När jag helst av allt vill ha ett glittrigt trollspö i handen, men istället ska vara vuxen för någon annans skull

Det är den där klänningen jag köpte trots att jag aldrig har klänning och som hängt på min gardrobsdörr i flera veckor och räckt ut tungan åt mig. Och det är de där nya assnygga skorna som jag blir jättelång i och jag vet inte om jag vill bli jättelång på en fest där jag helst inte vill synas alls. Och det är de där andra skorna som jag kommer få helvetesskoskav av, men jag har ju köpt en hög med plåster och såna där kuddar ni vet, att ha under trampdynan. Och så är det det där med håret som aldrig känts så mycket fraggel och så långt från perfektion som nu. Och det är den där festen på ön som jag borde vara på redan nu, men istället möter jag den blå blicken i spegeln och hör knallarna från fyrverkeri överrösta Damien. Jag kommer efter, jag är inte riktigt klar än. Och det är det där att jag hatar att frysa och det gör man alltid på Essingeöarna. De där vindtunnlarna mellan husen. Och det är jag. Och mina issues. Och det där om high-maintenance som piloten brukar säga. Oviljan att sträcka ut handen, trots att jag helst av allt vill. Så nu är det jag som ska förvandlas från fraggel till representabel. Och ta på mig det där leendet. Då räcker jag till. Visst är det så?