I´m the marshmallow.

Efter att ha slirat uppför Stockholms brantaste backe, Brännkyrkagatan, och frusit som en gris glömmer jag plötsligt att jag fryser. Jag älskar den där utsikten. Att Stockholm känns greppbart. Känslan när jag rullade in med X2000 för fem år sedan är så avlägsen. Då trodde jag att Stockholm skulle sätta sig på mig. Trilla över mig. Att jag inte skulle orka hålla emot och istället ge upp och välja ett annat liv. Någon annanstans. Men jag höll emot. Och stannade. Hur länge får tiden utvisa.