måndag, november 13

Baka perspekivkaka med fisk som huvudingrediens

Och Mr Pilot ska jobba och hans internetuppkoppling är kajko vilket av någon anledning får mig att kippa efter andan. Inget internet. Bara jag. Mitt eget sällskap. Ofrivilligt. Så jag låter honom släppa av mig nere i Sant Feliu de Guixols. Hittar en bank och tar ut pengar. Går bort till internetcaféet där de inte pratar engelska och förklarar med delvis spanska delvis engelska att jag vill använda internet.
-It´s broken, säger han och tittar allvarligt på mig. No shit. Istället går jag en promenad åt ett annat håll. Förbi gamla hus. Trånga kullerstensgator. Och där går jag och letar efter den där känslan av ro i själen. Row row row your boat...gently... Guldskorna klapprar mot stenplattorna. Hör sång från en balkong. En moped puttrar nästan över mig när jag rundar ett hörn. Hittar en affär och bestämmer mig för att i alla fall köpa frukost. Yoghurt. Juice. Muffins. [Ehum, det fanns ingen bröd...så det så] Digestivekex. Bananer. Kiwis. Och ett kinderägg. Och en blå Niveaburk. Mannen bakom disken tittar på mig och hälsar och nickar och slår in varorna väger frukten och packar mina påsar och plötsligt slaskar det till bredvid mig. Världens minsta dam har daskat upp en fisk på disken. Med en teknik värdig en slagman i Super Bowl. Och jag ler plötsligt stort mot mannen när han håller fram påsen och säger trevlig dag och jag säger tack på spanska och engelska och du också, trevlig dag och tar mina påsar och går vägen längs vattnet tillbaka. Stannar och sätter mig på en bänk och bara är. Och allt som krävdes var en dam med en fisk. Och jag vill nå över havet hela vägen till Stockholm och du, reve de moi.

9 kommentarer:

Peppe sa...

Sötnos, damn vilken otur att internet skulle vara sönder i Spanien.

(Förresten, fint skrivet igen).

S sa...

No shit. Sen kan det nog vara bra för mig att inte ha det som backup hela tiden. Men trots det jublade jag inombords när det klickade igång på kvällen.

Du, darling; Tack!

Felicitas sa...

Det börjar ju bra, fröken.. =)

Att bara vara, livets svåraste konst i min mening. Ofta har vi alldeles för bråttom, antingen fram i tiden eller bak i tiden. Det svåra är att Bara Vara, Här och Nu. Inte Sen, Inte Om, Inte Då, Inte Där, BARA NU OCH HÄR, Bara Vara.

Go girl (eller kanske inte just "go girl".. snarare "stop girl"??), ladda batterierna och kom hem som om du tagit med dig Solen från Barcelona (för här syns det sannerligen inte till)!

S sa...

Men Söta, vilken fin kommentar. Jag kämpar precis som du med det där att bara vara, jag är mer i nästa steg hela tiden.

Jag ska laddaladdaladda och sen ta med en stor sol hem och hänga upp den vid St. Eriksplan så den konkurrerar ut julgranen.

Felicitas sa...

Lovely, absolute lovely... =) Omtänksamt av dig!!

Kristina sa...

Och egentligen borde du inte ens titta på denna sida, inte längta hem, inte riktigt än. Utan följa fröken Felicitas råd; att bara vara. Sitt kvar i din solstol, ladda lite till. Jag vill minsann ha en liten stråle till gråa, regniga Malmö också.
Jag säger som min favoritpoet, mrs Dorothy Parker:
"Why is it, when I am in Rome,
I´d give an eye to be at home,
But when on native earth I be,
My soul is sick for Italy?"
Hälsa Barcelona, staden är saknad!

S sa...

Kristina - Vackert och klokt. Och sant. Jag har bara varit. Men attans vad det där svårt att inte tänka på sen.

Lill-Krizan sa...

KINDERÄGG!!!!

Du vet vad jag går igång på...

S sa...

Lill - Hahaha! You got it.

 
Where The Heck Are You?