fredag, mars 16

Den där rustningen som jag verkligen inte vill ha.

Efter att ha suttit och gungat på stolen en vecka med raggsockeklädda fötter och knåpat på uppsatsen har jag inte Stockholm i min hand när jag dunsar ner på Centralstationen och håller direkt på att bli nedtrampad av ett tåg förskolekids och sen är jag nära att snubbla över en sån där rullvagn en pensionär puttrar fram med och sen plötsligt stannar så dominoeffekt nästan uppstår. Hamnar i lämmeltåget på gångens vänstra sida och väl nere i tunnelbanan blinkar de där stjärnorna där det borde stå en minut. Släpper väskan på golvet med en duns. Längtar hem, längtar bort. Mannen bredvid mig gurglar fram en snusloska och släpper den mellan sina fötter. Tåget bankar in på perrongen. På rutan har någon kletat ut ett stort brunt tuggummi. En man med kånkenrygga ställer sig mitt emot mig och tittar. Noga. Jag känner hur han stirrar på mig och tänker Välkommen till Stockholm, du kommer inte få positiv respons på det där neandertalbeteendet, det är inte som att det finns en mammut i närheten som du måste bevaka. Lyfter upp mobilen. Har fått sms från söta C. Då börjar kånkenmannen vissla. Jag tittar upp, möter hans blick och visslingen blir till ett pfffh. Han tittar på mig, jag tittar tillbaka och dörrarna öppnas och på kliver en man på med den där nästan stängda blicken. I handen en pappersmugg, med några kronor. Han vinglar bort till sätet bredvid dörren där en trind kostymgubbe sitter och harunårakronor och mannen knäpper omständigt upp sin ryggsäck, letar efter plånboken och sen rasslar det till i koppen av växelpengarna. Sen vänder han sig mot mig och säger Mademoiselle och jag skakar på huvudet. Orkar inte möta hans blick. Och samma sekund som han går vidare ångrar jag mig. När jag precis flyttat upp till Stockholm var det alltid mig de valde när de skulle be om pengar. Jag hade ingen Stockholmsrusting. Inga kalla ögon, som jag gömde mig bakom. Men efter sju år är den inom räckhåll, min rustning. Men jag vill inte ha den. Jag vill inte behöva den.

10 kommentarer:

Felicitas sa...

Jag kan inte säga det för många gånger...

Jag älskar ditt sätt att skriva!

Ibland är rustningen en förutsättning för att överleva. =/ Men jag håller med dig, man vill likväl inte ha den.

Jenny sa...

Låter som när jag kom till Sthlm för några veckor sedan. Man dövas och mister sin syn efter ett tag, tyvärr.

Ninde sa...

Mitt i prick där! Man drar på sig den där rustningen för att orka möta omvärlden. Men önskar samtidigt att man inte behövde den.

Håller med felicitas, du skriver bra! (Tänkte lägga in en länk till dig på min blogg, just f.y.i :)

Björnen sa...

Usch, den är hemsk den där rustningen. Har hela mitt liv varit som en magnet för tiggare och gatuförsäljare. Tror det beror på att jag tittar mycket på min omgivning. Jag är intresserad av folk, kan ju inte helt sluta titta bara...
Fast det är också skillnad på stad och stad, Sthlms T-bana och Gbgs spårvagnar.

PS. Nu kan jag förövrigt inte hålla tyst längre: Jag hatar din "text-verifiering" när man skall kommentera dina inlägg. Måste alltid skriva om miljarders bokstäver för att bloggern inte fattat att jag skrev rätt första gången. Gahh! ;)

Anonym sa...

Det är nog därför jag hatar att åka tunnelbana! För att jag hatar rustningen, och på tunnelbanan känns den obligatorisk.

Jag brukar bortförklara mig med att om jag hade gett två kronor till varje hemlös som finns i stockholm underjord hade jag gjort dem sällskap där. Tunt argument, jag vet, men jag håller fast vid det ett tag till..

Anonym sa...

By the way..
Björnen.. Är han.. s p a m?!

Hahaa ;)

ajja sa...

Fredagskvällskramen

S sa...

Felicitas - Tack, gulligt av dig! På vissa sätt måste man ha den. I know.

jenny - Jag vill inte. Jag är som en tjurig treåring när det gäller det där. Samtidigt vet att att det är oundvikligt.

ninde - tack! och länken blir jag glad för.

björnen - hahaha! jag vet jag hatar också min textverifiering. kanske kan prova att ta bort den. kanske.

ylwa - jag kan tycka att tunnelbanan är skitjobbig många gånger. en av de saker jag tycker är värst med stockholm. och jag har inte vant mig på sju år. men kanske snart...

Ajja - Söndaglunchkramen. En stor.

Peppe sa...

Sweet, Sandra. Mycket sweet.

S sa...

Fina Peppe, tack och bock och kram!

 
Where The Heck Are You?