Att låta foten vila lite mot asfalten

Och jag bär propositioner från hyllorna till min plats i bibblan och läser och hittar inte det jag vill ha och bär tillbaka igen och söker efter böcker och artiklar och utredningar och lånar böcker och lämnar tillbaka böcker och kopierar och häftar och väskan är sådär tung på min axel som den var i våras. Och Mr Pilot msnar och säger att jag har bokat biljett till dig, nu kan du inte banga. Och det är på måndag vi ska åka. Och jag kopierar och kopierar och kommer bli den person som transporterat mest kopior sträckan Skavsta-Spanien. Men måste stilla det där Samvetet. Och hur kallt är det egentligen i Barcelona nu? Det viktiga är att vi ska dricka kaffe på någon uteservering. Varje dag. Och att jag inte ska ta med mig så jäkla många par skor. Och jag åker hem till M när han skriver att det är ju ditt andra hem det här, kom hit du. Sen ligger han i sängen och halvsover och jag ligger i soffan och pratar innan det blir sent och jag är hon med gröna Converse som går över Sankt Eriksbron och som vanligt fastnar blicken på Tulo-skylten som blinkar mot mig och tjejen jag går förbi försöker hålla nyckeln stilla nog för att kunna öppna dörren samtidigt som hon pratar i telefon och säger jag är ju hemma för helvete, jag är på väg, tjata inte. Och Stockholm blinkar mot mig med lampor från bilar, fönster och trafikljus. Och jag möter min blick i ett skyltfönster och tänker att jag borde nog blinka tillbaka.