onsdag, augusti 30

When I need you

Det är en sån där dag när man blir överkörd av en spårvagn eller i alla fall nyckelpigetåget och först hör man bara hur rälsen sjunger bakom ryggen lite på avstånd och det kunde lika gärna vara en jävligt gnällig fågel, men så blir ljudet mer taktfast och vibrationerna fastnar i knäna och man kan inte ta steget framåt. Det där steget man borde ta. Man måste ta. Om man vill fortsätta att vara oberörd och det vill man ju. Väl. Men istället står man där stilla och låter det man valt att lämna bakom sig träffa någonstans mellan skulderbladen. Har man sorterat och arkiverat är det som en vindpust och en smekning men har man bara slängt och förträngt slår det luften ur lungorna och man förlorar fotfästet för en sekund. Come back and haunt me.

Det är såna här dagar jag ber om en kram. Då förstår ni.

4 kommentarer:

Peppe sa...

Vi förstår. Och här kommer en stor kram.

S sa...

Tack Kexet!

eff sa...

Kram kram kram kram.

S sa...

Ni är så söta!!

 
Where The Heck Are You?