Ölbomb.

Mina chinos hade däremot en mindre rolig kväll igår när den mest påfrestande tjej jag någonsin träffat av någon anledning som ingen förstod skulle baxa omkring en låda öl inne i köket och tappade den i golvet.

En flaska höll.

Smurfarna strikes back.

Vi hade fixat heliumballonger till festen igår och som konsekvens av detta hamnade jag och T i en garderob med heliumtuben och en hög ballonger och pratade med smurfröster. Sjukt roligt, tills de andra fick nog och förklarade för oss att det inte alls är bra att inhalerar så mycket helium. Bah.

Jag är säker på att det var heliumet som gjorde att jag inte var bakfull idag.

Jag vill också kunna.

Nu ska jag gå ut och titta på mina idoler. Alla som springer Stockhom Marathon.

Det måste vara mer än så här.

Vaknar, snoozar, snoozar, svär inne i garderoben, provar, hänger tillbaka, provar, hänger tillbaka, jag har inga kläder, tvättar håret, fönar och plattar, försöker få luggen att inte virvla ut sig, står på toalocket för att se mig i spegeln, favoritparfymen, kliver i skorna i hallen, skor har jag alltid tillräckligt av - synd, slänger ner dagens fruktladding i väskan, äter frukost på jobbet, dricker kaffe, de jag jobbar med är fantastiska annars skulle det inte gå, jobbar över - igen, tar med jobb hem, högar med papper överallt - i hallen, bredvid sängen, i väskan, rättsfall, lagkommentarer, kommer hem - för sent, drar på löparskor, springer minst en halvtimme, soffa, säng, sova.

Den där om schlagerkvällen.

Grilla laxkotletten svart. Champinjoner. Vitlöksbröd. Rosévin. Sen alla trappor upp till lägenheten. Champagne i plastglas. Vråla Out of the light like a star like a hero och ändå gick det inte alls. Sen fnissa hela vägen ut till taxin och komma hem och lägga sig i soffan och ångra att jag inte orkade vänta på mos med gurkmajonäs.

Helg.

The latmask.

Hela vägen hem bråkar latmasken i mig. Du slutade ju seeeeeeent. Jag kommer hem och tar av jobbskorna. Soffa är bättre. Nu börjar latmasken bli påfrestande och högljudd. Jag vill inte!! Jag river fram springkläder ur garderoben. Jag vääägrar, jag ooooooorkar inte!! Jag drar på mig springkläder. Pluggar i Nike+-grejen i ipoden. Jag vill inte, vill inte, vill inte!

Men jag måste. Och inga intervaller i backar idag.

Bye bye kanelbullar.

En löprunda som avslutas med intervallträning i backe. Ni behöver inte oroa er för att jag blivit tokig. Det har en bra förklaring. Som tjejen på jobbet som stack in huvudet i mitt rum och :
-Du springer va?
-Eh...nja.
-Jag har hört att du gör det.
-Jaha.
-Kul! Då är du med i laget.
-Vilket lag?

Tydligen är målet fem kilometer under 20 minuter. Och my life is over.

Det finns bara en av mig och det är jag.

Om jag var två av mig skulle nästa vecka kännas okej.

Ibland saknar jag blåbäret.

Går från festen. Vet inte riktigt var jag är. Åsögatan är inte hemmaplan. Men så ser jag den röda vertikala Stalandsskylten lysa rött över gatan. Framme på Götgatan. Ska vinka på taxibil. Jag vet vad jag vill ha. Kurir, 020 eller Stockholm. Kurir. Sträcker armen upp i luften och han börjar blinka i god tid och svänger in mot mig. Alltid lätt att få taxi i Stockholm. En av kärlekarna. Förut satte jag mig alltid i framsätet. Av vana. Åker två personer i en bil så sitter båda i framsätet. För att det inte går att höra vad den andra personen säger annars. Så jag vinkade och skuttade in i framstätet och pratade. Med mannen som både körde taxi och ägde en liten kiosk, med mannen som flyttat hit för tio år sedan med drömmen att få arbeta som läkare och istället begravdes i papper, med mannen som berättade vad det kostade att köpa en egen taxibil när bara taxilampan som skulle sitta påt taket kostade en förmögenhet och med mannen som körde mig till nyårsfesten förrförra året. Jag nyfiken i en strut frågade och frågade. Funderade aldrig på det förrän det kom upp under en fika att man alltid ska sitta i baksätet, det är farligt att sitta fram. Insåg att det säkert var jag som uppförde mig som ett blåbär. Ändå är jag helt säker, jag var välkommen att sitta i framsätet. Nu sätter jag mig alltid i baksätet. Lutar mig lite framåt innan jag sätter mig till rätta och tittar på taxilegitimationen.

Preventivmedel för en hel buss.

Efter jobbet tar jag och några kompisar bussen till Söder. Plötsligt ett tjut, ett gnissel som övergår i ett vrål som bara ökar i styrka. Det är ingen vanlig babygråt. Det är ett crazyljud. Som taget ur en skräckfilm. Mamman skakar honom mer och mer och ju mer hon skakar honom upp och ner ju högre blir vrålet. Folk vrider sig. Byter plats. En skön panikstämning sprider sig i bussen. Alla vill slippa ljudet. När vi går av bussen tio minuter senare är alla fyra i akut behov av några Alvedon.
-Vad sa du?
-Tänk om man får ett barn som låter sådär.
-Va? Jag hör inget.
-Vad gör man då liksom.
-Va?
-Vad sa du?
-VAD GÖR MAN DÅ?

Vi hann inte fram i tid.

Bloggen behöver kontsgjord andning. Eller är det för sent?

Man vet att det blir en lovely kväll...

...när man har med sig så mycket böcker och papper hem att man behöver en särskild påse för att kunna bära allt.

Kanske får jag åka ambulans.

Efter en hel dag i solen känns det verkligen som dagens springrunda kommer bli en klassiker.

Nu...

...ska jag gå till rummet med kopiatorn och kopiera en miljard papper.

Kan inte tänka mig något roligare att syssla med en torsdagkväll.

Dubbelt så fort.

Idag har jag jobbat som en iller. Och imorgon ska jag jobba som två illrar.

Den här veckans tema.

Jobba som en liten gris.

Jag är ändå ganska säker på att det var en tvååring vi passade och inte en duracellkanin.

Han bakade sandkakor, grävde en massa gropar, drack Festis, gjorde mos av en chokladmuffin, sprang upp och ner för en backe, jagade duvor, spelade fotboll och busade i tåget.

Japp.

Det var kul att springa. Troligen berodde det mer på att jag höll mig i skinnet och inte drog iväg som en jordfräs i gruset och mindre på nya gröna tröjan. Men kanske lite på den också.

Teori.

En ny löpartröja gör det roligare att springa grusslingan.

Akutklipptiden.

Sätter mig och väntar och läser en bok om entreprenadrätt. En nyklippt tjej dyker upp och hennes pojkvän som sitter bredvid mig muttrar det blev ju fint.
-Vad menar du med ju?!
En dam i väntrummet griper in och säger vaaaad fin hon blev! Jag ler ner i min bok och tycker nästan lite synd om honom.

Från Sue Ellen till Pigge Piggsvin.

Regnluft. Som trots paraply spexar till mitt hår. När jag ser min Sue Ellen-lugg i hisspegeln inser jag att det krävs drastiska åtgärder.

Så nu har jag akutbokat en klipptid. Om trettio minuter.

Jag vill inte jobba imorgon.

Och imorgon är det dags igen. Byta skrivbord, byta rum till annat i samma hus. Andra arbetsuppgifter. Nya människor. Nya namn. Det känns som att börja om igen. Och jag gillar inte känslan av att gå tillbaka till gå. Jag vill ju framåt.

Valborg.

Sista sidorna i Harry Potter. Ett glas bubbel. Altan.













Och det viktigaste av allt:
INFRAVÄRME.