Jag tror på dig, baby.
De där orden som han alltid tryckte mot min rygg. Varför har jag glömt?
Jag tror ju egentligen också på mig. Och jag vet att det är i motvind en drake lyfter. Lätt som en plätt. Allt som krävs är att den där envisheten vaknar.
December tar sina första trevande andetag mot mina kinder när jag korsar Kungsgatan. Jag släpper ner ipoden i fickan och knäpper jackans krage innan jag drar på mig tumvantarna. Stockholm är i upptakten till julhandeln och människor myllrar. Det bildas proppar vid övergångsställena och där möter vi blickarna på de som väntar precis som vi men på andra sidan gatan. Ett ögonblick. Några sekunder. Ansikten. Tusentals. Och där dunsar den ner på mig. Känslan av jagsaknarer. Och brakar rakt in i det där tomrummet inget annat kan fylla. Och jag saknar er. Att inte få vara en del av er vardag. Att ni inte är en del av min.
Dagens gissa vad det är i påsen:
1. Den där väskan.
X. Ett par stövlar.
2. Träningskläder.
Har drömt några nätter och särskilt natten efter att jag sett Matchpoint. Mardrömmar. Men i natt sover jag som på moln. Vaknar. Snoozar. Somnar om. Vaknar. Snoozar. Ni ser mönstret. När jag vaknar på riktigt har jag fått ett sms med vad fan? från J. Snitsig som jag är har jag inte hört att mobilen har ringt samtidigt som jag haft mitt snoozemarathon. Så jag har snoozat även inkommande samtal.
Underbart.
Den är inte rosa. Den är röd. Och gigantisk. Och alla mina böcker skulle få plats lätt som en plätt.
Och den finns i svart. Så vad är det med mig och den röda?
En skrubbad haka är sjukt osexigt.
Och väldigt mycket öppna förskolan och olycka med trehjuling.
Och hon har 14 sidor kluddig C-uppsats. Nästan hälften. Nästan. Och det är jag och Damien. Han sjunger och jag skriver.
Vi samarbetar bra.
You Are Miss Piggy |
 A total princess and diva, you're totally in charge - even if people don't know it. You want to be loved, adored, and worshiped. And you won't settle for anything less. You're going to be a total star, and you won't let any of the "little people" get in your way. Just remember, piggy, never eat more than you can lift! |
Och om jag säger att helgens sensmoral är;
Hoppa inte över häckar när du är alkoholpåverkad för de som då ser lättforcerade ut är egentligen ogenomträngliga som häcken runt Törnrosas slott.
Följden?
En skrapad haka.
På utestället tar någon plötsligt tag i min arm och:
-Vi vill inte ha några jurister här!
Jag vänder mig om och stirrar rakt in i en vaktuniform och hjärnan försöker febrilt sortera informationen samtidigt som jag lyfter blicken för att få ett ansikte till rösten. Och det är Jakob. En kille jag läste båda specialkurserna med i våras. En av de duktigaste på att processa i vår grupp. Han fnissar förtjust när han ser min fågelholksmin. Helt klart någon form av maktmissbruk.
Har varit på bio och sett Little miss Sunshine. En feelgood-film. Men inte utan djup. I vissa scener hoppar filmen ner i knäet på mig där i salongen. Och jag kan inte låta bli att känna för karaktärerna. För vissa mer än andra. Någon recensent skrev att den är ojämn och det kan jag hålla med om. Men när den är som bäst är den underbar. Särskilt en scen nästan kväver mig. Och de där tårarna i ögonen, rinner ner över kinden. Och det händer nästan aldrig på bio.
Så om ni hatar höstmörkret och slaskandet och kylan tycker jag att ni ska ge Little miss Sunshine en chans för trots ojämnheter och ett och annat övertydligt budskap så är det värme man tar med sig ut från biosalongen. Och det behövs en fredagskväll i november.
Att känna igen min plats i bibblan är enkelt. Jag bygger bokhögar. Höga bokhögar. Då krävs först en lång lista med alla möjliga böcker om neutralitet, krig, suveränitet, internationella relationer, internationella organisationer och Sveriges positioner. Och igår var jag till och med rätt klädd för att bära böcker. Sköna jeans, converse, tshirt och randig halsduk. Som en liten mysjurist smög jag omkring bland hyllorna och när jag hittade någon av böckerna jag letade efter så travade jag den på högen i famnen. Sen släpade jag allt till min plats och läste och valde bort och skulle kopiera det jag inte fick låna hem och förra gången fungerade inte mitt konto trots att biblotekarien förklarade att det var absolut inget fel, det kunde hon se, men att det var märkligt och självklart var det samma sak igår med login error och det slutar med att jag får ta med boken ut genom larmbågen med en biblotekarie i släptåg och sen med mitt körkort i pant hos henne smita iväg och kopiera i de gamla maskinerna som funkar. Min väska är tyngst någonsin och jag får lyfta ur de två tyngsta böckerna för att det känns som min axel ska gå ur led. Fikar med L på Waynes där det är Prao:ens Dag. Alla i kön tittar med förvåning på det som händer bakom disken. Det luktar bränt från köket och de tre i personalen rusar omkring bakom disken som vilda bebin höns och ibland gör alla inget och ibland gör alla allt. Och den gamla damen kommer tillbaka till disken och påminner om att de ska fylla på vatten säkert tre gånger och de ropar javisst och fladdrar vidare och när hon kommer tillbaka för en fjärde gång tar hon tag i den ena i personalen och VATTEN? och hon tittar upp och kastar sig ner på golvet och börjar ösa i is och gurka i tillbringaren tanten ställt på disken. Under tiden skuttar de andra praosen över henne typ som man hoppar bock och när vi fikat går vi mot Hötorget och möter en man med långkallingar, kalsonger och slängkappa som glatt trudeluttar när han passerar oss och när jag kommer hem lägger jag mig i fåtöljen och känner mig en smula lobotomerad.
Nu tror ni att jag överdriver, men de nya morgonrutinerna dödar mig. Alla som känner mig vet att jag älskar min morgonsömn lika mycket som jag älskar skor. Och ja, jag vet. Det är mer förmiddagssömn. Och du borde vrida dygnet rätt. Så i måndags bestämde jag mig. Ärligt talat, hur svårt kan det vara? Nu vet jag. Det är fruktansvärt. Helt fruktansvärt.
Minsta motgång gör att jag vill rulla ihop mig och sova.
Det här kommer aldrig gå.
Om jag var hälften så tjurskalligt envis när det gäller uppsatserna som jag är när det gäller att klara springrundan skulle jag vara klar nu.
Med båda.
Jag älskar att du har nära till skratt.
Åtta ord. Som små lysande stjärnor.
Måste köpa nytt SL-kort och det känns lika solskensunderbart som vanligt. Framför mig i kön står en pratig dam och pressbyråtjejen och hon diskuterar säkerheten på flygplan och de nya bestämmelserna med vätskor. Tjejen ska tydligen åka till USA där damen precis varit.
-Är det stora kontroller nu?
-Ja, man måste ju till och med ta av sig skorna.
-Skorna? Det vill man ju inte.
-Jag tar ju hellre av mig skorna än att jag blir sprängd i luften!
[Stirrar helt oförstående på tjejen i kassan]
Till min skräck befinner jag mig i affären alldeles för tidigt och klockan är bara strax efter nio och det är pensionärerna som äger klockan nio. De rullatorspeedar runt korgarna med tomater. Hänger in i brödskåpet så man bara ser undersidan av de foträta skorna. De tar sig tiden att klämma på alla bananer och klapprar sedan vidare med halkskydden klickande mot golvet, man vet ju faktiskt inte när nästa istid är bakom knuten. I kassan proppar de cashguarden full med mynt och vill sedan ändå betala med en tusenlapp. Jag vet inte vad jag lägger i korgen, men bestämmer mig för att om jag håller till i frukt och grönt så kan det inte gå fel. Sen vågar jag mig iväg mellan baskrar, käppar och ostyriga kundvagnar för att hämta en liter mjölk och där är det folkstockning. För det skulle ju kunna finnas en mjölk med lite senare bäst före-datum längre in i skåpet. Räknar till tio och Arla, come on, kan ni inte satsa på halvlitersmjölken? Lyckas få tag i en mjölk och ställer mig i kassakön och ser något bekant i ögonvrån. Morgonpigga J. Han tittar på mig och du ser trött ut idag. Kopplar det till min oväntat spexiga frisyr som lockar sig åt alla omöjliga håll. Han ler lite och ser sådär morgonpiggt fräsch ut som borde vara förbjudet innan klockan 11. Då borde alla vara fraggel.
Och hon har åtta sidor c-uppsats. Som just nu går under arbetsnamnet En säkerhetspolitisk pyttipanna.
Är jag modig lämnar jag in den i det namnet. Eller bara dum.
Jag gör vad som helst för att undvika att börja gräva i bokberget efter fakta om FN och EU. Men nu har jag gått över gränsen. Förlåt. Det ska inte upprepas.
Det var den där rosetten i midjan som puttade mig över kanten. Men det var omöjligt att fånga den på bild.
Känner mig lite som en marsipangris också.
Och Mr Pilot hör av sig igen om det där passerkortet som han grävde runt efter i sin väska innan vi skulle ta flygbussen från centralen.
-Var kan du ha lagt det då?
-Kolla på golvet, där jag ställde min väska.
Igår hittade jag det. I en öppnad skokartong. På andra sidan rummet.
Leave me out with the waste
This is not what I do
It's the wrong kind of place
To be thinking of you
Och det är vackert. Han fyller rummet och svävar runt mig och jag låter honom klättra på väggarna.
*9 Crimes - Damien Rice feat. Lisa Hannigan (från plattan 9)
Försover mig något helt sjukt och planerna på att vara i bibblan förintas i samma sekund som jag tittar på klockan. Träffar handledare nummer två och han har tittat på min uppsats och i princip skrivit en egen på baksidan av den. Och jag dör en smula.
Där uppe bland molnen läser jag debattprotokoll och tänker att shit, vad de tjafsar om en massa som inte rör själva frågan och när jag tröttnar på att läsa Lars Ohlys babbel tittar jag ut genom fönstret och ser de vita molntussmolnen sväva långt under oss. Tankar om uppsatserna är det inte brist på där uppe, men de stannar inte. Virvlar upp, men faller till marken om jag inte hinner fånga upp i samma sekund. Sen är det frågeställningar och uppdelning i avsnitt. Och jag hittar hela tiden nya trådar jag vill följa. Som en åsna mellan två hötappar. Jag hittar propositioner som hänvisar till en utredning som hänvisar till en proposition och jag måste hitta en teori att bygga på. Så imorgon ska jag leka tusen frågor med min handledare.
Skuttar upp direkt när väckarklockan dånar igång och snabbare än superman swichar jag in i badrummet och skuttar upp i badkaret som är en smärre dödsfälla att duscha i särskilt när man har tunnelseende av trötthet. Sladdar runt där och tappar balsamtuben säkert fem gånger innan jag halkar ur och klär på mig och lyckas stänga dendärdyraväskanjaglånat. Mr Pilot dunsar omkring i hallen och går in i allt som är möjligt att gå in i på väg till köket. Sen är det racerbilskörning till flygplatsen. Vill du ha kaffe eller kanske något mer som frukost, Stumpan? trudeluttar han och svänger vant runt mellan borden med sin kabinväska. Sen dricker vi kaffe och när han ska till sitt flygplan säger jag ta hand om dig, på riktigt och fäster blicken i hans och hans smilgropar blir synliga någon sekund innan han kramar mig och försvinner bort. Och det är det där i hans person. Det där steget vidare, att leva som om allt är startsträcka. Att aldrig falla, aldrig förlora. En av de som föddes med en vilja av stål. Som han håller som ett pansar nära bröstet. Att aldrig falla, aldrig förlora. Utan hela tiden vända nederlag till framgång. Och motvindar till medvindar. Något som kanske är nödvändigt när man är pilot.
Och Mr Pilot plockar fram sitt schema och inser att han inte alls är standby imorgon som vi trott, utan ska flyga till England klockan 06.30 vilket innebär avgång härifrån 05.45. Senast. Vilket innebär en massa tid på Girona flygplats för mig, eftersom mitt flyg går 10.40. Så jag kommer garanterat vara den som checkar in först. Med Grinchenfrisyren från helvetet. Och sen får jag roa mig med min hög propositioner och debattprotokoll och böcker. Och dricka kaffe. Och underhålla mig själv, synd bara att jag är en riktigt snorunge på morgonen.
Tur jag har Kakmonstretkexen. Nu ska jag skyddsinpacka mina två Absolut vodka och min Baileys på något sätt, eftersom jag misstänker att bagagepersonalen bodyslammar alla mjuka väskor. Bubbelplast hade varit det utlimata. Ungefär en rulle.
Den lilla plutten som sitter på stenmuren är jag. San Sebastian kan charma vem som helst. Gamla kvarter, vackra gator, parker och många affärer som jag försöker hinna kika på samtidigt som jag försöker hänga med i Mr Pilots 
tempo när vi letar frukostcafé. Till sist hittar vi ett och smörgåsen con jamon är jordens minsta och jag petar bort skinkan och dricker kaffet som är jättegott. Bra kaffe är en bra start på dagen. Sen är det bilåkande igen, vi kör hela vägen ner till kusten och efter att ha fipplat med radion fram och tillbaka i en evighet lyckas jag hitta en station som inte spelar spansk popmusik och det är en station M skulle älskat för några år sedan med bara åttiotalsklassiker. Det börjar ösregna och bergen täcks av grå skyar som skapar en vattenridå mot horisonten. Allt är plötsligt grått. Trots att det egentligen är grönt orange rött brunt och gult. Och vi plöjer genom regnet och stannar en bit från Barcelona och äter nachos och Mr Pilot läser menyn åt mig för tusende gången och bekräftar med servitrisen att det är sin carne och hon nickar och jag har ännu en kyckling på mitt samvete.
Med siktet inställt på San Sebastian krånglar vi till sist ut bilen ur Zaragoza, men lyckas komma av helt åt helvete vilket innebär att vi efter att ha diskuterat om det kanske är bäst ändå att kör tillbaka och leta efter rätt avfart inne i stan bestämmer oss för att gå på känsla. Jag kan rekommendera att ni undviker just det. Så med Steve Millers Joker i högtlarna swischar vi nordost istället för nordväst. ...You're the cutest thing that I ever did seeI really love your peaches, wanna shake your tree... Och fort inser vi att vägen via Huesca är speciell. Det är bergigt. Som i Sound of music på flera ställen. Och det gör vägen till en serpentin. Och det är omkörningsförbud och jag drar efter andan när vi får möte med en lastbil i en kringelsväng. Men det är vackert. En stor sjö med nästan turkost vatten och små små byar som klänger på bergväggarna. Trinda vita får som nog snart borde skördas enligt Mr Pilot. Och ungefär i samma veva stannar han och tycker att det är dags att jag kör en stund. Tänker att vi kommer 
aldrig komma fram om jag ska ligga och snigla i 40, men bilen är lättkörd. Knakar i sexans växel så Mr Pilot hoppar till och man kör med kärlek, inte våld. Och när jag får möte på jordens smalaste bro med en lastbil biter jag mig i kinden. Sen närmar vi oss plötsligt Pamplona alldeles för fort och Mr Pilot läser i sin spanskaparlör och skickar sms till sitt span och har ingen fokus på vägen och plötsligt är de två filerna istället flera filer och trafiken är myrstack och de har lysande vägskyltar och folk racerbilskör och när jag helt säkert brutit mot ett antal trafikregler vaknar juristen i mig och vill inte köra mer. Overload på trafikkontot. Och istället sitter jag nöjd och tittar ut på de små byarna och väntar på att jag ska få se Don Quijote bränna förbi oss på Rosinante. Men jag väntar förgäves. Det finns inga väderkvarnar att slåss mot, bara vindkraftverk som dånar och kastar långa skuggor över vägen. Jag är säker på att Don Quijote hade velat slåss mot dem också. Och säkert vunnit.
Även Mr Pilot inser att det kommer bli för avancerat att köra upp till norra kusten under tisdagen, men efter att ha packat bagageutrymmet fullt och snabbkäkat på Mc Donalds är vi på väg. Och diskussionen om vad som är en rimlig hastighet blir nästan omedelbart aktuell. Absolut inte fortare än 140. Detta skulle visa sig bli obsolet i princip direkt, eftersom de flesta ligger slickade mot vägen och kör som racerförare i vänsterfilen. Barcelona swischar förbi på vår vänstra sida och sedan stannar vi för kaffe och bestämmer oss för att Zaragoza
blir bra som sovstad. Och det är vackert. Vi lyckas köra ner bilen i ett parkeringsgarage nära den gigantiska byggnaden på bilden och går en promenad för att hitta någonstans att sova. Gärna i närheten av bilen. På första hotellet förklarar killen i receptionen att allt är fullbokat i hela staden, eftersom det är jadabladajada och mycket folk där just då, så vi går till nästa hotell och där finns det ett underbart budgetrum till oss. Med en dubbelsäng i miniatyr, med någon form av hård plastaktig madrass under lakanen så det uppstår ett knarrande vid minsta rörelse. Men vi är nöjda med anything och bestämmer oss för att vi borde äta och Mr Pilot är vrålhungrig och ställer snabbt in sig på ett ställe som serverar en gigantisk buffé och till sist hamnar vi där och beställer in en flaska vin och sen är det Mr Pilot som får agera någon form av motsträvig översättare och översätta de små innehållsförteckningarna bredvid alla uppläggningsfat till mig. 
Skåpet med desserter är också gigantiskt och jag väljer några små söta bakelser och Mr Pilot tittar upp och där har du hela ditt kaloriintag, Stumpan. Minst 1900 kalorier. Sen smajlar han och beställer in dos cortados innan vi går en promenad för att spana lite på staden. Jag blir direkt förälskad i gatlyktorna. Narnialyktor. Vackraste vackra. Och vi hittar en engelsk pub där jag får en Heineken och sen sitter vi där och klockan blir sent innan vi är tillbaka på hotellet och ska dela rättvist på sängen. Hinner inte ens blunda innan det första klingklonget. Klockan i tornet ungefär 100 meter bort slår varje kvart och vid vissa tidpunkter spelas en extra liten trudelutt till vår stora förtjusning. Trots detta tillsammans med Mr Pilots snarkande och den knarrande madrassen så sover jag som en säl och vaknar inte förrän vi försovit oss rejält klockan 11.45.
Sover som en säl i rummet som blir kolsvart eftersom det är en skyddsrullgardin som fälls ner utanför fönstret på natten. Vaknar av att jag drömmer att jag tappar två påsar fyrverkeri i ett finrum och det börjar spraka och smälla och skjutas hit och dit och det blixtrar, men så hör jag Mr Pilots röst och inser att det är han som står och blinkar med taklampan och Gooooood Moooooorning, Chica, jag drar på mötet nu, tillbaka om några timmar, gå upp nu. Så jag hasar mig ur sängen och det är iskallt på golvet, men när jag kommer ut i stora rummet är det värme och solen ligger och steker mot balkongen. Havet glittrar bakom träden och det är en ganska utvilad fraggel som sitter i solstolen med en kaffekopp i handen, men om några timmar är det dags för det Mr Pilot kallar the Roadtrip. Och det enda jag vet är att vi ska vara borta två nätter och att det involverar en massa bilkörning. När jag helst av allt vill sitta i solstolen och göra inget. Clash of Pilot och Sanna.
Och Mr Pilot ska jobba och hans internetuppkoppling är kajko vilket av någon anledning får mig att kippa efter andan. Inget internet. Bara jag. Mitt eget sällskap. Ofrivilligt. Så jag låter honom släppa av mig nere i Sant Feliu de Guixols. Hittar en bank och tar ut pengar. Går bort till internetcaféet där de inte pratar engelska och förklarar med delvis spanska delvis engelska att jag vill använda internet.
-It´s broken, säger han och tittar allvarligt på mig. No shit. Istället går jag en promenad åt ett annat håll. Förbi gamla hus. Trånga kullerstensgator. Och där går jag och letar efter den där känslan av ro i själen. Row row row your boat...gently... Guldskorna klapprar mot stenplattorna. Hör sång från en balkong. En moped puttrar nästan över mig när jag rundar ett hörn. Hittar en affär och bestämmer mig för att i alla fall köpa frukost. Yoghurt. Juice. Muffins. [Ehum, det fanns ingen bröd...så det så] Digestivekex. Bananer. Kiwis. Och ett kinderägg. Och en blå Niveaburk. Mannen bakom disken tittar på mig och hälsar och nickar och slår in varorna väger frukten och packar mina påsar och plötsligt slaskar det till bredvid mig. Världens minsta dam har daskat upp en fisk på disken. Med en teknik värdig en slagman i Super Bowl. Och jag ler plötsligt stort mot mannen när han håller fram påsen och säger trevlig dag och jag säger tack på spanska och engelska och du också, trevlig dag och tar mina påsar och går vägen längs vattnet tillbaka. Stannar och sätter mig på en bänk och bara är. Och allt som krävdes var en dam med en fisk. Och jag vill nå över havet hela vägen till Stockholm och du, reve de moi.
Och jag vet att det var fars dag igår. Och jag ville skriva igår. Men det är så svårt med stora ord. De får liksom inte plats. Och då formulerar vi om tills det bara är smulor kvar. Så istället behåller vi alla de där orden. Som små påsar fyllda med kylskåpspoesi traskar vi omkring rädda för att använda. Men det är ju det de ska. Användas.
Pappa, jag har sagt det förut och det är det finaste jag kan bygga med min kylskåpspoesi;
Du lyser mig en väg, genom att bara finnas.
Klockan står på 03 och jag sätter mig upp i sängen när signalen dundrar igång. Mr Pilot som sovit på min soffa som egentligen är för kort vispar lite i luften med fötterna innan han förvandlas till en liten boll under täcket. Sen snoozar han. En gång. Två gånger. Och jag drar på mig det jag lagt fram kvällen innan, stänger dendärväskanjaglånatsomäralldelesfördyrförattvarasafehosmig och ser Mr Pilot hoppa på ett ben runt bordet, vända upp och ner på sin väska för att leta efter sina flärpar till axlarna [jag vet att det inte heter det, men ni vet de där med guldstrecken på] och taxin ska komma 03.25 och när vi äntligen är på väg ner för trappan har han glömt jackan och måste rusa tillbaka och jag tänker i smyg att jag är glad att han inte ska flyga planet. På centralen måste väskan vändas upp och ner igen inför ögonen på alla i flygbusskön som gör fågelholkminer när den blonda piloten muttrar och river ut huvtröja och gamla strumpor, då är det passerkortet som är borta och förblir borta. På flygplatsen är det inte bokat väska för mig, så det korrigeras i rasande fart vid en annan disk och sen är det snabbfrukost med piloten innan han försvinner in i crewrummet. Jag ser inte skymten av Mr Pilot under hela resan och när vi landat tänker jag att han möter väl mig vid bandet för jag måste ju övervaka dendärväskanjaglånat. Och när jag står där ringer det och på displayen blinkar Mr Pilot och Var är du????!! trumpetar han så min trumhinna vänder sig utochin.
-Eh, väntar på väskan.
-Jamen herregud - jag såg dig ju inte på planet - var satt du - jag tog ju plats till dig längst fram - jag trodde du missat det - nu går du till vänthallen!!
-Ja, mamma.
Och jag bär propositioner från hyllorna till min plats i bibblan och läser och hittar inte det jag vill ha och bär tillbaka igen och söker efter böcker och artiklar och utredningar och lånar böcker och lämnar tillbaka böcker och kopierar och häftar och väskan är sådär tung på min axel som den var i våras. Och Mr Pilot msnar och säger att jag har bokat biljett till dig, nu kan du inte banga. Och det är på måndag vi ska åka. Och jag kopierar och kopierar och kommer bli den person som transporterat mest kopior sträckan Skavsta-Spanien. Men måste stilla det där Samvetet. Och hur kallt är det egentligen i Barcelona nu? Det viktiga är att vi ska dricka kaffe på någon uteservering. Varje dag. Och att jag inte ska ta med mig så jäkla många par skor. Och jag åker hem till M när han skriver att det är ju ditt andra hem det här, kom hit du. Sen ligger han i sängen och halvsover och jag ligger i soffan och pratar innan det blir sent och jag är hon med gröna Converse som går över Sankt Eriksbron och som vanligt fastnar blicken på Tulo-skylten som blinkar mot mig och tjejen jag går förbi försöker hålla nyckeln stilla nog för att kunna öppna dörren samtidigt som hon pratar i telefon och säger jag är ju hemma för helvete, jag är på väg, tjata inte. Och Stockholm blinkar mot mig med lampor från bilar, fönster och trafikljus. Och jag möter min blick i ett skyltfönster och tänker att jag borde nog blinka tillbaka.
Du som har googlat på parterapi och Stockholm och kommit till min blogg; jag är ledsen att mitt inlägg om parterapi lett dig på villovägar.
Här hittar du ingen lösning. Gå vidare till gå.
Trött och med jordens tegelstensväska sitter jag på rödlinje och en mycket bohemisk dam med knallrött frissigt hår talar i telefon så att vi alla kan ta del av samtalet och plötsligt trumpetar hon:
-Nej nu måste jag lägga på för jag känner att jag fått tillräckligt mycket strålning nu..!
Jag log ner i min krage och tyckte mig se hur den äldre mannen bredvid henne andades ut.
Där är ni ju igen, vackra stövlar. Ett tydligt tecken på att det kommer bli vinter igen. Även i Stockholm. Men att köpa ja, något som för tankarna till eskimåer och hundsläde och är ljust beiga och vackra och sedan låta dem bli nedslaskade med snömodd i nyansen alltäckligtochfultdukantänkadig som skvätter upp från gatan och träffar dig i knähöjd. Nope.
Men den dag hell freezes over och istiden är här, då är det jag som drar på mig de här och skuttar upp i min hundsläde och drar iväg söderut.
Jag har inte ätit frukost, men jag är i skolan. Så I did good. Delvis i alla fall. Ska träffa min handledare för att prata om statsvetenskapuppsatsen. Och jag vet inte vad jag ska säga för jag har ju precis rest mig ur startblocken, men har redan en rejäl hög med papper utskrivna en massa beslut hit och dit och jag vill ha stövlar när jag ska promota mitt arbete, inte gröna Converse, men idag är det Converse och jag kommer överleva och sen ska jag luncha med Juristbaben.
Och jag har news om Spanien. Men later.
Då har den kommit. Dagen jag skjutit på. Nästan omedvetet knuffat framåt. Dagen när jag ska inse att de två hinder som jag har kvar innan jag får min fil.kand och jur.kand är två uppsatser. På hinderbanan fram till målet är två klätterväggar som jag nu bara ser på avstånd. Inte en. Utan två. Och det är jag som valt.
Det. Är. Jag.
Så när jag vaknar idag och slår upp ögonen är det blå himmel som brukar bomullsinpacka mig, men istället är det något som nästan ger mig gåshud. Kokar kaffe och det är i samma sekund som kaffedropparna träffar min tshirt och morgonshorts som jag inser. Det är dags och jag är on my own. Det är först nu jag ser vidden av det. Jag ska vara min egen coach.
Känns som jag ska klättra uppför Cookienosetower klädd i flipflop.
Mr Pilot säger:
vill du komma nästa vecka?
sanna säger:
du är ju som vanligt ute i extremt god tid...not
Mr Pilot säger:
klura lite
Jag som trivs i Stockholm omringad av nysningar och isvindar. Vad är väl några dagar i Spanien. Det kan ju bli skittråkigt, dötrist eller...
Och till fikan har J med sig en present som inhandlats i Kina.
-Jag tänkte att du skulle ha den med mest rosa.
En kinesisk gris.
Som jag sätter upp på bordet bredvid mig och folk som kliver in genom dörren tittar på mig, sen på Grisen och sen på mig igen. Funderar på att bära grisen under armen på väg in till fikan med L, men väljer att ha den i påsen istället.
Kombinationen skinnjacka och mjukisgris känns lite svajjig.
Har yrvaket kommit ur min eftertentadvala och insett att allt är same same. Men med lite fler plusgrader ute än under den djupfrysta helgen. Så jag har tinat nu med det där att jag alltid reser mig på nio i bakhuvudet. Och den här gången var jag uppe på fyra. Så nu ska jag fika. Först med J och sen med L. Det viktiga när jag ska dubbelfika är att det inte blir ett fikaglapp utan istället direkt från kaffelatte ner i tbanan för att poppa upp någonstans och fika igen.
Så here we go.
Den här helgen stavas InStyle. Marie Claire. Svd. DN. Jag har läst allt som inte har med EU att göra. Till och med texten på fiberhavregrynspåsen. Kanske tur att det är dags för plugg imorgon igen.
Efter två dagar framför laptop med en lätt känsla av otillräcklig blandat med några deciliter panik lyckades jag få ihop svar på de tre frågorna. Till sist kunde jag knappt stava och tyckte att det satt en rosa elefant bredvid mig på skrivbordet. Men ivrigt påhejad av prestationsmonstret målade jag med överstrykningspennor, klottrade anteckningar och tryckte fast ungefär en miljon postits överallt och drack kaffe. Kopp efter kopp. Och sen törnrosasov jag hela torsdagen med fördragna gardiner innan Ch dök upp på msn och Kooooom hit, halsdukshopping! Och jag förklarar att jag är fraggel och trött men han trumpetar glatt Älskling, det är säkert jättefint och jag tänker att det är det absolut inte, men vafan och möter en skuttigt stilig Ch i ny rock från Tiger. Och när jag varit millimeter från att pensionärshalka och gå ner i spagat flera gånger tittar han på mig och men herregud, du tänker verkligen slå ihjäl dig, håll i mig för helvete och håller fram armen. Sen är han peppigt söt och följer med mig för att kolla efter parfym och jag hittar den jag funderar på och han storler och Det är stureplanshångel, fast inte det där trashiga despohånglet, utan stylish och nice. Och jag bestämmer mig för att behålla min vanliga parfym en stund till.
När det är antarktisklimat och pingvinerna redan halkar runt nere i Kungsan och folk slirar fram över den isbeklädda asfalten som Bambisar då tycker jag att en springrunda vore fint. Och ja, mamma, jag har långkallingar under springbyxorna.
Så om jag mystiskt försvinner är det inte alls så mystiskt, då har isprinsessan helt enkelt sladdat ner i Karlbergskanalen.
En pumpa har offrats till Novembers ära. Och nu ber jag dig, snälla ingen mer snö. Inte just nu.
Inte än.
