tisdag, april 11

The power of goodbye

Möter lillebror på centralstationen igår. Han är i Stockholm för att flyga tillbaka till Afghanistan. Ser honom redan när jag kommer i gången, genom hålet upp i vänthallens golv. Brunbränd med skägg och halvlångt hår sticker han säkert ut lite, men jag skulle känna igen honom i vilken folkmassa som helst.

Vi går och fikar på Waynes och jag frågar om Afghanistan och känner att jag är ljusår ifrån honom, men försöker komma närmare. Han ler och skrattar och säger att det är okej. Att det är tufft, men att jag inte ska oroa mig. Att snart är han ju hemma igen. Jag nickar och försöker hålla undan avståndet.
-Sverige är bra, säger han plötsligt och tittar ut på Vasagatan och alla som skyndar hem från jobbet.
-Jo.
-Det är ordning och så här.
Jag säger inte så mycket, utan memorerar honom där framför mig på stolen.

Hans skägg är lite rödlätt och det förvånar mig. När han var hos våra föräldrar hade pappa tyckt att han såg ut som en filmstjärna med skägget och jag håller med. En filmstjärna med kloka ögon.

M kommer förbi och vi går och äter tillsammans och sen sitter jag och lillebror i min lägenhet och tittar på Hey Baberiba-dvdn som han ska ha med sig ner till Afghanistan innan vi somnar. Han sover under ett rött sovtäcke som vi hade i sommarhuset när vi var små, men som pappa någon gång lämnat kvar i min lägenhet. Han somnar fort, med tvn fortfarande påslagen och jag tänker att det säkert är 15 år sedan jag såg honom sova under det täcket sist.

Väckarklockan ringer och plötsligt ska han gå. Med den stora beiga militärbagen på ryggen står han mitt på golvet. Tar några snabba kliv fram till sängen, kramar mig och säger:
-Hej då, syster.
När jag hör dörren stängas saknar jag så jag tror att jag ska gå i bitar. Jag träffar honom så sällan, men det spelar ingen roll, känslan är den samma.

Vissa människor fyller upp rummen de vistas i och väggarna dras ihop lite när de går.

2 kommentarer:

Martin von Krogh sa...

Ush känner igen mig alltför väl fast det är min syster som jag lämnar bakom mig när jag åker iväg. Gillar din blogg väldigt mycket!

sandra sa...

Oj. Tack. Jag blir verkligen jätteglad!

 
Where The Heck Are You?