Om ni behöver någon som spänner upp snubbeltråd är det helt säkert ett jobb för mig.

Jag hatar Excel. Verkligen. Minns datalektioner i skolan när allt kluddade ihop sig och diagrammen skulle blivit snyggare om man låtit en schimpans måla med färgkritor. Så jag är irriterad redan när jag klickar upp tabellen och som en femåring med noll tålamod ger jag det ettochetthalvt försök och diagram blir det, men kan inte numrera mina data. Så jag klickar avsluta och spara inte. Men nu är jag trött och orkar inte bråka och plötsligt kommer jag och Excel överens och det var ju skitenkelt egentligen.

Puss skickad med express till Costa Brava

Mr Pilot säger:
Antar att du pluggar 80% av tiden och oroar dig för plugget resterande..

Visst är han charmig. Som en liten kaktus.

Göran Perssons gigantiska glasögon och de där katterna som var vackra en gång

Fikar på Bönor och Bönor [och nej, det heter inte så] och sitter och gungar på stolen och tittar ut på snön och den där orosbollen studsar upp och ner och jag drömmer på nätterna igen. Vaknar av att jag vridit ihop mig till en ofrivillig täckeskorv och måste trassla mig ut igen och är sjukt trött när jag vaknar och somnar om trots att det är timmarna med det vita ljuset och jag tänker på Skagen och den där strandremsan och havens osynliga möte. Sen dricker jag min morotsjuice och pratar om siameskatter. Det där om att de på 20 år ändrats till att bli något helt annat genom människans dumhet. Och att det är som med Göran Perssons glasögon. Att om man förstorade dem en millimeter varje gång han var med i tv, så skulle folk först inte märka något men sen en vacker dag tänka att WTF, hur fan ser han ut med de där gigantiska glasögonen på sig. Lika osynligt som hur haven möts till en början. Precis samma sak är det med katterna. De där förändringarna som är osynliga för någon som står nära, men gigantiska för någon som öppnar ögonen för första gången.

Att ta ett steg bort för att kunna komma närmare igen

Ännu mer snö. Vitt fluff i träden. Men somnar inte om, utan går upp och kokar kaffe. Det är dags. Jag vet. Plockar fram ett tomt word och kluddar in propositionsnummer, rapporter från BRÅ och Rädda Barnen, utredningar, betänkanden och titlar på böcker. Sen öppnar jag den där mappen där uppsatsen bor och där finns 14 sidor av någonting. Snickrar en innehållsförteckning och ett försättsblad och strukturerar upp med kapitelrubriker ovanför vitt tomrum som ska fyllas med ord. Sen kokar jag mer kaffe. Ser att mamma mailat. Det var länge sedan du hörde av dig. Jag vet. När jag längtar hem som mest hör jag av mig minst. Kanske för att inte bli påmind om den där andra världen med luddiga hundar, småbrorsor och kaffebryggarputter och promenader vid havet tills kinderna blir röda och det känns som jag har is i ögonfransarna. Men jag hör av mig ikväll. Jag lovar. Läser SvD och nästan automatiskt registrerar jag att våld mot barn ökade under 2006 och jag funderar på om det kanske ska med i uppsatsen och från rummet bredvid sjunger Edith.

Non, Rien De Rien, Non, Je Ne Regrette Rien
Ni Le Bien Qu`on M`a Fait, Ni Le Mal
Tout Ca M`est Bien Egal

Ja, jag har sjukt tråkigt.

Det är det där med snön. Som är nedtrampad och grå och ful. Så långt ifrån julaftonsnö man kan komma. Det är det där med mörkret som kommer för tidigt varje eftermiddag. Det är det där med februari. Bara transportsträcka. Och jag har städat hela lägenheten. Sorterat kläder. En stor hög ska ges bort. Och kanske några av väskorna också. Och jag har burit ner en massa till soprummet. Sorterat mina örhängen. Städat bakom spisen. Slängt ett par skor (gah!) och den tråkiga krukväxten, bye bye.

Så nu har jag inga mer ursäkter. Imorgon är det jag och uppsatsen.

Det där om att ta det första steget

Jag lyckades hålla mig vaken i natt. Nästan nästan hela tiden. Kände att jag skulle behöva en liten sockerkick till vid fyratiden, men orkade inte gå från sängen för att hämta vindruvorna och mycket riktigt, sen somnade jag nästan direkt. Men förra året somnade jag redan innan röda mattan. Och för mig är det höjdpunkten. Så jag är delvis nöjd. Sen ringer J och väcker mig och jag mumlar mer i kudden än i mobilen och han skrattar och säger somna om istället då. Och jag vet inte om jag får skriva det, men han har en artikel i DN idag, den unge mannen. Och det är det där med att sikta högt.

And the Oscar goes to...

Kanal 9?! Vad är det för komplott? Galan brukar ju gå på TV4 eller SVT. Men efter att ha surat ett tag så får jag reda på att om man har comhem så har man även kanal 9. Samma comhem som jag kastade skit på igår på festen. Till mitt försvar så var jag inte ensam om att göra det. Och det där var inget bra försvar. Jag skäms. Förlåt comhem, jag älskar er. I alla fall i natt.

Ja, jag erkänner. Jag ser det också.

Jag var hon med stort brett guldskärp. Så kom inte och säg att jag inte försöker skapa schlagerkänsla. Däremot vägrar jag sjunga med i Håll om mig. Hör ni det. Jag vägrar. Tjat hjälper inte. Och sen alla de där Helen Hunt-kommentarerna, så nu har jag gjort research och behövde bara titta på en bild. Det är hennes virvel va? Den är identisk med min.

Jag kan inte vara presentansvarig faktiskt, det kommer inte bli bra

Darling M fyller år idag och jag är presentansvarig. Tänkte baka en tårta till ikväll också. Och ja, jag vet vad ni tänker, det är ju bara bra om hon inte hinner det. Eller så kanske världen går miste om en väldigt speciell tårta! Sådetså. Och J, du håller tyst om den där cheesecaken och om den där kladdkakan.

Och i eftermiddag ska jag träffa fina P som valde Göteborg där jag valde Stockholm. Och dricka kaffe och när vi la på igår fnissade han och sa lycka till med uppsatsen nu, precis som om han kunde veta att jag satt och kollade på Let´s Dance.

Nu: på med shoppingrustningen och de barnvagnshjulståliga skorna.

Strö lite salt i såren

Och nej. Jag vill inte veta att det är så här soligt och varmt i Barcelona när jag är i Stockholm insnöad tillsammans med min uppsats.

Men för er som vill veta, visst skrev jag att det är soligt?

Och varmt?

I Barcelona.

Optimistiskt

Har ägnat eftermiddagen åt att lösa skosituationen. Det gick inte bra.

Base camp 1

Och när jag går ut med soporna ser hela våningen under ut som hela havet stormar. Full med byggargrejer och mitt i röran en liten knubbig byggare som står och snackar med en annan byggare. Och jag inser att det där med att ha tillgång till lägenheten 07-16 igår troligen innebär tillgång 07-16 resten av livet. För de verkade ha bosatt sig där på andra våningen. Och jag tyckte mig se en termos och några mazariner bakom verktygslådan.

Nu är det personligt.

Plötsligt börjar det smälla och slamra och så hör jag den där basrösten ute i trapphuset
-Aaaah, allså vi hannjunte allt igår va, hann bara en våning.
Men WTF? Nej. Kikar ut och inser att det är från våningen under som bullret kommer. Alltså har de inte bytt några lister på fönstren igår, utan bara kikat lite på det. Och helt säkert ätit mazariner.

Och utanför snöar det.

Byggare Bob returns

Och igårkväll låg det en liten skrynklig lapp på hallmattan som lika gärna kunde vara underskriven av Satan himself. Fönstertätning. Men come on. Vem tätar fönster när det är en driljard minusgrader ute? Och vem slänger in en lapp om det kvällen innan?

Snön faller, och vi med den

Och jag möter D för fika mitt i snösinglandet och vi har inte setts på superlänge så tiden rusar och vi rekordfikar i över tre timmar vid fönsterborden och rutan bakom mig är täckt med imma och vi vill skriva en massa trams, men istället pratar vi om uppsatserna, som är som klister och tuggummi och ibland fastnar någonstans mellan hjärnan och fingertopparna och ibland rasar ut hullerombuller och blir oformligt och obegripligt. Och ibland bara de där istapparna längs ryggen när allt fastnar som ett risigt blixtlås och man inte kan dra varken upp eller ner utan måste trassla ut det som fastnat.

Men de spelade den där låten igen, tydligen har de bara tre skivor som tuggar runt och inte mig emot

Är det ett tecken på att man fikat för mycket när man inte orkar gå och hämta kaffet efter maten utan istället småtjafsar om vems tur det är att hämta innan vi bestämmer oss för att avgöra saken med hjälp av sten-sax-påse.

Vad håller ni två på med, ni skulle ju byta dörrfoder i hallen

Vaknar klockan nio av att någon klampar i hallen och sen vrålar BENKE!! och sen mer klamp. Antagligen från Benke. Inser att jag inte är ensam i lägenheten längre. Det är jag och Antennmannen. Och hans assistent Benke. Och så det där Byggare Bob-snacket genom väggen.
-Ah, fan dåskaviserååå..
Och sen muttermutter.
Klampetiklamp-KLAMP-KLAAAAAAMP!
Gryningspatrullen får inte ens knyta skorna på Byggare-Benke och hans polare.

Och när jag kliver upp en halvtimme senare och går ut i rummet ligger antennuttaget sönderdelat på golvet och sladdar sticker ut från väggen. Söta antennmontörer, ni är mer än välkomna tillbaka senare under eftermiddagen för att laga. Det ni skulle laga. Gissar att ni sitter någonstans och äter mazariner.

Dagens prestation

Det värdefullaste du har

Och jag fick det här i ett mms.

Så nu har jag två.

Men jag kan ju inte tänka idag

M ringer och förklarar att vi ska spela TP sedan. Försöker slippa undan, men lyckas självklart inte. Och det är Gryningspatrullens fel att jag kommer få äta grus.

Ni vet den där mannen jag avgudar...

Gryningspatrullen

Vad gick fel imorse egentligen? Jag vaknade kl 08 och kunde inte somna om. Misstänker att det var Gryningspatrullen som väckte mig. Men inte som i Djungelboken med Överste Hahti i täten. Istället är det de som bor i våningen ovanför som lyckas framkalla kraftiga vibrationer i väggarna och taket och jag väntar på att lampan ska åka i golvet.

Duns-Duns-DUNS!

Halleluja och fan. Jag morrar, men inser att jag inte vill dö genom att spetsas av en taklampa.

Så istället hasar jag - the tygkorv - över golvet och bygger ett täckesbo i soffan istället och plötsligt kommer jag på mig själv med att tycka att nyhetsmorgon på fyran är ganska trivsamt. Då blir jag lite orolig över sömnbristens effekter men ligger kvar i kåldolmen av duntäcket och sticker bara ut handen från min täckeskorv när jag måste byta kanal. Sen skickar jag felstavade msn-meddelande och inser att jag troligen fått dyslexi av att inte få sova ordentligt. Och inte nog med det så har jag ingen motståndskraft mot tjat.

Det kan bli en sjukt jobbig dag.

Att begravas i telefonkataloger

Sex miljoner skickas ut varje år, trots att man kan hitta allt innehåll på nätet. Ett system man på Eniro tycker funkar skitbra.

-Posten hämtar tillbaka de kataloger som inte används och vi justerar upplagan efter användningen. Det skulle vara ett sämre system om man kunde avbeställa, för idag har vi ett väldigt effektivt system som fungerar bra, säger Erik Kristow.

Då kanske Erik Kristow kunna komma förbi huset där jag bor och försöka forcera berget av telefonkataloger nere i entrén.

Citatet kommer från Aftonbladet.

Stockholm, du tappar mig

Hamnar några steg bakom henne. Hon är lång. Längre än jag. Kanske 1.80. Klädd i lila stickad basker. Vit slät pälsjacka. Svarta tights. Svarta stövlar. En beige sliten skinnväska över ena axeln. Tumvantar. En väska i alla möjliga färger i ena handen. Och med långa kliv låter hon snöslasket skvätta när hon bestämt sätter ner fötterna. Vid busskuren passerar jag henne och kan inte låta bli att vända mig om. Ett rosa örhänge skymtar vid jackans krage och bruna lockar letar sig fram under baskern. De svartklädda damerna som väntar på fyrans buss stirrar och deras fågelholksmunnar öppnas på vid gavel och om de fick skulle de trumpeta att den där klädseln verkligen inte passar sig om man inte är tre år gammal och har plockat ur utklädningslådan på dagis. Men jag älskar henne. För att hon bränner hål i dig, tråkiga februaribleka Stockholm. Och gör dig uthärdlig ett tag till.

Rosa och fluffig is the shit

På tunnelbanesätet sitter han och småsparkar med benen mot kvinnan mittemot tills hans mor tar tag i hans ben och:
-No kicking.
Och drar honom över till sätet bredvid så han hamnar mittemot henne istället. Lite tjurigt sitter han där och så kommer allvädersstöveln åkande igen och träffar henne på knät.
-I said no kicking!
Han hasar lite längre fram på sätet och viskar något till henne och hon tittar på honom och låter nästan lite trött när hon svarar.
-Yes, you can have a skirt if that´s what you want.
Han muttrar något igen och hon svarar honom med samma tålamod igen.
-No daddy can´t have a skirt, he would look silly. But you are a little boy, and little boys can have skirts.
Då ler han lite och:
-Can I mum?
Och hon nickar mot honom.
-Sure you can.

Tulpaner, minst hundra

Och eftersom jag är lite skeptisk till Alla hjärtans dag så kommer jag inte vara med och leka och springa omkring med rosor. Jag sparar det till en slaskig onsdag i november istället. Eller till en dag när det inte finns några förväntningar alls. Och risken är stor att jag köper tulpaner istället.

Alla måsten suger.

Jag vet att du inte gillar den lika mycket som jag...

...men jag hoppas de spelar den nästa gång vi fikar också.

Jag tänker lampskärm

Det är snöflingor utanför fönstret. Och hela havet stormar i lägenheten. En massa pappershögar utspridda och överallt postitlappar. Till och med på mina jeans och under soffan. Överstrykningsfärgen för dagen är lila. Varför vet jag inte. Lila passar mig inte. Det förklarade min gulliga frisör för mig. Och inte gult och inte orange. Vem fan passar egentligen i orange? Sen tittade hon på mig i spegeln och drog lite i mina hårtoppar och Jag tänker lampskärm, Sandra. Och det är inte bra. Jag gillade henne.

Pengabrorsan och jag

Efter att ha sovit som en koala i nio timmar dunsar jag ur sängen och kikar på den fyra decimeter höga högen domar på bordet. Och idag är det jag och Pengabrorsan. Han sjunger en smula högt och skränigt medan jag kokar kaffet.

Det är måndag och det är okej att se ut som en överkörd grävling, tänker jag medan jag häller upp yoghurt och flingor och brödrosten skjuter rostmackor mot taket. Och min fångsthand är numera den bästa i Norra Stockholm.

Det är jag och Rocky Happy Börje Mattheus

Och jag har läst alla domar. Så nu ligger jag på knä på trägolvet. Och sorterar. Som min sibiriska dvärghamster Rocky Happy Börje Mattheus [Men tilltalsnamnet när jag suckade åt honom när han trimmade igång hjulet i 180 mitt i natten eller krasade solrosfrön så jag inte kunde sova var Happy] gjorde när jag var liten. Jag hämtar i stora högen och bär till de små. Han hämtade frön i skålen. Hamstrade kinderna fulla så han såg ut som en liten boll. Sen smög han iväg bakom huset och där gömde han fröna mycket finurligt vid husknuten. Jag menar vem skulle komma på att leta där. Han var jävligt skärpt, Happy.

Det är jag som bestämmer

När jag var en liten plutt hade jag en gul tshirt med texten Det är jag som bestämmer. Och jag kanske skulle önska mig en sån igen. För jag vill bestämma. I alla fall vissa saker. Och blir skitirriterad när blogger talar om för mig att jag inte kan logga in på gamla blogger längre. Det enda jag kan välja är att skaffa Blogger Beta. Och då är det inte mycket av ett val. Sådetså.

När jag inte är energi och brinnande ögon, utan marschmallowmjuk

Läser. Om sexuellt utnyttjande. Våldtäkt. Sexuellt utnyttjande. Våldtäkt. Håller hårt i överstrykningspennan. Sen orkar jag inte läsa mer utan går en promenad. Och på bron ser jag en farbror med en likadan mössa som min pappa. Och som en käftsmäll. Jag. Längtar. Hem. Så sjukt mycket. Det sliter i kroppen när jag fäller upp jackans huva för att ingen ska se mina ögon och väljer vägen längs Klarabergskanalen. Inte till Stockholms-hem. Utan hem till ostkusten med blåsten kylan och snön som sveper över klipporna vid den här tiden på året. Hem till att sitta i soffan och lyssna på pappas engagerade prat om sina elever. Hem till de grönvita kaffekopparna och det fullproppade kylskåpet. Hem till sängen där jag sov innan jag bestämde mig för att ta det där steget och släppa in Stockholm. Hem till hon jag var innan. Skärp dig, tänker jag när vinden river i luvans fuskpäls. Skärp dig. Mobilen ringer. Jag överväger inte ens att svara. Känner inte att jag fryser om fötterna. Skickar till sist ett sms. Och jag får svar efter bara några minuter. Det är en jobbig vecka för dig, [hemligt smeknamn]. Kram. Och jag lyfter på hakan lite och ser Karlbergs Slott som en stor stentårta på andra sidan. Orubbligt. Och jag vet ju varför jag är här. Det är inte det. Ibland är det allt annat.

Visst är det så

En bild säger mer än tusen ord.

Någon form av ny naturlag

Högen till vänster är domarna jag har kvar att läsa. Men hur många jag än läser så är högen lika stor. Hur är det möjligt?

Ja, vi har funderat på det där

Varför är duschtvål och shampooflaskor som marknadsförs som för män greppvänliga? Som ett mönster för handen utskuret i flaskan. Använder ni greppet?

33.3%

Nu har jag gått igenom en tredjedel. Snabb är jag. Men nu är den här. Känslan av att ha fått ett tungt bowlingklot inopererat bakom bröstbenet. Så nu ska jag gå och fika med min coach.

Det omöjliga

Jag vet, jag har skjutit på det. Fokuserat på annat. Men så igår mail från handledaren. Domarna måste lämnas tillbaka nästa onsdag. De där domarna. Så jag måste gå igenom dem igen. Sortera och välja ut. Hitta dem som rör sexualbrott mot barn. Men jag tror att det var lite det jag väntade på. Den där knuffen. När jag måste göra det.

Så jag klättrar ner i helvetet ett tag. Med målet att inte gråta den här gången.

Lagom avancerat

Det där om att ta med kids på tråkig film

Det där med bio är inte helt lätt. Vilken salong är bäst, vad är bästa snacksen och vilka tider ska man undvika. Ett tips är att inte ta med kids på filmer som inte riktar sig till målgruppen 5-10 år. Föräldrar tror att de kan simultantolka lagom mycket för att de skräniga kidsen ska hålla sig lugna. Det funkar inte. Och det fick vi bevis på när vi hamnar framför en pappa med en alldeles för liten biobesökare i femårsåldern, som efter bara några minuter högt och klart:
-Är han döööööd?
-Nej, han sover bara.
(tyst i tio sekunder)
-Nu då, är han död?
-Nej. Shhh...
(tyst i fem sekunder)
-Men pappa, varför blundar han då?
-Han sover. Då blundar man.
Här utbryter lite irriterat prasslande runt deras platser, det svenniga sättet att säga tyst för fan, vi vill inte höra tusen frågor, vi vill se filmen. Det har ingen som helst effekt och ungen använder det effektiva knepet att höja rösten för att få bättre respons från den mumlande pappan.
-ÄR HAN DÖD NU DÅ PAPPA?!!
Folk runt omkring hyschar och det är enkelt att föreställa sig hur pappan svettas allt mer och undrar hur han ska överleva resterande en timme och tjugofem minuter där i salongen.

Say what?

-Jag måste klippa mig. Jag ser ut som en torktumlad Fraggel.
Då dyker A upp och:
-D kan klippa dig!
Och jag vänder mig om och:
-Kan du?
-Ja, alltså jag kan ju trimma Afghanhundar.

Skumpa, Stumpan!

Efter att ha gått Rådmansgatan upp med sjumilakliv (Nej, jag förstår inte hur ni kan gilla låten. Nej, mina änglar.) så står jag plötsligt framför jordens största träport och knappar in koden och tar sats och trycker till porten och den är elektronisk så trycket var onödigt och jag tackar faith för att det inte stod någon snipig Östermalmsdam där när jag swishar in som Snurre Sprätt. Har till sist valt en mönstrad klänning med jeans under och M ler när jag kliver in och:
-Åh, vad fin du är!!
Sen är han tyst en stund och tittar fundersamt på mig.
-Nu vet jag, som min Marimekko-gardin!!
Sen är det schlager och fruktansvärda små snapsar och vin och bridgeblandning och vi kommer fram till att bridgeblandning är mer pensionär än de där spritfyllda lösgodisarna man kan köpa. Sen är det utgång och jag tappar min mobil i golvet för tusende gången, snor en hatt av en snubbe och balanserar glaset med skumpa på ett hyfsat framgångsrikt sätt. Ch dyker upp och pussar mig på kinden och Älskling, har du roligt? innan han försvinner i vimlet och roligt har vi. För roligt. Så roligt att C och jag tar tbanan hem istället.

Men Älskling, klart du ska med...

Självklart är jag sen. Så samtidigt som jag lagar mat öser jag ut hela garderoben på soffan sängen fåtöljen golvet. River fram stövlarna. Jeans. Nya kuvertväskan som jag är kär i. Kanske för att den är skitstor. M msnar och get dressed woman. Kastar i mig pasta. Väljer vinflaska. Och vad fan ska jag ha på mig mer? Svart klänning. För vid. Men med jeans under. Perfekt, men lite uteliggarvarning. Och jag saknar fjäderboan, Lill-krizan! Du lovade ju.

Och om det finns en examen i hur man övertalar Sandra, så har M både fil. kand, magister och jag antar att han håller på att doktorera och en dag kommer erövra en doktorshatt.

Och hon längtar bort

I just called to say...

Tyvärr har knepet för hur man får mig att svara i telefon på morgonen spridit sig. Vaknar till lite halvt när det ringer första gången. Somnar nästan om igen. Vaknar till och vänder på mig när det ringer andra gången. När det ringer tredje gången plockar jag upp mobilen från golvet. Dolt nummer. Tänker ring igen då så svarar jag. Och det gör det.
-Gomåååååråååååån, vilken underbar dag va?
-Mummel...

Så nu ska jag gå och dricka dagens första kaffe.

En lillebror i FN-uniform

Lyfter ner den fullproppade kartongen med alla viktiga papper jag samlat under fyra år och bara slängt ner i den. Fakturor, garantibevis, ladokutdrag, deklarationspapper, kvitton och så alla de där minorna. Som inte ska ligga i lådan egentligen. Foton. Vykort. Urklipp. Små lappar med nedklottrade ord. Börjar sortera och så första minan. Ett kuvert med texten Till Stefan och Sandra. Tack för den fina doppresenten och så vidare. Jag släpper kuvertet i högen för odefinierbart. Nästa är ett informationsblad med texten Så kontaktar du din soldat i Liberia. Jag minns bilresan när du precis kommit hem från Liberia. Hur vi plötsligt bytt plats. Storasyster. Lillebror. Där på E4 är det jag som kramar ratten och börjar prata. Du är trött och lutar huvudet mot nackstödet. Sitter lite vänd bort så jag kan inte se dina ögon när du svarar. Det enda jag ser är en brunbränd kind och det blonda håret. Lika blond igen som på kortet där du sitter i den gula plastgungan och smajlar med babytänder, stora blå ögon och lintotthår. Nu väljer du dina ord. Sakligt. Och jag vet att du försöker skydda mig från saker jag inte skulle förstå. Som ingen kan förklara. Så istället berättar du om mitt favoritdjur när jag var liten. Tapiren. Hur den förirrat sig in på Campen och inte visste hur den skulle ta sig ut igen. Och jag frågar hur stora de är egentligen och du berättar hur ni fick fösa ut den. Sen somnar du och sover nästan hela vägen hem. Och nu står en liten brun träelefant från Monrovia i min bokhylla för att väga upp juridiktrasslet. En liten symbol för att det finns viktigare saker.