Ni vet min vanliga morgonfrilla, nu är den crazy på riktigt.

Somnar om igen och vaknar kl 17 av telefonen. Svarar med min nya röst som låter som en blandning mellan en röstsvag kråka och en viskning att jag vill ha glass och frukt. Somnar om och vaknar av tulpanprassel. Den här gången är de gula. Och av en snäll röst. Blir itvingad två alvedon och sen är det feberkontroll och du har inte mycket feber, konstigt att du är så varm och sen får jag en kall handduk på pannan. Ett vindruvsberg senare sitter jag upp i sängen och snart är det en gammal repris av Vänner och pannkakor till det. Frågan är hur jag ska orka gå ut till tv-soffan.

Fyra timmar senare.

Har sovit och drömt feberdrömmar. Vaknar av att jag får en leverans Strepsils, hostmedicin och Esbiritox levererade till sängbordet. Märkligt hur mycket sämre jag blivit på några timmar. Nu känner jag mig som 180 år och min röst är borta och jag är en bastu. Festligt.

Fel svar.

Vaknar innan väckarklockan ringer, bara det är ett dåligt tecken. Att jag känner mig som 108 år gammal är en annan sak. Varm som en kamin. Hostig. Försöker snabbt övertyga mig själv om att det är inget alls. Självklart kan jag jobba, jag har ju saker jag måste fixa. Resten av kroppen är inte lika övertygad.
-Jag borde gå till jobbet, visst?
-Det tror jag inte.
-Men jag vill ju inte missa jada och jada och blada.
-Nej, men är man sjuk så är man.
-Men jag är nog inte sjuk.
-...
-Du skulle ju gått till jobbet om du var som jag eller hur!
-Nej.
Argh. Fan. Så nu ligger jag här nerbäddad i sängen och känner mig utanför.

Ont i halsen och lillebror är hemma igen.

Har haft den värsta jobbmånaden hittills. Alldeles för mycket på jobbet. Varje liten sak som lades till det redan fullproppade schemat var en sak för mycket. Men på stress kommer man långt. Som en liten iller har jag jobbat framåt. Och i de ljusaste stunderna känt att jag behärskar det mer och mer och i de mörkare stunderna undrat vad fan jag valt. Hur jag valt. Men så efter förra veckan började jag hinna ifatt. Jobberget minskade. Det fanns tid för biobesök. Och idag vaknar jag och känner mig risig i halsen. Är det ett tecken på att jag mår bäst när jag är jobbmupp kanske. Så nu ligger jag nerbäddad i soffan och ska bli frisk till imorgon. Och lillebror är hemma från Afghanistan några dagar och ringer och säger att han ska ut och käka med kompisar och sen hem och sova som fan, vi gick upp kl 06 igår och jag är hemma först nu.

Fjärilen i glaskupan.

Var helt oförberedd på att den skulle nå mig som den gjorde. Men det var omöjligt att inte bli berörd. Så jag grät och tanterna på bänkraden bakom grät. Och allt är som det ska.

Turn around.

Tre par dräktbyxor och ett par jobbyxor ska läggas upp och skräddaren måttar och drar och vänd och jag vänder mig mot honom och från honom och vänd och nålar vid knäna och vänd och jag frågar om det inte ser konstigt ut sådär men han förklarar att det är rätt och ska vara så och jag tycker att det är både för kort och för långt samtidigt, men får ge upp och låta honom bestämma eftersom jag inte ens vet vad jag själv tycker.

Han kanske inte ska bli lokförare.

Squashmatch. Öppnar glasdörren och inser att jag saknat det. Där inne finns ingen juridik. Allt som är viktigt är den där gummibollen. Jag behöver mer såna pauser. Jag är nöjd trots att jag efter tio minuter är skittrött. Spelar ännu mer aggressivt. Efter en kvart vill jag lägga mig på golvet och dö. Tar en vattenpaus. När det är fem minuter kvar är jag tomatröd. Men glad. Hem och duscha. Sen in till stan. Ska titta på ett par nya jobbskor. Ett par ecco. Japp, ni läste rätt. Världens mjukaste innersula. Som gjord för juristklapper. Självklart går något fel, så vi lämnar affären med två par skor till mig. Sen in på Apoteket där vi ska köpa lite saker till de nyblivna föräldrarna vi ska fika med. Plockar ihop en hel hög och damen bakom kassan hjälper oss att plocka fram en av sakerna på listan som förvaras i en liten kyl bakom kassan. Hon fäster blicken på mig och:
-Ja, när man använder det här är det viktigt att man doserar rätt och amningen...(ungefär här inser jag att hon tror att jag är den nyblivna mamman och slutar helt lyssna på vad hon säger)....hållbarhetstiden är...mycket bra att använda...
Efter en timme med de nyblivna föräldrarna och Ettåringen som nöjt visar hur man kör alla Brio-tåg utför ett stup känns det som jag spelat squash i flera timmar.

Mission accomplished.

Kavaj och byxa. Och en kjol. Ett komplett jobb-set.

Squashad.

Det blev lunch vid Nytorget. Mycket trevligt ställe där mannen bakom disken fixade och donade fram mackor som egentligen inte fanns att välja på. Squashtid bokad till kl 10 imorgon. Det var ett tag sedan. Gissar att jag kommer få ruggigt med spö.

Al jannatu tahda aqdami I-umahat.

Lunch på söder kanske kan vara något.

Och jag skulle behöva köpa lite arbetskläder. Typ en ny dräkt.

Stockholm Maraton i kyllingdräkt.

Jag har fått en utmaning från Felicitas som tycker att jag bloggar för lite:

Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a comment on their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!?

Beröm är aldrig fel så here goes och som grädde på moset (?) får ni en framtidsprognos gratis.

1. Den arga bloggen.
Som numera bara kan läsas av inbjudna. När han skriver som bäst (och argast) spelar han i en egen division. Prognos: Blir ledarskribent på DN.

2. Livet och Helsingfors.
Den här bloggen är en av de helt fantastiska. Peppe skriver om strumpbyxor så jag får skrattkramp. Och hon är underbar i största allmänhet. Prognos: Tar över Finlands största tidning, men tar sedan tjänstledigt för att storsatsa på att vinna VM i Guitar Hero.

3. Den där Jenny.
Modig. Skarp. Och ingen kan skriva som hon. Prognos: Reser jorden runt, släpper en bok och vinner Augustpriset.

4. Felicitas.
Ett lyckopiller i bloggform. En otroligt viljestark och målmedveten dam. Prognos: Bygger klart huset och bygger även en klättervägg bredvid huset av bara farten. Tar patent på en stegräknare som klarar hennes hurtiga livsstil med ett obegränsat räkneverk.

5. Ninde.
För att hon är en cool katt som skriver galet träffande. Prognos: Blir chef, investerar framgångsrikt i aktier och köper en våning på Manhattan för pengarna.

6. Ajja.
Hon är tuff som en bandyboll. Rak som få. Beskriver naket hur saker fuckar ur, men hur hon alltid kommer igen. Mamma till Böööörnie. Prognos: blir en erbjuden the drömjobb, hennes Bernie växer upp till en trind farbror i sina bästa år och sedan hjälper hon mig att starta en apelsinodling.

7. Björnen.
Hans blogg är som att gå hem till någon och dricka en kopp kaffe. Ett bättre betyg kan inte ges. Prognos: Ställer efter många erbjudanden upp i Melodifestivalen och kommer tvåa. Inreder Bert Karlssons hus.

8. A.
Skarp. Rolig och jävligt charmig. Prognos: Springer Stockholm Maraton i kycklingdräkt och träffar på Västerbron sin blivande fru som springer om honom och snubblar på de stora kycklingfötterna. Kärlek vid första ögonkastet.

Sammanfattning.

1. Rummet var fint.
2. Utepoolen var bra.
3. Jag är skittrött nu.

Det där om restaurangmat hemma.

I love it.

Utflykt.

Vaknar i tvsoffan klockan 09. Inte alls så bakfull som jag förtjänar. Sconesfrukost. Trött. Trött. Trött. Jävla skitvecka. Vi ska åka på en liten utflykt, gör dig i ordning så åker vi. Som en liten mullvad hasar jag runt i lägenheten. Trött. Trött. Trött. Men en timme senare är jag klar. Resan går ut mot Värmdö. Etapp ett i utflykten är ett stall. Och det är den där lukten. Mularna som trycks mot boxarnas galler. Skitiga utetäcken. Spån och halm. Och ett gigantiskt halvblod snusar mot min hand och jag ler. Och när vi går mot bilen ser jag att han visste att det var precis vad jag behövde.

Jag hugger i sten
Men jag tror att jag sakta börjar se en kontur
Några armar och ben
Jag jobbar mig inåt så jag ser en figur

Sen bilfärjorna till Waxholm och fiskgryta på en restaurang med utsikt mot havet.

Puss på er.

Jobbat tre timmar. Tvingat I att springa runt med mig i alla affärer i tre timmar. Gått hem i regnet. Försökt måla naglarna. Börjat göra något annat. Fått nagellack på näsan. Nagellack blir kladd. Tagit bort. Målat nytt. Trott det var torrt. Tagit i en handduk. Det var det inte, så nu har vi en rödprickig handduk. Sagt alla fula ord jag kan. Tagit bort lacket på två naglar. Målat nytt. Och nu sitter jag här. Om inte nagellackshelvetet är torrt nu vet jag inte vad jag gör. Ska möta H och N om en kvart. Sen är det slaska genom regnet till festen. Och jag ser ut som en boll i den här kjolen. En rolig badboll.

Fortfarande pissregn mot rutan.

Nu sitter jag på jobbet. Med en stor Slevenlatte och hamrar på tangentbordet. Och jag kom plötsligt på mig själv med att tänka att det är okej. Just nu. Att sitta här. Att jag lär mig.

Ge mig en timme till så är jag klar för dagen.

Lördagmorgon.

Regnet smattrar mot rutan. Vår egen ugly naked guy i lägenheten på andra sidan gatan sover nog fortfarande. Gardinerna är fördragna. Men jag ska gå till jobbet. En akt till ska ut ur mitt rum idag. Kanske kan en gigantisk takeawaykaffe få mig att prestera hyfsat. Sedan ska jag träffa finaste I och fira hennes nya jobb. Jag kanske borde se mig om efter det där jobbet som apelsinodlare ändå. Ajja, den där marken du pratade om?

Pannkaka.

Juridik både på dagarna och på kvällarna är ingen bra lösning.

Förstår ni nu vad jag menar med morgonfrilla?

Ju fler kockar desto bättre...

Jag sitter och pluggar kausalitet, bevisbörda och beviskrav och Idrottsgalan är på i bakgrunden och i köket är det två kockar som skall tillverka någon form av efterrätt. Att klockan är 22.15 bekymrar inte herrarna. Det luktar redan lite bränt och nyss hörde jag någon av dem säga Jag undrar hur det skulle bli om vi kokade päronen i glögg följt av ett nöjt fniss.

De där artiklarna i Aftonbladet, DN och Expressen som drar isär mig.

Förbereder till imorgon. Internpostar. Kopierar. Hämtar böcker. Skriver ut. Snabbsväng på Facebook. Brev från lillebror. Har du sett att vi blev beskjutna igår? Det hade jag inte. Automatiskt plockar jag ihop mina saker, mina rättsfall, min bok hög och tar hissen ner. Trycker utan att tänka på fyran. Går över gatan till bilen. Visste du att de sköt på svenska soldater igår? Ja, jag såg det när du satt och förberedde dig igår, men tänkte att jag skulle vänta med att berätta för dig för jag vet ju hur du blir, men så glömde jag det, förlåt. Och redan vid korsningen St Eriksgatan Fleminggatan har jag tårar i ögonen och säger det där idiotiska som jag aldrig menar om att jag skiter i vad som händer där borta om så hela landet gick i bitar, så länge han får komma hem.

Snirk snark.

Har varit på jobbet och hängt med min bästis kopiatorn. Har kopierat både det ena och det andra. Sen en snabbis in i bibblan för att hämta en bok om påföljdsbestämning. Sedan skynda till fika med I med hela väskan full med böcker och papper. Och en överhoppad middagsinbjudan senare sitter jag nu här i juridikberget. Det är det där om prioriteringar.
-Du måste säga om du vill att jag ska komma med, för då sitter jag med det här sen.
-Det är okej, vill inte att du ska behöva stressa med det där sedan.
Så jag stannade hemma och nu har jag lite mer koll på lagrummet. Men jag måste nog sätta mig och läsa lite i den fina påföljdsboken också. Mindre bra att jag har karaktär som en treåring. Det är ju egentligen en tråkig sak att göra en söndagkväll. Och treåringar vill inte göra tråkiga saker.

Paus från bokberget.

Partytime.

Anordna aldrig en fest för fyrtio personer.

Jag. Är. Så. Trött. Nu.

The Fusilli Jerry.

Ännu en såndär lååång grå vinterdag. Akter hit och akter dit. I en av akterna jag får tillbaka sitter en liten orange postit med ett enda ord. Bra! Och det är precis som om någon kastat ut en livboj till mig. Jag tar loss den och sätter den på kanten av min datorskärm och hela dagen lyser ordet bra mot mig. Efter en bra fika blir det promenad i regnet. Lillebror A:s födelsedag. Det där paketet som knåpades ihop igår hade redan kommit fram. Tjugo år, men för mig fortfarande den lilla. Trots att han inte är liten längre. Han är ambitiös och driven och pluggar till civilekonom. När jag kommer hem fixar jag datorgrejer och självklart blir det trassel. Får ringa lillebror T och be om hjälp. Familjens civilingenjör fnissar i luren och sen efter en stund plingar lösningen in via msn. Och som avslutning på bra! dag har biljetter till Elin Sigvardsson fixats. Vänd på kudden och sweet dreams!

När saker aldrig mer blir som de en gång var.

Tre eller två års sluten ungdomsvård. Det diskuteras om det är ett tillräckligt straff? Är det egentligen inte straff nog att leva med vetskapen att man sparkat någon till döds? Det trumpetas om strängare straff och morddomar just nu. Det ger inte föräldrar en saknad son tillbaka. Det hindrar inte sparkarna som utdelades. Det finns ingen ursäkt för det som hänt, men det går inte heller att förklara det genom att förvandla de tre nu dömda pojkarna till monster.

One billion thousand dollars.

Det duggegnar och är så kallt att jag fryser om händerna trots handskar. Vi fikar i Gamla Stan och bestämmer vi oss för att fika en gång till. Denna gång är fikasällskapet ett 1.5 år gammalt busfrö och hans pappa. Vi lyckas hitta ett bord och bestämmer oss för att köpa chokladkaka till fröet. Han äter först med sked men sen flyger det chokladkaka hit och dit och mycket kaka fastnar på tröjan och i ansiktet, men han är nöjd. Han greppar tag i den lilla muggen med min mjölk till kaffet och höjer den mot oss och ååål!! och vi skålar och sen turbospringer han runt bordet innan han klättar upp mellan oss i soffan. Vi har med oss en present. EM-bollen, i miniatyr. Han drar av ett storsmajl och slänger iväg EM-bollen så den hamnar på bordet och det klingar härligt när den träffar ett fat. Mer orutinerat än att ge honom en boll inne på ett café kan det nog inte bli. Sen skålar vi lite till och leker tittut innan vi fikat klart. När han fått på sig sin lilla jacka och mössan händer det. Han låter mig lyfta upp honom och gör inte kålmasken utan är stilla och vi kikar ut genom fönstret och tittar på bilarna. Jag borde umgås mer med ettåringar.

I´m the marshmallow.

Efter att ha slirat uppför Stockholms brantaste backe, Brännkyrkagatan, och frusit som en gris glömmer jag plötsligt att jag fryser. Jag älskar den där utsikten. Att Stockholm känns greppbart. Känslan när jag rullade in med X2000 för fem år sedan är så avlägsen. Då trodde jag att Stockholm skulle sätta sig på mig. Trilla över mig. Att jag inte skulle orka hålla emot och istället ge upp och välja ett annat liv. Någon annanstans. Men jag höll emot. Och stannade. Hur länge får tiden utvisa.

Sorry, ladies.

Såg Infamous om Truman Capote igår kväll. Mitt filmsällskap somnade. Jag tyckte om den. Mest för att jag blev väldigt förtjust i Toby Jones gestaltning av Capote. Den där pipiga rösten, den fantastiska garderoben och att han blir misstagen för dam hela tiden. Nu har jag precis sett Emil i Lönneberga och fick tårar i ögonen när Emil kämpar med sin nordsvensk genom snön för att ta Alfred till doktorn i Mariannelund. Tror det är det där med det småländska landskapet och dialekten som petar mig i hjärtat. En kaffe latte på stan i Stockholmshetsen kan nog få mig i fas igen.

Åååååkej.

Precis kommit hem från jobbet och sitter som påse och tittar på hur någon noppar bort svansarna (eh..) på rädisor på kanal 8.

Jag gissar att jag borde bli orolig.

Lugnet före nyårsstormen.