måndag, mars 26

Den vackra fraggeln

Efter jordens kortaste flygresa dunsar vi ner i Köpenhamn och det är soligt och känns som andra sidan jorden. Hotellet är superfint och i rummet finns en livsfarlig trappa upp till ett loft där sängen står. Inser att alkoholnivån måste hållas relativt kontrollerad för att det inte ska sluta med att jag sitter klistrad mot golvet efter ett ofrivilligt snubbel på överkastet och sen ett dyk ner för trappan. Vi går en sväng på stan och sen ska vi leta upp en liten restaurang på en bakgata där de tydligen serverar Köpenhamns bästa smörrebröd Den lilla restaurangen ligger nere i en källare och det bolmar fram piprök vid bordet nära baren och kyparen visar oss till ett bord mitt i restaurangen och hämtar två öl och en ställning där smörrebröden ska placeras så vi knappt kan se varandra. Mätt som en boll rullar jag upp på gatan igen och bort mot Damien som ska spela på Vega. De Långas Riksförbund verkar ha samlats i en klunga precis framför oss och jag ångrar att jag har converse. Förbandet charmar och är mycket bättre än jag vågade gissa att de skulle vara och sen roddar de om och det tar en evighet men så,

Don´t hold yourself like that
You´ll hurt your knees


Och där står han plötsligt som en liten grå fraggel framme vid mikrofonen och sjunger Volcano så Vega tystnar. Den lilla fraggeln pratar inte mellan sina låtar, utan byter bara gitarr och fortsätter och jag hinner undra om han egentligen tycker om att vara där. Om han egentligen bryr sig om att hans musik är det bästa sällskapet när timmarna är för långa. Men mot slutet är det bara han, en gitarr och publiken som sjunger Canonball och det är samtidigt alla gånger jag lyssnat på honom. Alla timmar på X2000, med tentaplugg eller för långsamma på en flygplats. Och när han dränks i applåder och visslingar ler han för första gången. Ett leende så snabbt att om jag blinkat just då, hade jag missat det. Och sen säger han att nu är konserten över, nu kan alla recensenter sluta recensera men ni som vill kan stanna och lyssna när vi spelar lite på skoj och sen drar han och förbandet av en version av Princes Kiss som nästan vänder Vega upp och ner,

U dont have 2 be beautiful
2 turn me on

I just need your body baby

From dusk till dawn


Och när ni frågar om Damien, så är svaret givet. Det var nästan perfekt.

10 kommentarer:

Jenny sa...

Jag ser inga biiiiilder!

Björnen sa...

Var det därför du skulle dit! Och jag som var avundsjuk bara för att du skulle till Köpenhamn. Nu är jag ju dubbelavundsjuk istället.

Jaja, antar att du förtjänar det.
Väl?

Johannes sa...

Jag ser bilderna! Jenny borde kolla sin skärm, det verkar vara något fel på den :-P

Felicitas sa...

Åh....

Men välkommen hem då, Sötnos.. Har saknat ditt bloggande! Stockholm hälsar med all sin prakt och Solen som grädde på moset! =)

A. sa...

Damien? Fraggel. Fill me in.

S sa...

Fina Jenny, du måste ju kunna se bilderna? Jag kunde inte det heller först. Men nu kan jag. Hm. Mysko.

björnen - Japp. Det var därför. Jag är glad att jag fick åka, annars hade jag varit galen av avundsjuka. Självklart förtjänade jag det inte. Men uppmuntran är lika bra som belöning. Väl?

Johannes - Bra att du är standby som kontrollant. Vad skulle jag göra utan dig?

Felicitas - Tack, Stumpan! Och solen hade du hängt upp till mig. Det är perfekt!!

a - Japp. Damien Rice frilla var exakt en fraggelfrilla även om mitt konsertsällskap bestämt hävdade att han påminde om bob dylan. Jag bestämmer att han påminner om en fraggel. Med våfflat hår. Önskar bara att vi stått lite närmare.

Jenny sa...

Ser fortfarande inga bilder. Skit också.

S sa...

Jenny - Nu kan inte jag heller se dem?! Ehum. Bara vita rutor med röda kryss. Skit också. Måste se om jag kan fixa.

Dammit!

Jenny sa...

Nu ser jag!

S sa...

Äntligen!!

 
Where The Heck Are You?