Lilla Fröken Solstråle

Har varit på bio och sett Little miss Sunshine. En feelgood-film. Men inte utan djup. I vissa scener hoppar filmen ner i knäet på mig där i salongen. Och jag kan inte låta bli att känna för karaktärerna. För vissa mer än andra. Någon recensent skrev att den är ojämn och det kan jag hålla med om. Men när den är som bäst är den underbar. Särskilt en scen nästan kväver mig. Och de där tårarna i ögonen, rinner ner över kinden. Och det händer nästan aldrig på bio.

Så om ni hatar höstmörkret och slaskandet och kylan tycker jag att ni ska ge Little miss Sunshine en chans för trots ojämnheter och ett och annat övertydligt budskap så är det värme man tar med sig ut från biosalongen. Och det behövs en fredagskväll i november.