller ge upp. Att välja väg. Att våga gå fel och återvända. Eller att aldrig någonsin återvända. Att ta strid. För sig själv eller någon annan. Att stanna när man egentligen inte vågar.

Samma nivå som sandkrig med plastspade utanför dagiset Blåklockan

Dagens uppgift är att läsa om Sveriges inblandning i EU-styrkan i Makedonien. Och inte ens tanken på att byta ut alla Makedonien mot Makaronien får mig på bättre humör.

Volcano

Och Damien Rice spelar i Stockholm i mars. Och Sandra får inte gå.

Och nej, det är inte för att jag inte varit snäll i år.

Biljetterna är redan slutsålda.

I dont like mondays

Vaknar av regnet mot fönstret. Drar täcket över huvudet och puffar till kudden lite och blundar och försöker sjunka ner i madrassen. Då händer det. Jag kan inte somna om.

Och plötsligt blev dagen flera timmar längre.

Med bil, hur värdelöst är inte det?

Helgen kan sammanfattas. Med På Spåret hos M tillsammans med Ch som verkligen hatar det tvprogrammet och sen mumlar att Så jävla värdelöst, där sitter de i sina tågvagnar och är fula och sen sker resorna med bil. Snälla liksom, what the fuck is the point!! Samtidigt som M hjälpsamt förklarar att mer än två miljoner ser programmet. En kommentar som möts av ett mumlande och en rejäl klunk ur drinkglaset från Ch. Herrarna ska ut och jag ska skriva och de deklarerar högt hur tråkig jag är men innan jag stänger dörren hör jag Ch och Lycka till, Sötnos! och jag svänger förbi affären och hämtar två lussebullar och en Pucko innan jag passerar Tulo-skylten. Söndagen var det där blekvita dagsljuset som skrapar mot huden och man känner sig genomskinlig och jag hämtar två böcker på bibblan och beställer fler innan jag möter L, D och K i stan för kaffe. Små soon-to-be-jurister som darrar mer eller mindre i knäna inför faktumet att vi är klara snart. Bara en uppsats bort. Så vi ägnar tiden åt att försöka hitta ett lagom dragläge. Och känslan av att det inte bara är jag som slirar är bomull. Och imorgon är det ännu en deadline för c-uppsatsen och jag har slarvat bort två propositioner. Misstänker att jag börjar bli senil.

The Lussebulle

If I stand still, push me

Håller J sällskap när han lunchar och idag gör han det på jordens mest barnvagnstäta ställe. Och till varje barnvagn tilhörande baby. Jag har sovit för länge och inte skrivit ett ord på uppsatsen och är inte alls upplagd för baby-som-kletar-med-puré eller baby-som-skriker eller baby-som-bankar. J är det orubbliga lugnet som vanligt och höjer inte ens på ögonbrynet när vagn nummer trettiosex rullar in bland borden istället flinar han och nickar mot en baby som ballerinaflexar med sockiplastklädda fötter mot mammans ben vänd mot oss och säger Den där liknar dig ju, samma motorik innan han fortsätter äta sin sallad. Jag är i ofas och har blåst upp uppsatsen till ett monster som hotar att välta över mig i varje andetag. Försöker förklara och är samtidigt mer än missnöjd med att ha tappat bort Dust yourself off and try again-känslan. Och innan vi går lutar han sig fram och:
-Skärp dig. Visa lite stake. Sandra.

Thank you. Jag har skrivit. Nu.

Dagens avfyrning

Det blev ingen uppskjutning för Christer Fuglesang och jag tycker nästan nästan lite synd om honom. Han verkar ju snubbla precis innan mållinjen hela tiden. Jag höll i min alldeles egna uppskjutning imorse med hjälp av jordens äldsta brödrost. Fjädring idag får inte knyta skorna på fjädring tillverkad på åttiotalet. *Tjong* Sen skjuts rostmackorna upp i luften som lerduvor.

Bra shit.

Efter springrundan på uppsatsfronten nada mas

När jag vet att jag borde läsa Farväl till neutraliteten?, varför sitter jag då och äter clementiner och tittar på ett Vänner-avsnitt jag redan har sett?

Dammit.

Den inofficiella tävlingen är avgjord nu, lomhörd är bara förnamnet

Lunch med J och plötsligt Wiiiiiiiieeeeeeeuuuuuuu-Wiiiiiiieeeeeeeuuu-Wiiiiiiiiieeeeeeeuuuu så högt att damerna vid bordet bredvid hoppar till. Det låter som någon kört in en amerikansk polisbil genom dörren. Det är uttryckning och decibel så vattenglasen vibrerar. Kvinnan närmast fönstret börjar fingra på sin väska och till sist plockar hon upp sin polissirenstjutande mobil och....tittar på den. Wiiiiiiiieeeeeeeuuuuuuu-Wiiiiiiieeeeeeeuuu-Wiiiiiiiiieeeeeeeuuuu signalen ökas och ljudet ekar mellan väggarna. Här har alla vänt sig mot henne och i ena hörnet börjar fnissandet och samtidigt som hon lite besvärat svarar sprider sig skrattet. Jag tittar på J och försöker hålla tillbaka fnisset samtidigt som jag känner att jag får tårar i ögonen. Hon vinner tävlingen om mobilsignalen från helvetet innan den ens börjat. God damn, kvinna.

Sandra goes Sverker

Min nummerpresentatör svämmar över av skittelefonnummer trots att den är registrerad i NIX-registret och efter att ha googlat lite hittar jag de senaste tre på den här listan som kan vara användbar om man vill slippa bli uppringt tio gånger om dagen.

Och sure, jag förtjänar det nu. Skicka hit mina pensionärspoäng.

Det där prestationsmonstret käkar till frukost när andra äter flingor

Prestationsmonstret bites the dust en kall tisdag i december

Självklart regnar det hela dagen igår, så trots paraply vet jag att samtidigt som jag plaskar längs Regeringsgatan så förändras mitt hår. Till det mer lockiga slaget. Och när jag äntligen är i skolans bibbla möter jag min blick i fönsterglaset och ser att det mest är luggen som lockat sig på ett gulligt kringelvis. Drar i locken och försöker få den att lägga sig lite mer diskret innan jag knackar på dörren in till min handledare. Han tittar på mig och ler och säger jag har inte riktigt hunnit uppdatera mig på antecknigarna jag gjort om din uppsats, dröj en minut bara. Sen försvinner han in i rummet igen och jag undrar om han tror att jag gjort en halv permanent innan han öpnnar dörren igen och småpratar och visar var jag kan sätta mig. Han har igen skrivit en låååång lista med anteckningar på baksidan av uppsatsen och jag sväljer och förbereder mig på att han ska köra den i en pappersstrimlare som står dold i något hörn. Pillar med halsduken och hör avlägset:
-....och du har ju kommit en bra bit sedan vi sågs sist.
-Jo, men jag har ju inte börjat på empirin och..
-Intressant och bra syfte. Bra frågeställningar. Framförallt bra språk.
-Va?
-Bra språk.
-Är det inte för torrt, för juristtråkigt?
-Nej, jag föredrar det. Bra.
-Jaha...jag trodde du skulle säga att det inte var bra, det kändes inte bra att skicka in den.
-Du menar att jag skulle säga bra språk, bra syfte, bra frågeställningar, bra upplägg och sen säga men det här är alledeles för dåligt?
-Ja, precis.

Walk over

Möte med handledaren om tio minuter. Han har krossmöjlighet.

Return of the Grinch

Har tillbringat helgen i Casa del Päron. Och den stavas; trasiga jeans, t-shirt och kofta. Kaffe. Lussebullar. Glögg. Promenad. C-uppsats. Kaffe. Sova. C-uppsats. Glögg. Lussebullar. Kaffe.

Men nu är det dags igen; Stockholm here I come.

Lev lite, le lite

Tiden går för fort och jag fångar den inte. Carpe Diem. Jag kan bättre. Hela tiden jag kan bättre. Hon tjejen på tåget, med den gigantiska högen böcker och papper och Damien Rice i ipoden som himlar med ögonen när treåringen apklättrar över sin mor och sen slänger sig handlöst ner från stolen och avslutar med ett galltjut, är jag. Möter min blick i tågfönstret. Samma samma, men ändå en annan. Det där jag sa när vi satt på ett café i Göteborg om lev lite, le lite jag visste fan inte vad jag pratade om, du. Förlåt. Det är inte så enkelt. Inget är. Så enkelt. Men det är värt ett försök.

En fågel, men absolut inget pärlhöns

Känslan av klok som en uggla är min dröm nu. Och ugglan också för den delen.

Mina herrar, kan ni stava till payback?

Telefonen ringer kl 03.20 och jag tror inte det är sant. Kryper ut ur mitt täckesbo tillräckligt långt för att nå min svenssonmobil och trycker automatiskt bort det. Det ringer igen 03.21. Trycker bort. Det ringer igen 03.22. Tittar på displayen M mobil. Trycker upptaget. Det ringer igen Dolt nummer 03.23. Trycker bort det. Och då plingar det in ett mms. En bild på mitt ex och M. Herrarna har stött på varandra av en underbar slump och bestämt sig för att delge mig den glädjande nyheten. Det ringer igen. Och igen. Halleluja och bye bye sömn.

Sen plingar det in ett sms:
Detta är allvar. Jag och J är skeppsbrutna. Ring nationella insatsstyrkan omgående.

Darling December

December när man var liten var fastfrusna bildörrar. Att sitta i bilen med motorvärmaren på medan mamma eller pappa skrapade bilrutorna. De där flagorna snö som virvlade. Sen imman på insidan av vindrutan och stanna och skrapa mera. December var baka pepparkakor och ni måste ta mycket mjöl på bordet annars går det inte att lyfta över dem till plåten. Och de mest fulländade pepparkaksgubbarna tappade både armar och ben när man omilt fick skrapa över dem till plåten. December var lussetåg och att inte få vara tomte, men i alla fall slippa vara stjärngosse med den där struten som hängde och ibland gled ner över ögonen på Leo och skapade oro i Stilla Natt. December var att bli vald till Lucia och vara säker på att de brinnande ljusen i kronan skulle hinna brinna ner och ta eld i kransen eftersom alla sånger kändes timslånga. December var pulka och det går för fort och försöka bromsa med fötterna, men bränna rakt in i en snövall och få snö i vantarna och den där glipan mellan vante och overallens ärm där snö alltid lyckades komma in och sen dricka varm choklad ur termosmuggen. December var att få den där tidiga julklappen på morgonen och sedan vänta på tomten hela dagen och inse att tomten hade samma vantar som de som låg bredvid farmors frysbox. December var att se pappa hänga upp ljusslingan i granen och sen låta oss pynta den med allt som fanns i stora kartongen. En hippiegran, som idag skulle göra min stilmedvetna lillebror M mörkrädd. Kanske borde vi ha en sån gran i år igen.