tisdag, augusti 29

Långa orädda ben och Sienna Miller-frilla

Mamma ringer:
-Har du det bra i Stockholm?
-Jo, jag är i min transit-fas.

Den där transitfasen. Från trädens sus till så många BPM att hjärtat tickar i takt med trafikljusets gröna gubbe. Det är här vi är oövervinneliga. Som i Dantes inferno virvlar vi runt vissa dagar. Med stepuppass, GI-dieter och allt blir bra när vi får det där bordet från svenskt tenn. Sienna Miller-frillor och ballerinaskor och höstens färg är inte grått utan mullvad. Coffeshakes, ipodsladdar och det är ju snyggt med slips på killar.

Det finns inget som inte kan lagas eller ses eller ätas eller upplevas eller köpas och inga möten som inte hinns med, allt som krävs är en bra kalender och långa orädda ben som tål trafik. Inga barer eller fik eller restauranger eller biofilmer som är för obetydliga för ett besök och inga tårar som inte kan tröstas med en ny Louis Vuitton-väska eller slingor i teracotta. Det finns ingen ensamhet som inte kan döljas genom en rad avsnitt Sex and the City eller musik på högsta volym och ingen heartache som inte kan sköljas ned med dyra drinkar eller i alla fall kvävas i dunet från en Canadian Goose.

Och så säger den äldre generationen att vi har tappat tron. Vi tror ju mer än någonsin. På oss själva och vår överlägsna kapacitet när vi skuttar fram med DN under armen och mobilhandsfree och datorväska och en ostfralla i höger hand och träningsväskan i vänster och sedan springer hundrameterslopp efter tbanetåget eftersom det dröjer 3 minuter till nästa.

Transitfasen är tung. No shit.

2 kommentarer:

eff sa...

Jag vet inte riktigt vad det är som gjort att du börjat skriva så jävla bra--för jag tycker mig se en tydlig förändring--men sluta för fan inte.

sandra sa...

Tack.

Prestationsmonstret försöker överrösta genom att spela på sin xylofon så högt han kan nu.

Men jag ska skita i honom, för tack.

 
Where The Heck Are You?