...och inte bara ett. Jag har tre att välja mellan. Men jag vill inte. Istället muttrar jag att Valborg är överskattat och tar fram ännu en proposition. Det kanske är nu jag borde ställa mig frågan hur fan jag prioriterar.
Så ni måste ha en supertrevlig kväll, nu när jag har lite tråkigt. Och inget petande med pinnar i Valborgsmässoelden, hör ni det. Det är farligt.
Sconesfrukost i soffan framför tvn. Seinfeld säsong sex. Mr Pitt och den punkterade Hacke Hackspätt-ballongen och Elaines ansiktsuttryck när orkestern drar igång och jag fnissar och inser hur jag måste sett ut på väg till Viktiga Tentan med min fullklottrade lagbokslivlina under armen när det känns som att varje intryck puttar bort något viktigare ur minnet. En unge som skriker - hoppsan, där trillade allt ut om lagfarter. En metroutdelare som försöker packa på mig en tidning - nej, där glömde jag allt om expropriation. En hel skolklass klänger in i vagnen - argh, jag minns inget om bygglov. Och så plötsligt en millimeter bakom min rygg. En trumpet och ett dragspel som blärpar igång med något så odefinierbart att jag vill gråta. Då har jag samma ansiktsuttryck som Elaine och den kortaste stubinen någonsin och vill stoppa dragspelet i trumpeten, men tänker serenity now serenity now serenity now och räknar stationer.
St Eriksbron. Kanalen. Kvällsfärger. Tuloskylten. Karlbergs Slott. Vit stenkaka. Blänkande fönster. Fyrans buss. Och jag har halkat i det där mellanslaget igen. Mittemellan. Det där Gardell skrev om mellanmjölk. Jag vill inte. Jag hatar när jag fastnar i mellanslaget. När jag sprungit mig trött, men egentligen inte tagit ett steg. Jag far hellre framåt mot min vilja än jag vänder. Som en virvelvind och en text jag fick av Mr Pilot för flera år sedan.
Life is not a race,
Do take it slower,
Hear the music,
Before the song is over.
Men det är det där med framåt, uppåt. Som sitter vridet i min DNA. Som får mig att sträcka mig, vilja nå. Du skulle aldrig drömma om att ställa samma krav på din omgivning som du ställer på dig själv. Jag vet att det är sant. Topptentorna. Roligast på festen. Den där underbara tjejen. Den bästa uppsatsen. Den perfekta flickvännen. Och samtidigt racerbilsfart. Aldrig stanna, aldrig stanna. Så vad gör man när man hittar någon man vill vara med?
Som du kanske redan hört
Jag blir aldrig klar
Du sluter dina ådror om du sätter dig och väntar
(Citar från Winnerbäcks - Jag är hos dig igen)
Mälarpaviljongen var ganska proppad, men vackra A och andra D satt redan vid ett bord vid vattnet. Och infravärme. Hallelujahmoment. A var inte så förtjust i ank...änderna som plaskade runt alldeles nära oss och såg nästan förskräckt ut när jag berättade att jag brukar mata dem med till exempel äckliga muffins. Rosévinet var kvällens flipp. Att de stängde av infravärmen en halvtimme var kvällens flopp, för jag frös till en isbit på några sekunder. M och jag delade en filt över benen som värsta gamla paret och jag hann avslöja för alla hur effektiv M är som sjökapten. Han är inte effektiv alls. Men väldigt rolig.
Efter att lyckats glömma SL-kortet i de andra jeansen (argh!) och varit tvungen att svära surt i trappan hela vägen upp och skumpat sunkig tbana ner till Slussen möter jag tåliga L som sen med jordens tålamod följer med mig på Monki och Weekday. Medborgarplatsen är täckt av ett vitt hav av studentmössor och vi hör snart det obligatoriska brölet från en terass Öööööh-ööööh-ööööööh-öhhhööö. Men så länge de inte börjat åka city runt och kissa från sina traktorkärror så ska jag inte klaga. Promise. Vi går en sväng längs Bondegatan, där jag hittar en kuvertväska - men har självklart inte tillräckligt med kontanter, utan måste lämna den åt sitt öde - och sedan en kaffelatte i steksolen vid en husvägg. Och jag har kollat efter skor - trust me - men inte hittat några. Ja. Det var dagens lögn. Jag har inte hittat några som känns nödvändiga. Men en massa onödvändiga.
Och nu ska jag försöka att inte vara sen till min middagsdejt med C och I. Och nyss msnade M om lite vindrickande på Mälarpaviljongen. Associationen är sex laxar i en laxask. Om ni byter ut sex mot sexhundra.
Det här kommer gå så bra, lilla vän, säger tandsköterskan och sticker in en röntgenbild i min mun. Bit ihop. Och sen kommer den lilla tandläkaren, med snälla bruna ögon ovanför tandskyddet. Gapa, bra. Sen hummar hon och rabblar de där omöjliga kombinationerna till sköterskan och jag vickar på tårna. Den här lagningen, säger hon sen och jag vet direkt vilken hon menar. Den där lagningen som gjordes en sommar för tre år sedan av en tandläkare som verkade ha lika mycket tandläkarutbildning som jag. Konstigt att jag inte dog då. Han kändes extremt oprofessionell, kanske var han en smula berusad. Den är tydligen inte så bra gjord enligt min förra tandläkare. Hon hummar. Sen putsar hon tandsten och polerar och säger du har två hål, på grund av att lagningen är otät och det kommit in bakterier i den och så har det smittat tanden bredvid. Och jag vill hoppa in i en taxi och åka ner till folktandvården i gamla hemstaden och strypa den inkompetenta clowntandläkaren som gjort att jag fått hål under hans lagning. Istället nickar jag och säger att den 16 maj passar jättebra.
Klockan 9.45 ska jag till tandläkaren. Och ja, det är bara en undersökning. Men det räcker. Tänk om hon säger;
a) något om visdomständer
b) att jag ska behöva komma tillbaka för att laga ett hål
c) att jag ska behöva komma tillbaka för att laga flera hål
d) att jag ska behöva dra ut någon visdomstand
e) att jag ska behöva dra ut någon visdomstand och laga ett hål
Ja, jag erkänner. Jag funderar på att smita till bortre Albanien.
Det blev tre timmars fika i solen med D. Och han berättade om ham or egg-teorin. Vi kom fram till att vi båda två är egg.
...om att det ska bli en av de varmaste dagarna hittills idag? Är det det som kallas rättvisa?
Fyfan.
Lämnar ett ex av mitt uppsatsutkast till J när vi fikar.
-Rejält. Snart klar?
-Jag vet inte. Hubbabubba. Det känns som att vara helt ensam i en öken och det man längtar mest efter är att det ska komma någon med en flaska vatten och säga gå ditåt.
Sen visar han sina nya sneakers. Puma. Samma modell som de han hade för några år sedan, men i svart istället för rött. Jag får anstränga mig för att inte säga hur gulligt det är att han köpt samma igen. Lite som min underbara pappa som när han hittar ett par byxor han gillar passar på att köpa minst ett par till samtidigt. J försvann till Kina igår och:
-När du kommer hem är uppsatsen klar.
Därför trillar jag ur sängen kl 08.30 idag och käkar frukost och lägger fram en proposition och en utredning som jag ska läsa nu.
Man vet att man drömt en hyfsad mardröm när man vill kolla om det står någon i garderoben.
Efter en muffins och en jättegod kaffelatte från Muffin Bakery sätter vi oss i solen i Rålis en stund innan vi bestämmer oss för att gå över Västerbron för att kolla på the Båt. Stoltheten är nyköpt och ligger där vid en av båtbryggorna. De stolta ägarna till båten är och köper rep får vi veta på telefon, men ska komma om en knapp timme. Så vi sitter i solen på en mur och dinglar med benen under tiden. Sen kommer de skuttande runt hörnet med sina nyköpta båtgrejer, lyckliga som kids som precis fått en hundvalp. Vi följer med ut på bryggan och solen skiner fortfarande och långt borta Lilla Essingen och de nybyggda husens fönster blänker. Matroserna, som de borde kallas, skuttar i båten först och åker en provrunda medan vi sitter kvar på bryggan. Sen kommer de tillbaka och då har två matroser till hunnit ansluta.
-Vi måste prova om alla kan åka, jublas det från styrpulpeten.
Jag försöker smita undan, men snart sitter vi där i den lilla motorbåten. Nio personer. Och jag är övertygad om att den ska sjunka. Men det gör den inte. Hon är säker gamla Bettan.
Google är effektivt. Och ger oanade möjligheter att gräva i det förflutna. Där på bilden. Med sin familj. Han. Som hos mina vänner fortfarande går under betäckningen Sandras big L. När vi av en slump sprang på varandra en midsommar för en oändlighet sedan och jag visste att där är han. Snälla, gå inte och han log det där leendet för första gången. Stanna här, sa han. Jag kommer tillbaka. Och det gjorde han. Och med allt mod som ryms i en tjugoåring älskade jag honom. Men redan från början med insikten att det aldrig skulle räcka. Att vi önskade oss så olika saker. Så olika liv. Men vi valde att låtsas som ingenting. Trots att vi båda visste. Att jag inte kunde välja bort allt annat, för att få välja honom. Alla omöjligheter jag ställde mellan oss. Hans oändliga tålamod och vilja att kämpa. Att han aldrig vände mig ryggen. Alltid fanns där när jag återvände. Tro inte att jag inte kämpade, hoppades och önskade att vi skulle få den där tiden. Fylla den där avgrunden. Att jag skulle kunna få både och. Och varje gång insikten att vi inte skulle ta samma väg. Att det inte var ment to be, oavsett vad alla sa. Tre och ett halvt år klarade vi. Och som vi kämpade båda två för att inte tappa. Böjde tills det brast.
Jag vet att jag kunde varit hon på bilden. Med hus, barn och det där andra livet. Men jag valde rätt. Jag hade egentligen inget val. Och den där önskan om att det ska finnas ett sedan. Ibland gör det inte det.
...men de är fina i alla fall. Och eftersom jag oavsiktlig råkade göra duracellkaffe har jag läst tre utredningar med rekordfart. Det är en bra tisdag.
Sms plingar in 16:23:
Hallå!
Till helgen bär det av till London.
Ska jag kolla efter några skor?
Kram H
Det går liksom inte att få ett bättre sms.
I lördags kväll. Ett stenskott på ena klacken. Fult. Som fan. Det skär i mig när mina skor går sönder. Sen gick jag in i en kille med brottarlinne som svettades som hela svenska fotbollslandslaget tillsammans. Då dog jag lite när han liksom fastnade på min arm. Eller om det var jag som fastnade på hans. Uäck. Sen bestämde vi oss för att det var nog med drinkar och hämtade jackorna i garderoben och klev ut i kylan. Och svinkallt är en underdrift. Det slutar med att vi står i en port där det är lite lä och väntar ut taxin. Och jag fryser. Och nattmat står på schemat. Och jag vill ha potatismos igen. Samma matställe som förra gången. Och jag tänker att under de tio minuter det tar för maten att bli klar kommer jag frysa fast i marken. Då händer något så ovanligt att jag gissar att en stjärna samtidigt tändes över St Eriksplan. Ett litet mirakel. Den lilla farbrorn som jobbar i gatukiosken öppnar dörren åt oss och tycker att vi ska kliva så vi inte fryser. Och där står vi i den lilla hallen medan de tar emot beställningar i luckan och samtidigt gör iordning vår mat. Han gör inte bara det bästa potatismoset i Stockholm, han är en av Stockholms små stjärnor. Och jag blir så glad varje gång jag hittar en ny.
För några helger sedan efter en utgång uppstod en potatismossituation vid grillen på St Eriksplan.
-Vad vill du ha?
-Jag vill ha potatismos.
-Va?
-Potatismos.
-Potatismos?
-Ja.
-Nu? Mitt i natten?
-Ja. Med gurkmajonäs.
-Jaha.
Jag går en sväng för att inte frysa fast och väntar maten. Och sen när vi fått vår lilla påse och är på väg därifrån dubbelkollar jag att allt är som det ska:
-Är det gurkmajonäs på?
-Va?
-Är det gurkmajonäs på moset?
-Ska det vara det?
-Ja.
-Nej, det tror jag inte att det är. Är det viktigt?
-Ja. Ganska.
-Ska jag springa tillbaka?
-Ja, vill du göra det.
Eftersom det lilla mönsterprovet inte gör den rättvisa, så kommer ett större på allmän begäran. Att det inte blir en helkroppsbild beror på att jag vill skydda era ögon från en mönsterchock.
M strålade hela kvällen av glädje över ännu en klänning som påminner om hans marimekkogardiner i köket och fnittrade sönder sig på sin stol. Men Ch känguruskuttade ner mig som vanligt och Åh, du är så fin. Antingen skulle han klara varenda lögndetektortest i världen eller är han en ärlig liten cookie.
Det där mönsterprovet gör inte min klänning rättvisa.
Den är gardin och galen och underbar på samma gång.
Och jag får välja mellan ett glas vin och afterwork eller läsa en massa sidor om paragrafen som reglerar målsägandestatus...
...så nu sitter jag här och läser i en avhandling från 1973.
Hjälp.
Eftersom det läskiga regnplaskandet slutat när jag kom hem igår bestämde jag mig för att inte smita från Det Heliga Löftet att springa minst tre dagar i veckan. Istället på med springkläder och fan strumpan känns alltid knölig vid lilltån på vänster fot. Ute i spåret möter jag ett sånt där par som gör allt tillsammans. Hon springer lite bakom honom. Alldeles röda i ansiktet, men båda i välmatchande outfits. Jag har aldrig lyckats springa med någon jag varit tillsammans med. Jag kan inte se gullig ut och ligga lite bakom när tävlingsinstinkt och ilskan av att oavsett form aldrig vara nöjd får mig att påminna om de där små luddiga som blir monster i Gremlins. Ungefär här klickar min ipod till och slut på batteri-symbolen blinkar till, trots att jag vet att den lilla skiten är precis nyladdad. Efter att ha tryckt och äpplet flashat över skärmen ger den mig ett tekniskt fuck off-finger. Men jag behöver musik när jag ska springa. Så den väl inövade bankmetoden kommer till pass. Och mycket riktigt, menyn kommer fram och jag kan välja Not ready to make nice och fräsa iväg in i skogen. Får omedelbart grus i höger sko. Men skakar foten lite samtidigt som jag springer vidare. Efter 500 meter in på slingan känner jag en droppe på kinden. Måste kommit från ett träd. Men snart kommer en till. Och en till. Och där geggamojjar jag mig fram på stigen som redan påminner om ett dike. Ibland är jag verkligen så långt ifrån söt som det går att komma.
Ännu en gå upp klockan 07.30-dag. Uppsatsen låter mig inte sova. Tusen bollar att hålla i luften och jag kan inte ens jonglera med tre.
Men nu har jag 45 sidor.
Fyrtiofem.
Fyra. Femma.
Kan någon please, ropa B-I-N-G-O?
Idag har jag städat köket. Tvättat sängkläder. Torkat bord. Sorterat papper. Vikt tvätt. Städat kylskåpet. Hängt upp tvätt. Det enda jag inte fixade var att slänga ut påskriset jag knåpade fast kycklinggula fjädrar i innan jag åkte till Casa del Päron över påsk. Det har fått små babyblad. På schemat står nu bara dammsuga och torka golven.
Dagens resultat so far:
1 kaffe
1 fraggelfrisyr
1 A-linjeformad kappa
1 lunch där jag hann vara odräglig mot mitt ex
1 sms där jag bad om ursäkt för att jag varit odräglig
3 msnkonversationer
8 lästa domar
2 sidor med text till uppsatsen
24 lästa bloggar
30 minuter skosurfing
3 nya kärlekar (läs skor)
1 armband jag önskar mig lagom mycket
1000 moln över Stockholm
1 kaffe till
Tänkte att jag skulle somna som en säl efter att ha sprungit slingan, men inte. Det där vita ljuset och så är de där. Tankarna om uppsatsen. Kanske borde jag inleda slutsatserna.... Sov nu. Vänd på kudden. Hur ska jag presentera empirin... Rullar runt på rygg. Titta upp i taket. Tågbuller från spåren. Slappna av i tårna, slappna av i foten. Yeah right. Jag vill åka bort. Nu. Provar att ligga på sidan. Och då behöver jag en ny bikini. Kanske den randiga, den var fin. Viftar med tårna. Åh, det är för varmt. Jag kan inte andas. Vända på kudden igen. Suck, vad håller jag på med. 40 sidor är 40 sidor är Hubbabubba. Somnar sent, men vaknar klockan 07.30 och studsar upp (då förstår ni hur stabilt läget är) och 07.45 sitter jag i soffan med yoghurt och flingor. Och nu har jag sett att nyhetsmorgons nya studio är ful, hört om skolmassakern i USA och det är molnlock över Stockholm. Och idag ska jag skriva. Det är enda lösningen.
Buss. Varmt. Instyle. Ipod. Någon form av tantmigrän. Bli hämtad. Bli irriterad. Somna på soffan. Vakna av att jag borde vara på en fest en timme senare. Ignorera telefonen. Ta två alvedon. Inse att jag borde vara på festen alldeles strax. Sura lite. Äta en sallad. Inse att jag borde vara på festen nu. Skicka jagkanintekomma-sms. För jag är en migräntant. Och ja jag vet, det var såklart inte migrän. Ligga kvar i soffan. Ta två alvedon till. Sura. Kolla på Singalong. Sura ännu mer. Sova.
Fick msn igår Kom tillbaka nu, jag saknar dig från underbara M. Insåg att en och en halv vecka måste räcka. Och nu sms Ta den tidiga bussen upp imorgon, utgång? från fina C. Självklart.
Så vid lunch är det jag och den hemska bussen i fem timmar, men först ska jag svänga förbi och titta på jackan jag gillade och ett par rutiga shorts (som vore perfekta för Spanien). Sen är det InStyle på 500 sidor som ska hålla mig sällskap.
Vädret här nere är toppen. Solstol, tidningar och en kaffe.
Det är det där med Stockholmskramarna. Som säkert har sin charm på många sätt, men samtidigt är många av kramarna meningslösa. Vi skulle istället lika gärna kunna ta ett linedancesteg (nu kan ju inte jag linedance, men ni förstår ändå), sjunga en snutt ur Jag vill ha blommig falukorv till lunch eller göra groddansen tillsammans.
Sen finns det de där riktiga kramarna. Vissa som man är helt med på och vissa som bara kommer. Som idag när jag handlar med lillebror M och släpar korgen mot kassan. En av tjejerna som jag jobbade med i somras står vid kassorna. Jag får syn på henne först och säger Hej F! samtidigt som jag tänker svänga in bakom shampoohyllan. Hon tittar upp och storsmajlar och säger Kom hit för fan och jag hinner knappt ta ett steg framåt innan hon flyger på mig och kramar. Och jag hinner tänka att det är så långt ifrån en Stockholmskram man kan komma.
*Jag höll på att svimma första gången jag hörde henne prata så med kunderna, men nästan alla avväpnas totalt av den underbara 20-åringen och de äkta surtanterna blir apatiska av chocken över att inte röda mattan rullas ut och stora kunden har alltid rätt-flaggan hissas.
Gårdagens Uppdrag Granskning handlade om den idag 16 åriga flickan som år 2003 hamnade hos sin far i Vetlanda under de värsta av levnadsförhållanden. Något socialtjänsten i Vetlanda fick kännedom om genom ett flertal anmälningar om missförhållanden, men trots detta gjorde man ingenting. Socialchefen ber idag flickan om ursäkt. Pressmeddelandet från Vetlanda kommun kan vara det lamaste jag någonsin sett. Man blir ju mörkrädd över den flathet och totala brist på handlingskraft de ansvariga för socialtjänsten visar. I pressmeddelandet kan man läsa:
- Det är djupt tragiskt att vi inte förmått att uppfatta signalerna från”Louise” och hennes omgivning på ett bättre sätt, säger socialnämndens ordförande Ingemar Sturesson.
- Kritiken är befogad; nu i efterhand, när all information kommit i dagen, måste vi dessvärre konstatera att vi brustit i vår hantering, säger Ola Götesson, socialchef.
Självklart är det bra att de nu i efterhand inser att de brustit i hanteringen. Men att vifta med vit flagga och rulla över på rygg räcker inte. Man har haft ett ansvar. Socialchefen det avgörande. Självklart innebär inte ett ansvarsutkrävande att allt blir bra igen. Men jag kan inte se hur ledningen för socialförvaltningen skulle kunna sitta kvar. Vad skulle då krävas för att man ska anses olämplig som chef om inte detta gör det?
Den som vill läsa pressmeddelandet i sin helhet kan ta del av det här på Vetlanda kommuns hemsida.
Jag vet inte var det kommer ifrån. Om det alltid har funnits. Kanske fanns det redan när jag hellre klappade de feta grisarna där de låg skitiga och stubbiga i gyttjepölen vid staketet än jagade killingarna som alla de andra kidsen. Det söta och vackra var inte automatiskt det jag letade efter. Det var de som ingen annan ville ha som jag ömmade för. Den där stora kaninen som någon lämnat till 4H-gården för att han brukade bitas. Jag fick direkt höra att det inte var någon bra idé att jag valde just honom. Och han bet mig i handen när jag öppnade buren första gången. Men med allt det envisa som finns i en elvaåring kom jag tillbaka varje dag och tog hand om honom. Pratade med honom. Gav honom mat. Och till slut kunde jag lyfta upp honom. Fem kilo Fransk Vädur i famnen. Mina föräldrar köpte honom åt mig och han blev beviset på att det går att laga. Att man inte ska ge upp innan man försökt. Efter honom följde en liten gässling, som även den lämnats till 4H, som jag döpte till Gloria. Det finns inget vi kan göra, hon kommer inte klara sig. En liten dunboll på några hekto, som jag tog hand om. Och hon växte och växte och plattfotat vaggade hon efter mig. Märkbart missnöjd när avståndet mellan oss blev för långt. Då brukade jag plocka upp henne och bära henne under armen. Med gåsfötterna flappande mot höften. Jag vågar gissa att jag är en av få som haft en gås i cykelkorgen. Till sist var hon stor nog att börja hänga nere vid sjön. Men jag kunde fortfarande skilja henne från de andra genom att ropa Gloria för då svarade hon och kom vaggande.
Fina Ajja, ger mig en möjlighet att komma undan uppsatsskrivandet en stund genom en listutmaning. Yeeees!
DAGENS VILL HA: Tyvärr en massa saker. Såg en jättefin kort jacka i stan i lördags. I want! Och så vill jag ha en resa till Spanien. En klar uppsats. Solsken och mer kaffe.
DAGENS KLÄDSEL: Södra Sveriges trasigaste jeans, grön t-shirt.
DAGENS SMINK: Inget. Jag är rosigt pigg framför datorn i alla fall. Och jag ljög visst. Nu.
DAGENS FRISYR: Fraggelfrillan från helvetet. Trots tofs vägrar den foga sig. Ser ut som jag fått en elchock.
DAGENS HÄNDELSE: Det har inte hänt något alls. Det är det som är grejen med att vara här. Det händer inget.
DAGENS LÅT: You raise me up.
DAGENS PLANER: Forsätta med min pappershög och näst på tur är att läsa en utredning från rädda barnen och sen ännu en utredning och ännu en utredning....
DAGENS SAKNAD: Ch, det är du. Me miss you.
DAGENS DUMMASTE: Att jag inte är klar med uppsatsen och sitter i Spanien på en uteservering och dricker cortado.
DAGENS SJUKA: Att det låg snö utanför fönstret när jag vaknade. Någon behagar med mig skämta aprilo. Bort nu, hokuspokus!
DAGENS DROG: Kaffe. Och då menar jag inte någon stylish latte, utan vanligt bryggkafffe från putterbryggaren ute i köket.
DAGENS ROLIGASTE: Är utan tvekan den här. Ni måste titta.
DAGENS FAVORIT: Finaste vovven som ligger och snarkar på mina fötter.
DAGENS KÖP: Pocketböcker måste köpas. Och hårsnoddar. Jordens bästa.
DAGENS GODIS: Såna där små påskägg.
DAGENS HUMÖR: Koala.
DAGENS ORD: Ballerinakex.
Vad sägs om att slösa lite tid på att göra den här utmaningen; Söta Felicitas, Den ständige Mr Mullvad, nyblivna blekingebon Ylwa, Espressomannen som cyklar som en galning och alldeles underbara Kristina.
Och jag kan inte somna så jag läser Jonas Gardells Jenny och inser att jag läst så mycket hemskare saker. Och vi fikar på favoritfiket som alltid sett likadant ut. Men vi är inte samma personer som innan. Varje dag svarvar oss. Ändrar oss. Jag älskar att det är så. Men ändå finns tryggheten många gånger i det som förblir. Den rosa kakan blir smulor och vi bestämmer oss för att gå ut och dricka ett glas vin på kvällen. Vindarna från havet gör luften iskall. Jag hatar att frysa och kommer på mig själv med att längta efter värmen från ett duntäcke. Slipsmannen drar tag i min arm vid baren och jag håller tillbaka den där minen jag använde när jag var yngre. Du klär inte i kalla ögon. Kanske för att de inte är äkta. Och aldrig varit. Bara en kameleontsignal. Keep walking. Sen går jag hem fast jag borde ta en taxi. Gatlyktorna på gångvägen är släckta. Jag kan varje steg, men ändå dundrar hjärtat när jag kliver in i ridån av mörker. Det finns inget att vara rädd för här. Det här är hemma. Och jag kan inte sova utan börjar läsa Istanbul och fryser fortfarande om fötterna trots dubbla täcken.
...så skulle jag vilja minnas dig precis som du ser ut där på stolen framför mig. Jag vill minnas alla gånger du kommit till min räddning utan att ens förstå att det är det du gjort. Räddat mig. Lyft bort sten efter sten från den perfekta muren. Valt att ta det där steget närmare. Sett mig falla hårt. Du reser dig på nio. Orubbligt har du trott på mig. Även när jag snubblat och valt fel väg. Alltid varit handen att hålla. De där fyra orden. Som vem som helst kan säga, men få kan leva upp till.
Greppa, jag står fast.
Glad Påsk!
Ha en underbar helg,
och softa,
det är det som är grejen
med påsken.
Inte äggen.
Eftersom jag åker från Stockholm imorgon så har jag lovat Påskharen att fixa en sak redan idag under eftermiddagen.
Must hurry.
Jb säger:
kom över så handlar vi något
sanna säger:
ski jig kimmi birt?
sanna säger:
iki
Jb säger:
okej.....
sanna säger:
siktir pi itt viri his dig im 30?
Behöver jag säga att jag hade sjukt tråkigt fram tills jag kom på att jag ska prata i-språket hela kvällen. Gissar att det kommer tas emot med blandade reaktioner.
Efter fikan och en sväng till Akademibokhandeln bestämmer vi oss för att hämta glass på McD. Vid bordet snett mittemot oss sätter sig två killar i sjuttonårsåldern. Plötsligt stannar två restaurangbiträden i biffklassen vid deras bord och viftar samtidigt som de lutar sig över ena killen som har tre sugrör i sin cola. Den ena biffen ryter åt honom. Något som troligen betydde att man bara får ta ett sugrör. Killen rodnar. Biffen höjer rösten samtidigt som den andra biffen exalterat studsar bredvid honom och vrålar han med. Nu har hela restaurangen vänt sig mot deras bord för att se vad som kräver att de två biffarna tjurbrölar att DET ÄR INTE OKEJ, FATTAR DU ELLER? Sen lutar sig den ena biffen fram och sliter upp två av sugrören med samma hand som han håller en massa skräp som han plockat upp vid bordet bredvid. Känner storasysterreflexen och håller emot för att inte ställa mig upp och ja, det var dumt att ta tre sugrör, men du beter dig som en jävla idiot nu.
Och ett mail med det ser bra ut har trillat in i mailboxen, så nu ska jag fortsätta skriva.
