Utan pompom

Det finns människor som passerar förbi helt nära, men blir ingen så fort de kommit utom synhåll. Och så finns det den andra typen, som dundrar rakt in i oss och gör att saker aldrig blir riktigt som de var. Jag har träffat ett fåtal av den andra typen. Jag kan räkna dem på ena handens fingrar.

Om jag ska vara helt ärlig kan jag nog räkna dem på ena handens tumme.

Första gången jag träffar honom är jag sen. Jag är stressad. Jag har fått skoskav av mina nya skor och varit tvungen att stanna och köpa nya på vägen. Så står han plötsligt framför mig. Klädd i vit tshirt och tittar på mig lite avvaktande. Som ljus och mörker. Han filmjölkslugn och jag duracellbatteri. Grönbruna ögon möter blå. Han ser igenom mig, tänker jag.

Eller så ser han mig som ingen någonsin sett mig tidigare. På riktigt. Utan alla lager pompom och spel för galleriet. Bara vara. Sandra.