Kaffepoletter

Det finns personer som bara är. Som plötsligt dyker upp alldeles nära när du gått vilse. Som hänger upp färgglada snitslar.

När jag och S gjorde slut för en oändlighet sedan tippade allt. Jag sov på en madrass bredvid min mammas säng för att jag inte klarade att vara ensam. Jag fick dagarna att gå genom långa promenader med hundarna. Annars grät jag. Och pluggade. Jag essade mina tentor och åkte samtidigt skytteltrafik mellan Stockholm och Casa del Päron där jag vilade och lagade. Försökte fylla igen tomrummet i bröstet. Tillbringade minsta möjliga tid i Stockholm. Allt påminde om honom. Om oss.

Jag kunde inte se hur jag någonsin skulle kunna bo där igen. Ensam. Men precis så blev det. Och det var K som hängde upp tusentals snitslar åt mig. Som klev in från periferin och gjorde en sån enhandslyra när jag föll som mest. Som en liten fjällbjörk stod hon sedan fast. När jag satt i planet för att för tjugonde gången fly från Stockholm igen fick jag ett sms som skar igenom: Ta den tid du behöver. När du är redo igen behöver du bara följa spåret av kaffepoletter genom skogen tillbaka till oss. Kom snart. Kram K

Där och då hittade jag kaffepoletterna.