Jo, det kan alltid bli värre. En trumpet. Och ett dragspel. I total ickeharmoni.

Sconesfrukost i soffan framför tvn. Seinfeld säsong sex. Mr Pitt och den punkterade Hacke Hackspätt-ballongen och Elaines ansiktsuttryck när orkestern drar igång och jag fnissar och inser hur jag måste sett ut på väg till Viktiga Tentan med min fullklottrade lagbokslivlina under armen när det känns som att varje intryck puttar bort något viktigare ur minnet. En unge som skriker - hoppsan, där trillade allt ut om lagfarter. En metroutdelare som försöker packa på mig en tidning - nej, där glömde jag allt om expropriation. En hel skolklass klänger in i vagnen - argh, jag minns inget om bygglov. Och så plötsligt en millimeter bakom min rygg. En trumpet och ett dragspel som blärpar igång med något så odefinierbart att jag vill gråta. Då har jag samma ansiktsuttryck som Elaine och den kortaste stubinen någonsin och vill stoppa dragspelet i trumpeten, men tänker serenity now serenity now serenity now och räknar stationer.