Fågelsång och undergång

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Rullar runt i sängen och tänker vafan.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Ärk. Va? Drar täcket över huvudet. Men snart brakar det loss på riktigt.
Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.
Wow. Shit. Helene Sjöholm. På jättehögvolym. Undrar om det var ungefär såhär J upplevde det när jag körde den här på repeat-repeat-repeat och låg uppkrupen i sängen och inte ville göra något alls och det var november och Uppsala var så kallt att fukten trängde innanför fönsterlisten och jag ville bara vara och Helene fyllde rummet och smekte det vita taket och torktumlade mig tillbaka in i verkligheten. Och vi gick till domkyrkan och inte ens jag kunde tramsa utan fällde gard och blev försiktiga steg och alla ljusen glittrade och jag tänkte att hur lätt är det inte att låta sin litenhet sväljas av något så stort, vända ansiktet uppåt istället för inåt. Och innan vi gick bad jag Gud om Ab på tentan och om jag får det lovar jag att komma tillbaka och tända ett ljus. Men jag kom aldrig tillbaka. Och vi gick in mot stan, J lite framför mig i mörk jacka och träden fällde sina löv över oss och jag tittade mest på mina fötter och lyssnade på åns dunder och tänkte att den här hösten är en av de bra.