Lev lite, le lite

Tiden går för fort och jag fångar den inte. Carpe Diem. Jag kan bättre. Hela tiden jag kan bättre. Hon tjejen på tåget, med den gigantiska högen böcker och papper och Damien Rice i ipoden som himlar med ögonen när treåringen apklättrar över sin mor och sen slänger sig handlöst ner från stolen och avslutar med ett galltjut, är jag. Möter min blick i tågfönstret. Samma samma, men ändå en annan. Det där jag sa när vi satt på ett café i Göteborg om lev lite, le lite jag visste fan inte vad jag pratade om, du. Förlåt. Det är inte så enkelt. Inget är. Så enkelt. Men det är värt ett försök.