Att leva som om allt är en startsträcka

Skuttar upp direkt när väckarklockan dånar igång och snabbare än superman swichar jag in i badrummet och skuttar upp i badkaret som är en smärre dödsfälla att duscha i särskilt när man har tunnelseende av trötthet. Sladdar runt där och tappar balsamtuben säkert fem gånger innan jag halkar ur och klär på mig och lyckas stänga dendärdyraväskanjaglånat. Mr Pilot dunsar omkring i hallen och går in i allt som är möjligt att gå in i på väg till köket. Sen är det racerbilskörning till flygplatsen. Vill du ha kaffe eller kanske något mer som frukost, Stumpan? trudeluttar han och svänger vant runt mellan borden med sin kabinväska. Sen dricker vi kaffe och när han ska till sitt flygplan säger jag ta hand om dig, på riktigt och fäster blicken i hans och hans smilgropar blir synliga någon sekund innan han kramar mig och försvinner bort. Och det är det där i hans person. Det där steget vidare, att leva som om allt är startsträcka. Att aldrig falla, aldrig förlora. En av de som föddes med en vilja av stål. Som han håller som ett pansar nära bröstet. Att aldrig falla, aldrig förlora. Utan hela tiden vända nederlag till framgång. Och motvindar till medvindar. Något som kanske är nödvändigt när man är pilot.