If I stand still, push me

Håller J sällskap när han lunchar och idag gör han det på jordens mest barnvagnstäta ställe. Och till varje barnvagn tilhörande baby. Jag har sovit för länge och inte skrivit ett ord på uppsatsen och är inte alls upplagd för baby-som-kletar-med-puré eller baby-som-skriker eller baby-som-bankar. J är det orubbliga lugnet som vanligt och höjer inte ens på ögonbrynet när vagn nummer trettiosex rullar in bland borden istället flinar han och nickar mot en baby som ballerinaflexar med sockiplastklädda fötter mot mammans ben vänd mot oss och säger Den där liknar dig ju, samma motorik innan han fortsätter äta sin sallad. Jag är i ofas och har blåst upp uppsatsen till ett monster som hotar att välta över mig i varje andetag. Försöker förklara och är samtidigt mer än missnöjd med att ha tappat bort Dust yourself off and try again-känslan. Och innan vi går lutar han sig fram och:
-Skärp dig. Visa lite stake. Sandra.

Thank you. Jag har skrivit. Nu.