Göran Perssons gigantiska glasögon och de där katterna som var vackra en gång

Fikar på Bönor och Bönor [och nej, det heter inte så] och sitter och gungar på stolen och tittar ut på snön och den där orosbollen studsar upp och ner och jag drömmer på nätterna igen. Vaknar av att jag vridit ihop mig till en ofrivillig täckeskorv och måste trassla mig ut igen och är sjukt trött när jag vaknar och somnar om trots att det är timmarna med det vita ljuset och jag tänker på Skagen och den där strandremsan och havens osynliga möte. Sen dricker jag min morotsjuice och pratar om siameskatter. Det där om att de på 20 år ändrats till att bli något helt annat genom människans dumhet. Och att det är som med Göran Perssons glasögon. Att om man förstorade dem en millimeter varje gång han var med i tv, så skulle folk först inte märka något men sen en vacker dag tänka att WTF, hur fan ser han ut med de där gigantiska glasögonen på sig. Lika osynligt som hur haven möts till en början. Precis samma sak är det med katterna. De där förändringarna som är osynliga för någon som står nära, men gigantiska för någon som öppnar ögonen för första gången.