lördag, mars 31

Du är hal som en ål, omöjlig.

Den där itchen är tillbaka. Inte alls oväntat. Snarare har jag undrat var den varit så länge. Den där rastlösheten. Känslan av att jag står stilla. Har fastnat. Den lämnar mig inte ifred. Samtidigt vet jag var målet är och jag borde vila i mina betyg. Istället kan jag inte sova, inte vara stilla. Sen drar i mig. Jag har blivit bättre på att bara vara. Jag ljög. Jag kanske kämpar hårdare för att kunna bara vara. Men jag är inte bra på det. Långt ifrån. Jag är mitt i steget vidare. Lika mycket nu som alltid.

5 kommentarer:

Björnen sa...

Det är inte den där vårsjukan då? Att alla kroppens celler vaknar från sju månaders dvala och vill gå på fest. Olika fester allihop. Det kan kännas ungefär så.

Dessutom så kan man inte stanna helt. Någonsin. Ens om man försöker.
Alltid på väg...

Anonym sa...

Om man inte är påväg någonstans står man stilla, och det är inte heller bra. Gäller att inte köra för fort bara ;)

S sa...

björnen - hehe. lite vårsjuka hade varit fint.

man kan ha lite mindre bråttom vidare. och jag är dålig på det. trodde det var övergående, men det verkar inte så.

ylwa - precis så. jag är så dålig på att sakta ner och gasar hellre än bromsar. om då kan man missa en del bra på vägen. hm.

Ninde sa...

Inne på björnens spår där. Den där vårsjuka rastlösheten.. :)

S sa...

ninde - rastlös funkar inte. kan ju inte sitta still och det måste jag. argh.

 
Where The Heck Are You?