Att orka vila i sig själv, bakom militärjacksludd och röda kinder

Det är det där med mig och havet. Som det alltid varit och alltid kommer vara. Och M viftar med mobilen och ringer samtal med vinden slitande i halsduken och prata högre, det blåser!! och det är nyår som ska planeras och det är tillbaka till Stockholm för honom bara några timmar senare. Jag stoppar händerna i fickorna på militärjackan som nästan räcker mig till knäna och funderar på var jag la bilnyckeln. Sen de där nödvändiga andetagen, som bottnar i lungorna. Stockholmskackigheten måste alltid vänta vid bron. Det är för jävla fint ändå, säger han när vi börjar gå tillbaka mot bilen. Och jag har aldrig sett dig i hästsvans. Den är ett litet tecken på att något har hänt under hösten. Något bra.