Sorry, ladies.

Såg Infamous om Truman Capote igår kväll. Mitt filmsällskap somnade. Jag tyckte om den. Mest för att jag blev väldigt förtjust i Toby Jones gestaltning av Capote. Den där pipiga rösten, den fantastiska garderoben och att han blir misstagen för dam hela tiden. Nu har jag precis sett Emil i Lönneberga och fick tårar i ögonen när Emil kämpar med sin nordsvensk genom snön för att ta Alfred till doktorn i Mariannelund. Tror det är det där med det småländska landskapet och dialekten som petar mig i hjärtat. En kaffe latte på stan i Stockholmshetsen kan nog få mig i fas igen.