Hur man kickar orosbollen åt helvete, eller i alla fall en bit bort

Åkte duktigt hem från M. Öppnar dörren. Lastar ur skolböckerna på bordet. Men sen brister planeringen och jag tejpar över skoskavet, denna gången med bara tejp och plockar upp träningskläderna som ligger slängda på golvet och drar på mig skorna och plötsligt är jag borta vid S:t Görans kyrka. Och idag är det inte springa längre och sakta. Det är springa kort och fort, eftersom jag har mycket att läsa. Men det hjälper. Fötterna brummar nästan mot asfalten och hjärtat börjar pumpa och jag öser ut energi. Får orosbollen att sluta rulla.

Springa is the shit. Ett substitut för något annat. Och tro inte att jag inte vet det.

Marsch pannkaka

Sitter och lyssnar på M sjunga I want to break freeeeeee och städa toan. Och det skymmer redan. Maud Olofsson kämpar i utfrågningen på tv och jag tänker att hon ser fräsch ut. Och att hon gör det hyfsat. Hold the line, hold the line, antar jag att hennes partianhängare tänker i kulissen. Och klockan är för mycket och jag borde redan vara hemma. Men jag trivs hos M. Som en hängmatta att vila i, när man inte riktigt vill sätta ner foten på marken och hamna i verkligheten.

Men jag ska träffa min grupp tidigt imorgon och jag måste ha läst i alla fall några sidor. Så skärpning och hemgång. Nu.

Marsch pannkaka, Fröken.

M och red alert

Hämtar M och går till Vasaparken och fikar. Latte och stor macka med ost och grönsaker. En hund traskar runt mellan borden och charmar M totalt.
-Viiilken fiiiin hund du är, gullar han och halvhänger ner under bordet till hundens glädje.
Försöker själv vakna på andra sidan bordet och gör det på riktigt när M tittar upp och:
-Aaaaaaaaaaaaah!!!!
-Va?
-Du har en BLINDING där!!!
Jag viftar lite med handen mot axeln som han pekar på.
-Nej, DÄÄÄR!!!
Tittar ner och där sitter en bärfis.

Men det kunde ju varit en blinding. Eller en giftspindel. Eller något annat som motiverat reaktionen i stil med red alert.

Completed

Vinden vände någon gång under natten och när det är blå himmel med puffmoln är det nästan perfekt och jag är nog inskolad i Stockholm nu igen även om jag varit både duracell och apati veckan som gått. Som en sinuskurva.

Även augusti är sommartimmar men imorgon är det september. Jag har bestämt mig för att behålla augusti minst någon vecka till.

Fucking kardborre

Drar på mig springtights och linne och tejpar över skoskavet på vänster häl. Plåster och förstärkt med tejp. Det är soligt och jag tänker först att det är för varmt för att springa, men plötsligt har jag rundat kröken bort mot bron över till Karlberg. Kroppen spinner som en katt och blir en solfångare som försöker alstra så mycket solenergi som möjligt. Hinner lagom in på slingan innan plåstret släpper. Rycker av det och klistrar en av tejpbitarna över trots att jag vet hur mycket fula ord och whimpande det kommer krävas när jag ska rycka bort den och hela skoskavet följer med.

Springer hela vägen idag. Bara matar meter efter meter. Men när jag kommer hem och öppnar dörren trillar rastlöshetsbollen ner på mig igen. Som fucking kardborre.

En sån där dag när inget riktigt räcker till.

Hösttecken

-Det är första plogen flyttfåglar, ser du?

Vill helst blunda.

When I need you

Det är en sån där dag när man blir överkörd av en spårvagn eller i alla fall nyckelpigetåget och först hör man bara hur rälsen sjunger bakom ryggen lite på avstånd och det kunde lika gärna vara en jävligt gnällig fågel, men så blir ljudet mer taktfast och vibrationerna fastnar i knäna och man kan inte ta steget framåt. Det där steget man borde ta. Man måste ta. Om man vill fortsätta att vara oberörd och det vill man ju. Väl. Men istället står man där stilla och låter det man valt att lämna bakom sig träffa någonstans mellan skulderbladen. Har man sorterat och arkiverat är det som en vindpust och en smekning men har man bara slängt och förträngt slår det luften ur lungorna och man förlorar fotfästet för en sekund. Come back and haunt me.

Det är såna här dagar jag ber om en kram. Då förstår ni.

Step by step

Solen pressar sig igenom lövträden, men orkar inte torka marken helt, så vi sitter på en träbänk och äter muffins från Muffin Bakery. Tittar upp och:
-Fan, sån stil skulle jag vilja ha. Så jäkla soft. Baggyjeans och tshirt och converse. Skitsnyggt.
J tittar också upp och:
-..?
-Va?
-Sandra, det är en kille.

Men soooooo whaaaat? En dröm. Innan jag plaskar rakt ner i juristträsket. En timme senare köper jag min första smala svarta kjol.

Here we go.

Långa orädda ben och Sienna Miller-frilla

Mamma ringer:
-Har du det bra i Stockholm?
-Jo, jag är i min transit-fas.

Den där transitfasen. Från trädens sus till så många BPM att hjärtat tickar i takt med trafikljusets gröna gubbe. Det är här vi är oövervinneliga. Som i Dantes inferno virvlar vi runt vissa dagar. Med stepuppass, GI-dieter och allt blir bra när vi får det där bordet från svenskt tenn. Sienna Miller-frillor och ballerinaskor och höstens färg är inte grått utan mullvad. Coffeshakes, ipodsladdar och det är ju snyggt med slips på killar.

Det finns inget som inte kan lagas eller ses eller ätas eller upplevas eller köpas och inga möten som inte hinns med, allt som krävs är en bra kalender och långa orädda ben som tål trafik. Inga barer eller fik eller restauranger eller biofilmer som är för obetydliga för ett besök och inga tårar som inte kan tröstas med en ny Louis Vuitton-väska eller slingor i teracotta. Det finns ingen ensamhet som inte kan döljas genom en rad avsnitt Sex and the City eller musik på högsta volym och ingen heartache som inte kan sköljas ned med dyra drinkar eller i alla fall kvävas i dunet från en Canadian Goose.

Och så säger den äldre generationen att vi har tappat tron. Vi tror ju mer än någonsin. På oss själva och vår överlägsna kapacitet när vi skuttar fram med DN under armen och mobilhandsfree och datorväska och en ostfralla i höger hand och träningsväskan i vänster och sedan springer hundrameterslopp efter tbanetåget eftersom det dröjer 3 minuter till nästa.

Transitfasen är tung. No shit.

Mellan himmel och helvete

Introföreläsningar är lite som inskolning på dagis. Man vill inte alls. Och när man måste så får man myror i hela kroppen. Livlinan är att de brukar gå fort. Men det gjorde inte den igår. Den tog två timmar.

Kunde nästan känna den lilla djävulen på en axeln väsa skit i det här, det är sol ute, kom igen, bara ställ dig upp och gå. Medan ängeln på andra axeln lugnt dinglade med benen och det här är inte så farligt tråkigt, stanna nu så är du duktig.

Och memo to self: Gå aldrig mer på en introföreläsning utan en stor kaffe.

Morgonmöte

Första skoldagen och självklart var jag medvetslös när något börjar klinga i morse. Väckarklockan. Samma morgonrutin som alltid. Gör gröt i mikron. Stäng på datorn. Tvätta håret. Kolla mailen. Ät gröt och blås håret. Välj kläder. Som sker genom en dialog mellan sommarjuristen och juristjuristen.
-Nej, inte det där.
-Hm, det här då?
-Nej, inte de bruna skorna....tråkigt!
-Shortsen då?
-Nej, inte med den tröjan.
-Jeans då?
-Tråååååkigt.

Det kommer bli en lång höst.

Lista till Fröken i Finland

Fick en listutmaning av Jeanette. Som vanligt är jag sent ute, men till mitt försvar finns listan redan här. Så då kanske man kan se det som att jag var ute i grymt god tid istället.*


*Jag vet att ni säger att uttrycket i god tid och Sandra inte är kompatibla. Men jag är faktiskt i tid ibland. Har kommit i tid till jobbet hela sommaren. Däremot ligger jag väl redan 25-40 minuter back i tid när det gäller mina fikor sen jag kom upp till Stockholm. Och jag vågar inte ens lova bättring.

Eller det vågar jag fan. Jag ska komma i tid till alla fikor nästa vecka. I´ll show you.

Tanken var inte trekking

Träffar söta K på tentan. Som en liten blomma. Mindre blommig blir kvällen. Mr Pilot är i Stockholm på blixtvisit och ska ansvara för kvällens aktiviteter. Så när jag får ett sms att jag ska möta upp dem i Kråkslottet skickar jag ett gnälligt sms tillbaka att det var inte vad vi bestämde. Får omedelbart tillbaka att bara kom hit, du vet att jag kommer övertyga dig till slut i alla fall. Bestämmer mig för guldskorna med hemska klackarna, om vi ändå ska sitta i Kråkslottet. No pain, no gain. Tar tbanan ut och skriver samtidigt att kan du möta mig som en äkta gentleman eller? Det ska han göra, men jag börjar gå och inser att jag inte skulle kunna springa i guldskorna. Lilla Bambi. Rundar hörnet och möter en skåpbil som saktar ner när den närmar sig och sen tutar tre gånger samtidigt som snubbarna i framsätet vinkar och smajlar. Jag vinkar tillbaka och hör samtidigt det välbekanta ljudet av pilot.
-För fan älskling, vi ska gå åt andra hållet, vilken osis att du hann gå så långt.
Gå åt andra hållet betyder gå hela vägen till Fridhemsplan, via Pampas. Över gräsmattor, grusvägar och klippor.
-Så gulligt med guldskor, men sådär smidigt va? ler Mr Pilot när han för hundrade gången sträcker fram handen och hjälper mig upp eller över eller ner. Tanken var inte trekking. Sådetså.

Min lovestory med SL

Tycker själv att jag är ute i god tid till tentan, men det är jag inte. Och det blir extremt tydligt när SL glatt informerar i högtalarna att ett tåg är taget ur trafik på grund av vagnfel när vi redan stått och räknat ner de nio minuter som känns som en oändlighet och tavlan klickar fram att det dröjer 5 minuter till och sen sprakar det till i högtalaren igen och nästa tåg lämnar nu Slussen. Och jag har inte 15 extra SL-minuter som felmarginal i mitt morgonschema. Vågar knappt titta på klockan. Men 12.57 kliver jag in genom svängdörrarna på universitetet och ser att bankomaten är UR FUNKTION. Murphy, ditt lilla as. Jag har inga kontanter och jag måste ha kaffe på tentan. Det tar en nanosekund att vända och snitsigt springa tillbaka genom hela korridoren bort till seveneleven där det inte är någon kö(!).
-Kaffe, tack.
-Latte, Cappuchino, Esspr..
-Kaffe bara. En stor. Jag betalar med kort.
-Stressigt idag?
-Mhm. Jag skiver tenta.
-Då ska du ta det lugnt innan ju.
-Jag skriver tenta nu alltså, den har redan börjat.*

En bra inledning på min sista tenta.

*Den hade inte börjat, utan började en minut efter att jag flaxat in i salen med hjärtflimmer.

Du gäh giihn

Vaknar och vänder mig för att titta på klockan och tittar rakt in i väggen. Just det. Annan säng. Annan stad. Tillbaka. I Stockholm. Snurrar runt och ser genom fönstret hur regnmolnen hänger så lågt att de nästan skrapar hustaket på andra sidan dungen. Sätter mig på sängkanten. Hör tunnelbanan långt där nere under mig och pressar nakna fötter mot trägolv. Tänker att fan, jag är tillbaka. För att tenta. Och för att stanna kvar.
Drar på mig huvtröjan jag hade när jag kom kvällen innan och öppnar kylskåpet. Tomt. Såklart. Hokuspokus finns bara i sagor. Synd.
Slår på datorn. Msn kickar igång och M är där.
-Kom hit, du. Jag lagar mat. Vill du ha frukost finns det också.
Än en gång. Precis där bredvid mig.
Slänger på mig andra kläder och väl där ringer jag på tre gånger som vanligt, trots att jag vet att han tycker att det räcker med en. Han öppnar och ler mot mig och när han borstar tänderna tittar han plötsligt bort mot mig och:
-Du gäh giihn..
-Va?
*spott*
-Du är fin idag.

Och Stockholmsmolnet drar bort en smula.

Hur man åker hem och bort

Med stockholmsmolnet över mig sitter jag i bilen på väg till busstationen för att åka tillbaka hem. Eller bort. Eller hem. Mamma kliver ur bilen och frågar om jag blir mött på stationen i Stockholm. Antagligen eftersom ena väskan är så stor att jag själv skulle kunna få plats i den och fruktansvärt tung. Exakt hur tung den är inser jag flera gånger när jag måste lyfta den upp på bussen av bussen på tåget av tåget nerför trappa uppför trappa på tåget av tåget nerför trappa. Och när gubben framför mig stannar och börjar mobilfippla funderar jag seriöst på att släppa taget om den och låta den fälla honom som en bowlingkägla ner för trappan. Istället fokuserar jag på att hålla munnen stängd.
Jag klarar mig själv, säger jag. Shit vilken unge jag är. Men det är det enda jag kan just då. Håll dig i spiskroken, Farbror Melker. Precis så. Så där står jag och håller mig i biljetten. För att inte ramla. För att kunna åka.

Och jag kan inte släppa ut jagsaknarer och jagälskarer där på en busstation med en väska lika stor som mig över axeln. Men det vet ni ju redan.

Mission impossible

Och ja, jag är skitdålig på att packa.

Belöning is the shit

Jag älskar skor. Som i näst intill besatthet. Jag får solsken i blick [vissa skulle säkert mer beskriva det som något maniskt, men solsken låter trevligare] och lim under fötterna och måste stanna och måste titta och måste gå in och titta och jaja, jag lovar det går fort. Det gör det sällan och kan nog kategoriseras som en väldigt väldigt nära döden-upplevelse för vissa snubbar som använder sig av shoppingtaktiken in-slit åt dig det du behöver-fort ut.

Men när jag är i Casa del Päron är skoutbudet väldigt begränsat. Det finns en skoaffär där man kan hitta något. Så självklart har jag inventerat den. Och fick flera gånger säga till H att jag får inte köpa de här, bara prova, klappa till mig om jag försöker.

Men så idag. Kommer jag hem och ser ett välbekant paket i hallen. Min mor har skickat efter skor. Från nätbutiken vars sidor jag kan utantill vid det här laget. Bestämmer mig för jag nog ändå är värd nya skor efter det här . Sådetså.

Dropkickar prestationsmonstret som direkt trumpetar något om hur dåligt jag pluggat till tentan på torsdag. Så.

De här och de här och de här*.


*Och mina darlings som tänker att vafan är hon helt senil, de där har hon ju redan. Klacken är så sliten, har nog nämnt det för M säkert tusen gånger för att slippa undan traskandet här och det är billigare att köpa nya än att klacka om. Sådetså.

Systematiskt

Detta var precis vad jag behövde. När man var liten och lyckades få tag på sån där bubbelplast och poff poff poff.

Som bomull för själen till tentakackig jurist.

Och där är mitt namn...

...på första antagningslistan.

Ett litet well done till mig. Borde nästan firas.

Om sju minuter...

...får jag veta hur min höst ser ut pluggmässigt. Antagningslistor ska anslås.

Hm.

Hur man undviker att tentaplugga - del 2

Bläddra i en gammal kalender från 2002.*

*Ja, frågan varför jag inte slängt den är befogad.

Tjejjogga del 2

Snörar på mig skorna och går till slingan. Ipod i handen. Musiken överröstar itchen. Det är sumpigt underlag. Får grus i ena skon hela tiden. Skvätter regnvatten på baksidan av vaderna eftersom jag vikt upp springtightsen. Luften är kvav. Andas och tänker på det Mr Pilot alltid tjatade om när vi sprang andas alltid på samma fot, låt luften komma ner i lungorna ordentligt, fan fokusera.

Det går inte bra idag och på vägen hem viker jag av och tar en väg minsta lillebror rekommenderat. En terrängstig mitt i skogen. Rötter, stenigt och man hade behövt en maschete. Låt luften sjunka ner, den fastnar ju här på dig nu brukade han säga, Piloten, och peka på min bröstkorg innan han ökade tempot igen så jag såg hans rygg framför mig, lagom för att få mig att öka, men inte så fort att jag skulle ge upp. Hold the line. Men nu är jag ensam, med mina bröstandetag och trötta ben. Ökar tempot. Det är så långt från blont hår i vinden och lätta steg man kan komma nu, det är forcera och pressa ut det sista där jag till sist struntar i att skorna blir råskitiga och att det plaskar om fötterna och att det fastnar löv och barr i håret när jag duckar under grenarna.

Låt luften komma ner, inga halva andetag.

Tjejjogga del 1

När jag vaknar känns det som om skinnet är för litet. Som om jag centrifugerats hela natten. Den där itchen följer mig från sängen in i badrummet in i köket in till datorn.

Mr Pilot:
ut och jogga lite med dig
sanna
jag vet det är det som skulle kännas bäst, men tänk om jag blir sjuk
Mr Pilot:
det blir du inte
sanna:
hur vet du det?
Mr Pilot:
bara jogga lite och ta inte ut dig så mycket
sanna:
"ta inte ut dig"
Mr Pilot:
Gör som du brukade göra förut helt enkelt..
sanna:
?
Mr Pilot:
tjejjogga lite helt enkelt

Hightech som en gammal mammut..

Ska softa hemma med päronen och en hyrdvd. Börjar trycka på fjärren för att hitta rätt kanal. *tryck* Vafan. *tryck* Ingen av kanalerna plippar igång. *trycktrycktryck* Trycker igenom listan en gång till för säkerhets skull innan jag ropar på Minsta Lillebror.
-Ja, det kan ju vara bra om man ser till att kontakten sitter i, flinar han och försvinner runt hörnet ut i hallen.

Besserwisser.

Fågelsång och undergång

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Rullar runt i sängen och tänker vafan.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Ärk. Va? Drar täcket över huvudet. Men snart brakar det loss på riktigt.
Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.
Wow. Shit. Helene Sjöholm. På jättehögvolym. Undrar om det var ungefär såhär J upplevde det när jag körde den här på repeat-repeat-repeat och låg uppkrupen i sängen och inte ville göra något alls och det var november och Uppsala var så kallt att fukten trängde innanför fönsterlisten och jag ville bara vara och Helene fyllde rummet och smekte det vita taket och torktumlade mig tillbaka in i verkligheten. Och vi gick till domkyrkan och inte ens jag kunde tramsa utan fällde gard och blev försiktiga steg och alla ljusen glittrade och jag tänkte att hur lätt är det inte att låta sin litenhet sväljas av något så stort, vända ansiktet uppåt istället för inåt. Och innan vi gick bad jag Gud om Ab på tentan och om jag får det lovar jag att komma tillbaka och tända ett ljus. Men jag kom aldrig tillbaka. Och vi gick in mot stan, J lite framför mig i mörk jacka och träden fällde sina löv över oss och jag tittade mest på mina fötter och lyssnade på åns dunder och tänkte att den här hösten är en av de bra.

Hur man undviker att tentaplugga - del 1

Så varmt att man behöver dricka minst tre Loka.

Solstol riktad mot solen.

Mr Pilot stax på en autobahn nära dig

Mr Pilot ska hämta sitt kraschade glidaråk som varit i Sverige på lagning och ska transportera ner monstret till Spanien själv tydligen. Och Mr Pilot, denne generösa gentleman, erbjuder såklart juristen några dagars sightseeing längs tysk autobahn.

Mr Pilot:
Kör ner bilen med mig nästa helg
Mr Pilot:
Men då blir det köra av.
sanna:
har tenta den 24:e
Mr Pilot:
Precis. Men vi drar den 25:e eller nått.
sanna:
Det kan ju vara obligatorium och sånt den 28:e som jag måste vara med på.
Mr Pilot:
Du ser bara problem, medan vinnare och mensa ser lösningar.

Yellow Yellow

Och när jag slår upp ögonen och helt avsiktligt undviker att titta på fekenbokhögen bredvid sängen och istället tittar på glipan mellan rullgardinen och väggen ser jag en solkatt som glider längs listen.

Även augusti är sommartimmar.

Snillen spekulerar

-Jag tänkte åka med lillebror upp kanske på måndag. Han ska ändå hämta en hardtop.
-Va?
-Hardtop till sin Cab.
-Hmm..är det typ ett sånt där lock?
-Ja, precis. Han ska hämta locket till sin Cab.

Favorit i repris

Progress?

Positivt: Jag har läst all seg litteratur nu!

Negativt: Jag minns inte vad jag läst.

Helt ärligt, hur fan är det möjligt...?

Brings out the best in me..

Sitter på altanen och försöker pressa mig själv genom sidorna. Realränta. Avskrivning. Nollkupongare. Kassaflöde. Kalkyltillämpning.

Slutar med att jag ligger med kinden mot boken och stirrar på husväggen när jag hör min mammas röst bakom mig:
-Kan vi motivera dig på något sätt?

Tänker och tänker och inser till min förskräckelse att jag verkligen tycker att det är så skitnödigtskittråkigt att det enda sättet är att mala igenom det bit för bit under suckar och obeskrivlig plåga.

Vill helst av allt slänga böckerna i klotgrillen och göra en brasa.

Harmoni i 3.41 minuter

Det här tyckte jag mycket om.

Inte helt oväntat.

Jurist på semester

På nyheterna igår är det om de tre idrottsstjärnorna och deras narkotikabrott. Mellanlillebror tittar på mig och:
-Varför blir det ringa narkotikabrott? När blir det det?
-Ehum.
-Och får man fängelse för det?
-Det borde man väl kunna få.
-Kommer de få det eller?
-Eh, det vet jag ju inte
-Varför?
-Hm, det har nog att göra med mängden vid innehavet bland annat.
-Så innehav och att vara påverkad då? Blir det ringa i alla fall?

Jeezez. Saknar min lagbok ibland. Men nu har jag suttit och läst på i NSL.

Decibel som bara M kan

Ligger i soffan och lyssnar på regnet när mobilen ringer:
-HALLÅÅÅÅÅÅÅ DARLIIIIIING!!!
Flyttar luren från örat och hinner inte säga något innan:
-SKIIIIIT I FEEEEEEEEEEEEEKEEEEEEEEEEEN, KOOOOOOOM HIIIIIIT NUUUUUU!!
-Är ni fulla eller...?
-NEEEJ DÅ, SALONGSBERUSADE BARA. VI SAKNAR DIG!

Jag saknar er också. Igen och hela tiden. Mina änglar där i Stockholmsnatten. Packade och dräggiga och alldeles underbara.

No Man´s Land

Jag tvingar mig igenom ett helt oviktigt kapitel om revision och revisionsberättelsens delar innan jag släpper boken på golvet när klockan blir 03 och tänker att fyfan det är som Nomansland. Och om 11 dagar måste jag ha hittat ut. För då ska jag visa mina färdigheter på företagsekonomitentan.

Just nu känns det lite som att ha alla delarna till en bil och inse att den ska vara ihopbyggd om en timme. Men istället är det kostnader och intäkter och debet och kredit och jag döööööör, det är så ointressant.

Dagens mest genomtänkta sms

What´s cooking - good looking..!

Muffinsmannen är tillbaka. Och försöker spexa till det lite.

Winnerbäck-tårta

Plingar in ett mms från C och trots att ljudet skrapar lite hör jag:

när vintern gömmer dina spår
så att du inte hittar hem
när du är vilsen i envinternatt, igen
kom ihåg mig då

Damerna är på Winnerbäck uppe i Stockholm. Och hon serverar en liten bit av tårtan genom luren till mig. En Darling är hon.

You did good

Har varje år sedan jag flyttade till Stockholm åkt ner för att jobba och bo i Casa del Päron under sommaruppehållet. Så idag är en underlig dag. Sista dagen jag jobbar där. Föralltid. För i vinter är jag klar jurist.

När jag står där och jobbar min sista timme kommer en av de lite äldre arbetskollegorna fram och räcker över en blomsterpåse.
-Du vet, blommor är ju så tråkigt, säger hon på sin sköna stockholmska. Så här får du.
Jag öppnar påsen och stirrar ner i morotsblast.
-Så har du något att knapra på och så kan du tänka på oss lite under tiden, fortsätter hon och skrattar sitt hesa bubblande skratt.
Jag måste se ut som en fågeholk innan jag tänker att det är precis Rita. Det är självklart att det inte är en blombukett utan morotsblast. Vem skulle komma ihåg en blombukett om flera år? Däremot kommer jag komma ihåg damen som gav mig två knippen morötter i en blompåse. Helt säkert. Sen blir hon allvarlig och tittar på mig och säger att:
-Det har varit ett sant nöje att få jobba med fröken de här åren, det vill jag att du ska veta.
Jag sträcker fram handen mot henne och säger så gulligt av dig, tack. Då klappar hon mig på handen och säger:
-Lycka till nu, fröken. Med allt.

Sen får jag kramar och vi kommer sakna dig. Mina skitduktiga sommarjobbarkids mellan 15 och 21 som många haft sitt första sommarjobb och jag verkligen försökt hitta balansen mellan att vara chef över dem och samtidigt vara deras ständiga backup och cheerleader.

Msnar med J när jag kommer hem och han förstår när jag säger att jag kommer sakna det. Jag kommer sakna dem och jag kommer sakna att stöta på henne ibland, hon jag var då, när jag var 20, för då har jag alltid överseende med henne och tänker att you did good. Du har kämpat. Du har segslirat i tentauppförsbackar och tänkt att det går inte, jag klarar det inte. Men har alltid kommit igenom. Därför kommer det bli bra. Med juristandet.

Men jag darrar i knäna. Tro inget annat.

Röda sandaler i storlek 23

Lyckas imorse byta från x2000 till rätt perrong i Linköping, trots mitt kolaliknande tillstånd, men är inte lika nöjd när jag ser att SJ ersatt tåget med en rälsbuss. Ännu mindre nöjd blir jag när en pappa med en kolikbaby och en klängig treåring sätter sig mittemot mig och det enda som skiljer oss åt är ett litet jävla fönsterbord. Inser att det inte är någon idé att ens tänka på att plugga. Treåringen fäster blicken på mig och råstirrar. Jag tittar tillbaka och fortsätter sen läsa Vouge när jag får en spark på knät. Att det är en spark är det ingen tvekan om. Ajsatan. Tittar upp och ser att treåringen fortfarande stirrar på mig, pappan är helt upptagen med att proppa kolikbabyn full med mosad banan och har inte fokus på den lilla kickersen. Flyttar benet utom sparkräckhåll så döm om min förvåning när ännu en välriktad spark träffar rakt på knät. Vafan. Funderar på hur jag ska slippa komma hem med blåmärken på hela benen och inser att det smidigaste är att flytta benen ännu mer, så ungen inte når, trots halvliggande ställning i stolen och allmänt sprattel.

Men trots allt:
Snorungen, Koalajuristen - 1,0.

Ms Coffeecup

Sen är det galleridags och det innebär följa M hack i häl genom hela Vasastan och Östermalm och Gamla Stan i jakt på den perfekta tavlan. Det är varmt och inget koffein på morgonen är som att sitta lite i kläm rent psykiskt. När jag helst av allt vill lägga mig ner på marken som en bävernylonoverallsöverhettad unge och vägra gå mer tittar M på mig och jag vet inte hur länge till jag står ut med dig nu. Så han stannar och köper milkshake och släpper iväg mig till Coffeecup. Inser att det inte är läge för någon fjunig mellankaffe utan frågar hur stor är den största och nickar nöjt när hon håller fram en mugg i storleken liten tillbringare. Så med en Espresso Frapino i handen återvänder jag till M, som bara stirrar på mig.

Och där sitter vi sen nere vid Slussen och jag ler igen för första gången på säkert en timme och sen är det en trimmad duracellkanin som följer M hack i häl in på NK och runt i affärerna utan att klaga.

Hur man fäktar som bara M kan

Prestationsmonstret lyckades inte stanna som herre på täppan särskilt länge. Så snart låg fekenböckerna inkastade under soffbordet. Stockholm charmade och var varm asfalt och flipflopvänligt. Träffade M och Ch och hämtade hämtmat och köpte lösgodis som till slut ingen ville ha och det slutade med att Ch tjuter och sprattlar i sängen och ta bort det, jag måste börja mitt nya liv nuuuuuuuu, ta bort det. Mr Dramaqueen.

Sen dagen efter är det solväder och jag inser att jag hatar att åka tunnelbana i strandshorts och tänker på kjolen jag lagt i väskan och tycker att pensionärstanten tittar surt på mig och fan, fan för korta shorts. M bara skrattar och sen köper vi bullar och tar med till Rålis och de lockar till sig en svärm getingar och M får panik och viftar hysteriskt och jag dör av skratt på min handduk.

I en lägenhet...

...nära Sankt Göranskyrka sitter en juriststudent med en kopp svart kaffe framför datorn och kampen mellan slapparmonstret och prestationsmonstret är precis avgjord.

Prestationsmonstret putsar nöjt sin guldmedalj.

Det där om att åka hem och åka bort

På E4 på väg mot Stockholm. Det är nästan mörkt. Billyktorna blänker röda framför oss. Killen i sätet på andra sidan gången har hål i sin strumpa och har somnat med öppen mun. Tänker att det blev augusti fort. Och när vi rundar en kurva blir jag överkörd av känslotåget. Plötsligt tjock i halsen, och kan inte ens skylla på hypokondriförkylningen, det är en gråtklump. En solklar. Vafan.

Stockholm, det är du och jag igen. Och alla människor runt omkring, som jag älskar dig för det. Alltid någon vaken, och aldrig helt mörkt. Men sen är det den där ledsna betongen, de mörka gångarna och de där livlösa minerna som slaskar mig till marken som en blöt handuk varje gång. Och jag filar på mitt filter. Låter dig inte nå mig. Aldrig helt.

Jag älskar dig och jag hatar dig. Du är min janus.

Intoleranta fegisar, ni har min förakt som ett brev på posten..

Läser DN och morrar nästan. Är så mycket anti våld man kan bli, men just här önskar jag att de hoppat på värsta Ninjatransan, med svart bälte som enkelt knycklat ihop dem och sen ringt polisen.

Ge mig tinnitus bara..

Lyssnar av mobilsvaret i bilen på väg hem från jobbet och håller på att köra i diket när Arvingarna bräker av Eeeeeeeeeeloooooooise rakt in i min trumhinna.

Men nu förstår jag.

Personen på plats där framför scenen tänkte att delad plåga är dubbel plåga.

Måååårning hääääs broooooooken..

Vaknar av telefonen. Tänker först skita i att svara, men ser på displayen att det är ett definitivt svara-på-samtal.
-Haaaaaaaaaallåååååååååååååååå!!!
-....harkel....hum..gomorron.
-Du ligger väl inte och sover bort hela livet, Stumpan?! Då blir jag riktigt missnöjd.

Mr Pilot. Är i Stockholm. Och på guldhumör. Och vill bara säga gomorron och berätta om dagens planer. Och hur han gör för att få mig att ligga och skratta i sängen när jag normalt inte vill existera precis när jag vaknat vet jag inte. Jag är som en låssmed, kanske.

Sen säger jag att jag vill komma ner igen när jag tentat, typ i september. Han skrattar och det har varit ett jävla tjat om det, ja.

Men han sa inte nej. Han sa inte nej.

Knarr-knirr-knarr-knirrknirr

Och delfinljudet är kvar. Och igår när jag svänger förbi jobbet för att kolla schemat dör jag nästan av lycka när jag hör hur delfinlätet kommer från sura-tantens byxficka och hon tar upp telefonen och svarar.

Jag tycker det är lika kul varje gång. Undrar vad det säger om mig.

Är jag verkligen så jävla lättroad?

Med såna polare behöver du inga..

Tre dammiga snubbar dyker upp på jobbet och den i mitten ska charma och drar av ett stort smajl och lutar sig framåt så lite byggdamm virvlar ut i luften:
-Hur är läget med dig idag då?
-Bara fint.
-Tråkigt att jobba kanske? fortsätter han och ler om möjligt ännu större och kopplar på gnistret i ögonen.
-Jo.

Sen försvinner han iväg en stund för att komma tillbaka några sekunder senare och:
-Jag skulle inte kunna få växla den här...för...om det går alltså...
-Visst.
Då rycker kompisen in och Öhh...men för fan, jag sa ju innan att jag växlar åt dig...

Ridå.

Spökplumpen..

Mullvad är höstens färg, bah...

Möter C för fika. Och går en sväng till skoaffärenmedjordensjobbigastepersonal.

Jag älskar skor. Jag kan skor. Framförallt vet jag vad det är jag letar efter. Men tanten attackerar och går bredvid mig och maler på om att det är höstens färg och jag nickar och säger att det är de svarta jag tycker om och du har inte dem i 39.

Men nu har jag tänkt på ett par mullvadsfärgade skor från Betty Blue hela eftermiddagen. Dammit. Jag vill ha.

Och vägen till evig lycka går inte genom ett par skor och halleluja och jadajada, men en bit på vägen skulle jag ju komma. Ju.

Den lille textätaren är tillbaka..

Plötsligt regn igen. Sätter mig under taket på altanen med fekenboken och kan inte fokusera. Inkomster, utgifter, kostnader, fordringar, eget kapital, skulder, tillgångar, god redovisningssed, matchningsprincipen. Målar med överstykningspennan och lillfingret på höger hand börjar se ut som det brukar när jag tentapluggar. Neongult. Tänker att vafan, det här kommer ju inte gå. Men så händer det. Den lilla textätaren vaknar och plötsligt plöjer jag genom anskaffningsvärde och verkligt värde och lägsta värdets princip. Och regnmolnen drar vidare och solen är tillbaka.

Och det kommer gå. Alldeles utmärkt. För det brukar det göra. Sådetså.