onsdag, april 11

Memory lane; ligger precis här bakom. Och steget mellan en gräsand i handväskan och en tonårskackig gås under armen är inte särskilt långt.

Jag vet inte var det kommer ifrån. Om det alltid har funnits. Kanske fanns det redan när jag hellre klappade de feta grisarna där de låg skitiga och stubbiga i gyttjepölen vid staketet än jagade killingarna som alla de andra kidsen. Det söta och vackra var inte automatiskt det jag letade efter. Det var de som ingen annan ville ha som jag ömmade för. Den där stora kaninen som någon lämnat till 4H-gården för att han brukade bitas. Jag fick direkt höra att det inte var någon bra idé att jag valde just honom. Och han bet mig i handen när jag öppnade buren första gången. Men med allt det envisa som finns i en elvaåring kom jag tillbaka varje dag och tog hand om honom. Pratade med honom. Gav honom mat. Och till slut kunde jag lyfta upp honom. Fem kilo Fransk Vädur i famnen. Mina föräldrar köpte honom åt mig och han blev beviset på att det går att laga. Att man inte ska ge upp innan man försökt. Efter honom följde en liten gässling, som även den lämnats till 4H, som jag döpte till Gloria. Det finns inget vi kan göra, hon kommer inte klara sig. En liten dunboll på några hekto, som jag tog hand om. Och hon växte och växte och plattfotat vaggade hon efter mig. Märkbart missnöjd när avståndet mellan oss blev för långt. Då brukade jag plocka upp henne och bära henne under armen. Med gåsfötterna flappande mot höften. Jag vågar gissa att jag är en av få som haft en gås i cykelkorgen. Till sist var hon stor nog att börja hänga nere vid sjön. Men jag kunde fortfarande skilja henne från de andra genom att ropa Gloria för då svarade hon och kom vaggande.

6 kommentarer:

Frederick sa...

"...beviset på att det går att laga. Att man inte ska ge upp innan man försökt.
Jaha, då blev den här dagen bra!
Tack, Sandra!

Johannes sa...

Det där var tufft.

Björnen sa...

Anade väl det! Jag tror du är en perfekt taleskvinna för gräsandsväskan. Mjuk, tuff och aningens bisarr på en och samma gång!

Jo, det var menat som en komplimang.
Bisarr är bra. ;-)

S sa...

verbal - Haha, det var det lilla. ;)

Johannes - Jag var lite skeptisk till inlägget kan jag avslöja. Haha!

björnen - Japp, det är jag. Hahaha! Mjuk, tuff och...ja, det bisarra då. Taget som komplimang. Tack.

Felicitas sa...

Det där var ju bara helt underbart.

S sa...

Haha! Japp, hon var ett riktigt litet gåskex.

Och ni som undrat, nej, hon var självklart inte med mig i skolan. Däremot hängde vi när jag inte hade skola.

=)

 
Where The Heck Are You?