Du är hal som en ål, omöjlig.

Den där itchen är tillbaka. Inte alls oväntat. Snarare har jag undrat var den varit så länge. Den där rastlösheten. Känslan av att jag står stilla. Har fastnat. Den lämnar mig inte ifred. Samtidigt vet jag var målet är och jag borde vila i mina betyg. Istället kan jag inte sova, inte vara stilla. Sen drar i mig. Jag har blivit bättre på att bara vara. Jag ljög. Jag kanske kämpar hårdare för att kunna bara vara. Men jag är inte bra på det. Långt ifrån. Jag är mitt i steget vidare. Lika mycket nu som alltid.

Det är ju det jag sagt, duracell is the shit.

Och så hittar jag honom igen av en slump. Om jag var en pingvin skulle jag följa honom hack i häl.

Hypokondriallergi är seriösa grejer.

För någon vecka sedan drabbades Ch av något han gissade var allergi. Självklart gick detta inte mitt observanta hypokondricentra i hjärnan förbi. Så en vecka senare är det jag som vanknar upp och möter min mullvadsblick i spegeln och det måste vara pollenallergi. Mystiskt. Och det som är ännu mer mystiskt är att på eftermiddagen har jag inte mullvadsögon längre. Hypokondriallergi. Jag är ju för charmig.

Botemedlet är två ank....änder och ett par grymma skor.

För att hantera lunchtraumat går jag en sväng på stan innan jag möter J och vi går till Muffin Bakery och hämtar muffins. Och av någon anledning lyckas jag helt oavsiktligt välja en hälsomuffins med några underliga frön i. Med frömuffinsen och en Mer sätter vi oss vid vattnet och jag vill skriva ankorna, men jag veeeeeet, det är inte ankor, det är änder, klafsar upp ur vattnet och tittar på oss med sina snällaste ankblickar och eftersom min muffins är äcklig men ank...änderna tycker att den är god kastar jag små muffinsbitar till dem som de glatt proppar i sig. Hoppas att inte änder är allergiska mot frön. Att sitta där på bänken och titta på deras kvackande och plaskande visade sig vara det ultimata botemedlet mot det Stockholmskvackande som pågår i Kungsan vid lunchrusning. Jag kanske måste åka bort ett tag igen, typ till Spanien. Sen går jag en sväng med min gigantiska Vogue, 600 sidor is the shit, och hittar de snyggaste skorna i år. Men jag köper dem inte. Men kanske imorgon. Imorgon är en annan dag. Tralalej. Och den där låttiteln klarade jag knappt av att skriva. Men för er skull anstränger jag mig.

Snälla, fäll ett träd över mig. Gör någonting.

Lunchade i Kungsan och fick en inblick i ett eventuellt framtida liv som jurist, tack vare personerna bakom oss i kön.
Tjejen nästan dold bakom en sminkkaka:
-Ja, aaaaalltså jag bara måååååste ju köpa nya träningsskor, sen kör jag igång bums, jag har ju liksom inte kunnat springa....
Juristsnubbe med backslick:
-Äh, det måste ju ses som laga förfall? *oink-oink-skrattar*
Tjejen:
-Ja, det har du rätt i.

Och jag vill dö, men nöjer mig med att himla med ögonen och under tiden passerar mitt val av yrke i revy.*


*Och memo to self; sluta himla med ögonen. Omedelbart.

Dagens Sanna-problem

Under fikan med D igår i Vasaparken i solskenet så fick han en solröd näsa. Jag har bra pigment, kolla! Och jag blev lite avis. Sen åt vi glass och han hade äntligen mailat in ett uppsatsutkast till sin handledare och gör det bara, sen vet du ju i alla fall så när jag kommer hem klistrar jag in mina cirkeldiagram (och nej, jag borde inte klistrat med det första. men det gjorde jag.) och sen korrläser jag fort fort för jag är sen till en fika och trycker på skicka och mina 30 sidor försvinner iväg över internet.

Och nu vågar jag inte öppna min mailbox.

Det är det där med lite mat och mycket alkohol

Under en trevlig lunch i lördags fick vi tipset att gå till ett litet ställe i Nyhavn och äta på kvällen för där får man blanda sin egen Irish Coffee. Där möts vi av en stilig kvinna i oklanderligt oskrynklig vit hovmästaroutfit. Hon rekommenderar ett glas Champagne med lavendelsmak [What?] och vi nickar. Här borde ni vara observanta på att jag och champagne inte är en perfect match. Sen kommer vår söta servitris och rekommenderar ett vin och vi säger att det låter bra. Och plötsligt står ett glas vin och ett glas champagne framför mig. Jag beställer den enda maträtt på menyn utan kött, en fisk. Och det är den minsta fiskbiten, upplagd på utskurna potatistärningar och bredvid två små rondeller en med pepparrotsnågonting och den andra vet jag inte och runt den lilla fisken är det utsirlat en mörk sås. Och jag börjar nästan fnissa när jag änker på min militärlillebror som snabbt skulle konstaterat att det där inte är riktigt mat och att han inte skulle bli mätt. Men det är gott och säkert den dyraste lilla fiskbit jag någonsin ätit. Sen beställer vi in den där Irish Coffeen som man ska blanda ihop själv. Och jag förstår plötsligt grejen med restaurangen. Lite mat, mycket alkohol. Då blir gästerna glada. Och Irish Coffeen blev bra och det var ju därför vi gick dit. Så mission accomplished.

Fotogenique, jag? Absolut. Jag älskar att vara med på kort.

Det var en fornøjelse.

Fredagen ägnades åt den helt perfekta Köpenhamnsguide som Kristina knåpat ihop. Med den i väskan tillsammans med en karta över Köpenhamn inledde vi med två kaffe i Nyhavn. Sen radades butikerna värda ett besök upp och jag var duracell och skuttade före och åh, det här är ju perfekt och Kluns blev en storfavorit och jag ångrar nu att jag inte köpte den blå klänningen. Sen var vi tvungna att stanna till på Vaernedamsvej 4. En bit in från gatan på en bakgård ligger Granola, som skulle vara ett litet Café med 50-talsvibb. Och det var det. Och nej, det var inte jag som ville gå dit, för jag har inte koll på små 50-talsfik. Och ja, det är den enda uppstyrda bilden som finns av mig från Köpenhamn. Jag står stilla och flaxar inte. Håll till godo. Efter en diskussion om vad de svarta ankorna med en vit fläck i pannan heter gick vi i solgasset längs sjöarna och jag skulle kunna tänka mig att bo i Köpenhamn. Och det är den där sången om var man än lägger hatten igen. Vi valde att äta på The Laundromat Café, som känns som lite tvättomat och mycket lunchställe. Men det är riktigt trevligt och rekommenderas. Att Carla F skulle bli en favorit för mig var givet, men det blev inga guldskor denna gång, men I´ll be back!
På Bruuns Bazaar var det jag som fick vänta utanför provrummet i en evighet och vila mina fötter lite. Resultat: en randig tröja, en rutig skjorta och glada fötter. Guiden tog oss från lunch och sen typ sex timmar inklusive allmänt trams och egna idéer om vad man kanske borde titta på och matpaus och kaffepaus.

Så Kristinas Köpenhamnsguide får fem smörrebröd av fem.

Mange tak Bella!

Den vackra fraggeln

Efter jordens kortaste flygresa dunsar vi ner i Köpenhamn och det är soligt och känns som andra sidan jorden. Hotellet är superfint och i rummet finns en livsfarlig trappa upp till ett loft där sängen står. Inser att alkoholnivån måste hållas relativt kontrollerad för att det inte ska sluta med att jag sitter klistrad mot golvet efter ett ofrivilligt snubbel på överkastet och sen ett dyk ner för trappan. Vi går en sväng på stan och sen ska vi leta upp en liten restaurang på en bakgata där de tydligen serverar Köpenhamns bästa smörrebröd Den lilla restaurangen ligger nere i en källare och det bolmar fram piprök vid bordet nära baren och kyparen visar oss till ett bord mitt i restaurangen och hämtar två öl och en ställning där smörrebröden ska placeras så vi knappt kan se varandra. Mätt som en boll rullar jag upp på gatan igen och bort mot Damien som ska spela på Vega. De Långas Riksförbund verkar ha samlats i en klunga precis framför oss och jag ångrar att jag har converse. Förbandet charmar och är mycket bättre än jag vågade gissa att de skulle vara och sen roddar de om och det tar en evighet men så,

Don´t hold yourself like that
You´ll hurt your knees

Och där står han plötsligt som en liten grå fraggel framme vid mikrofonen och sjunger Volcano så Vega tystnar. Den lilla fraggeln pratar inte mellan sina låtar, utan byter bara gitarr och fortsätter och jag hinner undra om han egentligen tycker om att vara där. Om han egentligen bryr sig om att hans musik är det bästa sällskapet när timmarna är för långa. Men mot slutet är det bara han, en gitarr och publiken som sjunger Canonball och det är samtidigt alla gånger jag lyssnat på honom. Alla timmar på X2000, med tentaplugg eller för långsamma på en flygplats. Och när han dränks i applåder och visslingar ler han för första gången. Ett leende så snabbt att om jag blinkat just då, hade jag missat det. Och sen säger han att nu är konserten över, nu kan alla recensenter sluta recensera men ni som vill kan stanna och lyssna när vi spelar lite på skoj och sen drar han och förbandet av en version av Princes Kiss som nästan vänder Vega upp och ner,

U dont have 2 be beautiful
2 turn me on
I just need your body baby
From dusk till dawn

Och när ni frågar om Damien, så är svaret givet. Det var nästan perfekt.

Packning borde vara en olympisk gren.

Nu har jag precis insett att vi flyger kl 13 imorgon och inte lite senare på eftermiddagen som jag fått för mig. Det innebär att jag måste fundera på vad jag ska ha med mig. Packning är konst.
1. Välja ut vad man ska packa ner.
2. Hur man ska packa ner det.
Jag är en jävel på del 2, men skitdålig på del 1. Jag kan i princip packa ner hur mycket som helst i en resväska. När andra tittar på min hög med packning och sen på den tomma resväskan bredvid och fnissar vet jag redan att jag kommer lyckas. Tekniken bygger på principen att resväskor är tåliga grejjer. Det är okej att sitta på den för att lyckas pressa ihop den alternativt hoppa kraftigt på den i nödfall. Viktigt att komma ihåg är att alla syrliga kommentarer från omgivningen enbart beror på avundsjuka. Det är en konst att kunna packa, sådetså. Men viktigast att komma ihåg är Den gyllene Huvudregeln:
Öppna aldrig din resväska innan du är framme hur nödvändigt det än känns. Aldrig.
För då är risken stor att du skapar en klädskosminkpocketbokexplosion vid incheckningen på Arlanda.

Ja, compeed och långkallingar är det jag rekommenderar

Efter att ha blivit släpad runt NK och Gallerian och J. Lindeberg och...Urban Outfitters, ja, det var jag som ville dit och jag ville stanna där också men det fick jag inte, så hade jag utvecklat den värsta typen av Converseskoskav. Precis vid hälen på båda fötterna. Därför var Converse inte aktuellt när vi skulle ut på en härlig söndagspromenad på Djurgården. Så jag slänger på mig de bruna stövlarna, som behövt en ny iläggssula hela vintern eftersom det känns som att gå barfota i sågspån- aj! -, och skuttar in i bilen och får uppgiften att balansera två takeawaykaffe nedtryckta i en sån där papphållare. Funkar skitbra tills man kör i ett gupp eller ska attackköra förbi en stressad 80-åring som ligger och krypkör i 10 km/h för att hinna läsa varenda trafikskylt i hela City. Sen vill jag bara poängtera att det är inte mysigt när det är kallt. Frysa är det värsta som finns. Särskilt när Jk nöjd drar upp sin jacka lite och Jag tog en underställströja också, kolla!

Det avgör saken

Idag kände jag mig som en mullvad som precis vaknat ur ide när jag tittade fram ur mitt täckesbo. Den där våren jag väntat på sen i slutet av januari är här nu. Trots snövirvel igår. För idag hade de ställt fram utemöblerna.

Alt om København

På torsdag är det dags för Köpenhamn. Och du väderguden, jag har beställt sol. Så nu tar du och skärper till dig. För jag ska dricka öl på uteservering, inte hoppa i snömodd längs Ströget.

Och underbara Kristina har satt ihop en Köpenhamnsguide. Weeeeeih!

Release me

Det regnar. Ni vet sådär rakt uppifrån. Med deciliterstora droppar. Och jag har tråkigt. Och jag har Teddie i Vi på Saltkråkan-frisyr igen. Och jag vaknar inte trots två koppar kaffe. Vad fan gör man då?

Det är sjukt snyggt med grisfärgade kinder

Lovade efter M:s övertalning Bara du och jag, bara du och jag, det var så länge sedan! att följa med honom på en shoppingrunda i lördags. Vårt första konstaterande är att det inte alls är så jävla varmt. Vårt andra är att jag behöver kaffe. Så med grisfärgade kinder promenerar vi med långa kliv och en av sakerna som är hjärta Stockholm är att det alltid finns ett fik på vägen. Och det gör det här också. Med en trevlig barista till och med. Som skummar fram en perfekt kaffelatte till mig och jag vaknar av koffeinet lagom vid Stadshuset. Sen hittar vi en fin jacka till M och tiden går för fort och min fest ska börja klockan 19, så för en gångs skull kan jag inte vara sen. Väntar tålmodigt medan M flaxar runt inne i provhytten på J Lindeberg och Fan, jag kommer ju aldrig ihåg vilken storlek jag har, men det var fan inte 32-36 i alla fall. Sen följer mera fladder i skynket innan han röd i ansiktet tittar ut och Hämta andra storlekar, skratta inte. Sen är det snabbpromenad, snabbfika och snabbhem. Och jag befinner mig på festplatsen i god tid tio minuter innan gästerna ska komma och hinner måla tre naglar innan det bankar på dörren. Snyggt. Och tack vare min skickliga vägbeskrivning rådigt utskickad via sms, så hamnar alla på våningen ovanför och ringer och Vi är på tre trappor nu, ju så vaaaad är feeeeel?. M och D hetsar genom att ge mig en Champange att öppnas när jag tar examen. Följt av nöjda fniss. Och jag får en present till bloggen också. Men mer kan jag inte säga just nu.

Den där rustningen som jag verkligen inte vill ha.

Efter att ha suttit och gungat på stolen en vecka med raggsockeklädda fötter och knåpat på uppsatsen har jag inte Stockholm i min hand när jag dunsar ner på Centralstationen och håller direkt på att bli nedtrampad av ett tåg förskolekids och sen är jag nära att snubbla över en sån där rullvagn en pensionär puttrar fram med och sen plötsligt stannar så dominoeffekt nästan uppstår. Hamnar i lämmeltåget på gångens vänstra sida och väl nere i tunnelbanan blinkar de där stjärnorna där det borde stå en minut. Släpper väskan på golvet med en duns. Längtar hem, längtar bort. Mannen bredvid mig gurglar fram en snusloska och släpper den mellan sina fötter. Tåget bankar in på perrongen. På rutan har någon kletat ut ett stort brunt tuggummi. En man med kånkenrygga ställer sig mitt emot mig och tittar. Noga. Jag känner hur han stirrar på mig och tänker Välkommen till Stockholm, du kommer inte få positiv respons på det där neandertalbeteendet, det är inte som att det finns en mammut i närheten som du måste bevaka. Lyfter upp mobilen. Har fått sms från söta C. Då börjar kånkenmannen vissla. Jag tittar upp, möter hans blick och visslingen blir till ett pfffh. Han tittar på mig, jag tittar tillbaka och dörrarna öppnas och på kliver en man på med den där nästan stängda blicken. I handen en pappersmugg, med några kronor. Han vinglar bort till sätet bredvid dörren där en trind kostymgubbe sitter och harunårakronor och mannen knäpper omständigt upp sin ryggsäck, letar efter plånboken och sen rasslar det till i koppen av växelpengarna. Sen vänder han sig mot mig och säger Mademoiselle och jag skakar på huvudet. Orkar inte möta hans blick. Och samma sekund som han går vidare ångrar jag mig. När jag precis flyttat upp till Stockholm var det alltid mig de valde när de skulle be om pengar. Jag hade ingen Stockholmsrusting. Inga kalla ögon, som jag gömde mig bakom. Men efter sju år är den inom räckhåll, min rustning. Men jag vill inte ha den. Jag vill inte behöva den.

Jag beundrar er, alla dagisfröknar och lågstadielärare. Ni är hjältar.

Det heter tydligen bara Lekhörna. Men till min glädje var det inte en enda knubbig treåring i närheten, däremot fem lite oproportionerliga fjortonåringar som brölade och blärpade hela vägen till Linköping. Det gick fint tills de började med mobilsignaltestande. Efter bytet till X2000 blev det mer party. På sätena framför två tjejer och på sätena bredvid två killar. Alla i åldern 2-5 år. Som små tindrande rosenknoppar satt de och målade och lyssnade på sagor.

Nej. Jag ljuger.

Som Tarzans apa hoppade killarna runt och satt mer i alla andras stolar än i sina egna. Krålade över bordet. Och när det blev olidligt tråkigt slogs de om färgpennorna. Skrek. Klädde av sig. Kletade godisklubba mot varandra. Sen skulle en av småtjejerna klättra upp och stå över gången på ett armstöd på vardera sidan och där stod hon i ungefär två sekunder innan storasyster skyfflade ner henne i golvet med ett brottargrepp i världsklass. Illvrål och stortjutande. Här började jag fundera på om det ändå inte vore en ganska bra idé att gå av i Norrköping. Vad som helst utom att sitta i hela havet stormar i en dryg timme till.

Den inre resan blir istället tidpunkten när man inser att öronproppar inte hjälpt, utan hörselkåpor vore det enda möjliga

Tanken är att plugga på tåget upp till Stockholm. Läsa det fetaste kompendiet. Det om målsägande. Så med min vanliga tågrutin hamnar jag säkert en millimeter från Lilla Landet eller vad det där fruktansvärda stället heter där alla treåringar kör avancerad wrestling medan deras föräldrar höjer volymen på sina ljudböcker och effektivt stänger världen ute samtidigt som deras guldklimpar går bananas på inredningen.

Duracell, here we go

Nej, det är inte grönt te i koppen.

Det är det starkaste kaffet i år.

Jag behöver er hjälp med en grej

Ska Sandra få köpa de svarta pumpsen?
	Absolut inte. Hon behöver inte fler skor.
	Nej. Pumps är fult.
	Ja, men bara det paret då.
	Ja. Om hon skänker bort en extra väska. (Lill-Krizan?)
	Självklart. Skor är lycka.
Free polls from Pollhost.com

När solen går i moln och allt som återstår är bunten med kopior att gå igenom till uppsatsen

Tror ni mig om jag säger att jag sitter här med ännu en kopp grönt te bredvid mig?

Och ja, jag dricker av det.

Säg efter mig: Jag lovar att aldrig mer titta på Du är vad du äter.

Nej. Man kan inte ersätta kaffe med grönt te. Det är inte samma sak.

Sådetså.

Nej, Vi på Saltkråkan är inte mitt favoritprogram. Ja, jag lovar. Ja, jag förstår att man kan tro det.

Klippandet och slingandet igår tog två timmar. Sen hade jag myror i baken och var uttråkad som en treåring.
-Vill du att jag plattångar det eller kanske ska vi se om vi kan få fram lockarna?
Redan där borde jag nog lagt in mitt veto, men det är ju hon som är frisör inte jag. Ska vi se om vi kan få fram lockarna, vilket skämt. Hjälp. Självklart går det att få fram lockarna, det är nästan enklare än att öppna ett mjölkpaket. På kvällen måste jag shampoonera två gånger för att få bort alla stylingprodukter som användes för att få fram lockarna. Helt i onödan. Det som krävs är att man arbetar för att inte få fram dem. Somnar av utmattningen och vaknar av ett ryck klockan 11 och kastar på mig jeans och tröja medveten om att jag snart kommer möta hundens anklagande blick och innan jag kliver ut ur sovrummet slänger jag en blick i spegeln över byrån. Dra mig på en liten tallpinnevagn. Jag stannar upp i steget och stirrar. Jag har tuppkam. Men inte den hårsprayade varianten, utan den lockiga som liksom lagt sig åt höger. Jag ser ut som en liten ledsen tupp. Försöker fånga upp med hjälp av en hårsnodd, men då ser jag ut som Teddie och Freddie i Vi på Saltkråkan.
Men jag ska inte oroa mig än, jag har ju bara sett håret i krullversion och i sovfrilla. Hon brukar alltid klippa fint.

No more Fraggel

Klockan 11 ska jag klippa mig.

Igår var jag fraggel i smurfmössa när jag och C promenerade vid havet. Men idag blir det kanske bye bye Fraggel.

Att inte smälta in för mycket, som i Garden State

Har fått den där utmaningen av Felicitas att skriva sex underliga saker om mig. Jag passar på att bryta mot reglerna, genom att inte skriva ut reglerna och genom att inte utmana någon. Men i alla fall:

1. Jag är jordens slarvmajja när det gäller vissa saker, men inte när det gäller hur täcket är instoppat i påslakanet. Jag hatar när täcket har knölat ihop sig därinne.

2. Jag avskyr obehandlat trä och har svårt för glasspinnar, träskedar och salladsbestick. Läskigt.

3. Jag planerar nya skoköp säkert varje dag.

4. Jag är svag, j-ä-t-t-e-s-v-a-g, för gamla människor som fikar ensamma. Så svag att mitt ex numera brukar påpeka om det befinner sig någon ensamfikare på caféet för att få se min reaktion.

5. Jag har svårt för att stanna upp. Kanske är jag bara rädd att airbagen inte skulle utlösas?

6. Jag har flera gånger varit tvungen att hålla mig i skinnet för att inte köpa hundar av knarkarna på Plattan. Sist var det en stor svart grand danois som såg på mig med stora bruna ögon medan hans husse var allmänt hög på något annat än livet.

Det är fan otroligt. Och då menar jag inte att the Ark vann igår. Eller att man verkligen orkar spela sju matcher i slutspelet i ishockey.

Det som är amazing är att jag skrivit på uppsatsen. En hel sida.

Jag vill också krångla ut min Rubiks kub.

Lillebror hämtar vid bussen efter fem timmar kaffeabstinens. Därför är tåg bättre, jag vet ju egentligen. Han är skäggig igen och pratar hela vägen hem. Får mitt efterlängtade koffein och ser Lasse Brandeby slowfoxa i tvrutan. Sen somnar jag under dubbla täcken och drömmer. Vaknar kl 06. Klockan 07. Klockan 09. Och går till sist upp. Knallblå himmel och sol. Sån där sol som slår dig rakt över ansiktet och vrålar tjohoooo, vintern är över, vakna! Fikar med H och pratar om dyra solglasögon och det där om att inte lägga dem på biltaket och sen köra iväg. C kommer förbi och hennes Rubiks kub är nära en lösning. Och när vi går från caféet slår mina måsar volter över husen och det blåser vindar som skulle få vilken drake som helst att lyfta. Sen kör jag hem med en tårtkartong på passagerarsätet.

Glöm det där om en enkel tulipan..

Rädda Joppe, död eller levande

Efter lite funderande bestämde jag mig för att lyssna på alla kloka råd och känslan av att det var bråttom att jag räddade väskan infann sig nästan omedelbart. Lite som Rädda Joppe, död eller levande, det där fruktansvärda barnprogrammet där en liten mjukismullvad ständigt svävade i livsfara. Så jag skyndar mig in till stan och väl där ställs jag inför ett dilemma. Väskan har en tvilling. Min kärlek hänger där och kostar 798:- och bredvid hänger den andra och kostar 300:-.

Väska A:

Väska B:

Idisslandet förföljer mig.

Du mannen i medelåldern som tuggade tuggummi med öppen mun hela vägen från Tcentralen till Sankt Eriksplan och glafsade så högljutt att ingen ens kunde tänka tanken att sätta sig i närheten. Grattis till en välförtjänt förstaplats i tävlingen Hur man får mest utrymme i tunnelbanan och även i den mer inofficiella tävlingen Hur man irriterar Sandra så mycket att hon måste krångla fram sin ipod och lyssna på panflöjt*.


*Ja. Jag ljög om panflöjten. Panflöjtblirpande i kombination med glafsande, då hade jag inte suttit här.

Jag antar att du var en sån som försökte banka ner den trekantiga klossen genom hålet format som en cirkel.

Något stör mitt morgonhumör. Den nya tidningsutdelaren som knölar in Dagens Nyheter i postfacket. Vissa dagar fin tidning i tidningshållaren utanför dörren av snälla tidningsbudet och vissa dagar sönderknölad tidning som man måste dra ut ur postfacket. Idag ser det ut som en ko idisslat min tidning i någon timme. Gracias.

If you snooze, you lose.

Min kaffebryggare låter som ett monster, så det är nog dags att mata den med lite avkalkning någon dag. Vet inte om det är den där tse tse-flugsvärmen som måste spridit sig från Helsingfors, men igår kunde jag inte somna alls. Klockan blev 04 innan jag efter uttröttningsmetoden med fyra SATC på raken kunde vända på kudden och somna. Så jag vaknar lite pensionärvirrig två timmar efter att jag stängt av väckarklockan [det är inte alls bra, man får snooza, men inte stänga av] Och ser att jag fått jordens bästa sms och orosbollen blir en pannkaka och trots osug efter frukost kokar jag havregrynsgröt och dricker kaffe och hittar den där väskan igen. Allt ordnad sig. Alltid. Det måste ju vara tanken.

Vi är så fulla, sa Bill. Fulla var ordet, sa Bull.

Sitter med worddokumentet framför mig och hoppar fram och tillbaka i texten samtidigt som jag håller ett glas saft i andra handen. Så ringer mobilen och det är M mobil och jag hinner tänka att det måste ha hänt något, han brukar ju sova nu eftersom han börjar jobba kl 08. Men istället för en lågmäld röst möts jag av ett HALLÅ!!!!! som får mig att hoppa till och hälla ut saften över mina kompendier och han fortsätter trumpeta VI ÄR FULLA OCH JAG SKA JOBBA KLOCKAN ÅTTA!! och samtidigt som jag går ut i köket för att hämta papper hör jag hur han och D fnissar i luren.

Som en städrock de lux. Eller har jag fel när jag tror att vi skulle passa bra ihop.

I lördags hängde den där på en galge och väntade på mig. C och I dök upp bredvid mig när jag lyfte ner den och:
-Men vilket skumt material.
-Mönstret är ju lite....ja...

Men jag hörde inget. Allt var plötsligt rosa. Om det inte varit för prislappen.

Gästbloggare: Melonmannen

Är det bara jag eller vill inte man göra kulor av precis allt när man är stolt ägare till ett litet rostfritt kulverktyg?

Man kan göra melonbollar och...och...och... Plötsligt inser jag att det kanske inte finns så mycket att bollifiera som jag först trodde. Ja, ja, vi var i alla fall lyckliga för en liten stund, mitt kulverktyg och jag.

Det där om snottrandet

Det är inget riktigt ord ju, sa han och tittade skeptiskt på mig.
-Jodå, det är faktiskt det. Att snottra.
-Så, vad betyder det då?
-Att dra näsan mot asfalten.
-....
-Ja, som typ vid en cykelolycka.

Och alla som lyckas förhindra en snottring är värda tulpaner. Och det var precis vad ni gjorde. För känslomässiga snottringar är inte heller att leka med.

Hur svårt det är med hundtricket när hundrasen inte är en vanlig tax

-Så handlade programmet om typ hundtricket och vilken hund som var bäst då?
-Så länge det inte är en pudel så..
-Det var ingen pudel. Men det var en basset med!
-Basset is the shit.
-Och så var det en sån där...Wiener...
-En vad?
-Ja, en sån där Wiener..(med lägre röst)....Wiener...schnitzel...
-Va?
-En sån där svart stor hund...
-Ah. En Riesenschnautzer?

Förra gången jag hörde den körde jag över Ölandsbron. Men det är den enda jag kommer på som passar idag.

Serenity now. Serenity now.

Och min granne har de senaste timmarna byggt ett vikingaskepp eller något i den storleksordningen i sin lägenhet. Det borde krävas licens för att få äga en borrmaskin. Vad är det som måste borras i tre timmar?

Ska han tillverka världens största schweizerost i trä?

Det är det där med sista minuten som jag inte kan komma ifrån

P säger:
du kanske skall säga hur du tillämpar 80/20-regeln så att han inte blir överraskad
sanna säger:
va?
P säger:
att du gör 80% av jobbet de sista 20%:en av tiden

Det är sant. Men varför gör jag alltid så?