Mellan himmel och helvete

Introföreläsningar är lite som inskolning på dagis. Man vill inte alls. Och när man måste så får man myror i hela kroppen. Livlinan är att de brukar gå fort. Men det gjorde inte den igår. Den tog två timmar.

Kunde nästan känna den lilla djävulen på en axeln väsa skit i det här, det är sol ute, kom igen, bara ställ dig upp och gå. Medan ängeln på andra axeln lugnt dinglade med benen och det här är inte så farligt tråkigt, stanna nu så är du duktig.

Och memo to self: Gå aldrig mer på en introföreläsning utan en stor kaffe.