Känsliga läsare varnas för följade inlägg då det innehåller bilder som kan anses stötande.

Kände att min fot var en smula svullen när jag satt hos M, men tänkte inte mer på det. Imorse var det svårt att inte tänka på det. Jag hade en fot som påminde om en boll. Det enda jag kan hitta som skulle kunna vara anledningen är två små prickarna på ankeln. Myggbett. Eller tsetsefluga. Eller någon supergiftig moskitomygga som attackerat mig under båtåkandet. De fem timmarna på bussen ner till Casa del Päron hade en spexig effekt på svullnaden. Lillebror A hämtar mig och stirrar:
-Wow, din fot är fet som en korv!

Igelkottar är faktiskt också söta.

Får äntligen träffa Ch för första gången på flera veckor. Han dundrar in genom M:s dörr och va, har ni beställt mat utan att vänta på mig? Sedan blippar vi förbi buskisen på fyran och M får ett av sina berömda fnissanfall och skrattar så tårarna sprutar. Jag och Ch studerar honom chockat. Sen dricker vi mer vin och herrarna tipsar om hur jag borde lägga upp min strategi för framtiden. Och M delar med sig av sin visdom.
-Det kommer vara jobbigt för dig i början.
-Jo...
-Att se söt ut hela tiden.

If you can´t stand to fall. You should not stand at all.

Där sitter jag i en liten motorbåt. Två av fyra personer i båten vet vilken plats jag fått i höst. Jag är inte en av dem. Min tanke var att ingen där skulle veta. Så får jag ett sms där det står läs inte nästa sms om du inte vill veta. Wakeboardprylar plockas fram och två änder simmar fram till båten och glor på oss. Jag raderar nästa sms. Vill inte veta. Smsar tillbaka. Och det plingar in nya sms. Klickar på den lilla kuvertsymbolen och tydligen har jag inte raderat rätt sms. För där har jag det. SVARET. Den omedelbara känslan är att jag inte är nöjd. Jag vänder mig om och lutar pannan mot sätets ryggstöd. Sedam tittar jag upp och fäster blicken på killen där ute på wakeboardbrädan. Samtidigt rodnar jag inombords för att jag inte är nöjd. Jag har fått den plats jag siktat på i fem år. Men självklart var jag tvungen att sikta högre och på den platsen är jag tvåa. Jag har fått den plats jag alltid velat ha, så det är inte därför jag är besviken. Tanken är hisnande. Det är prestige. Att vara bäst. Jag har perspektiv som en badanka och skäms för att jag inte är nöjd. Killen på wakeboarden klättrar upp i båten utan wakeboardbräda och blinkar åt mig. Och ser att jag vet. Vet du hur många som drömmer om den plats du fått? Jag nickar men säger jag ser det inte så, du förstår inte. Och snart plingar smsen in och jag fäller upp luvan på min tröja innan jag läser. All kärlek som dundrar in i mobilen. Bulls eye från I: Jag förstår att vinnarskallen blir lite besviken men du ska vara oerhört stolt över dig själv. You go girl. Och jag tittar upp under luvkanten på Stockholm under tunga moln. Det är du och jag, Stockholm. En höst till. Och en till efter det. Minst. Jag stannar. Och samtidigt stannar båtmotorn och är omöjlig att starta. Och det börjar regna. Och jag börjar fnissa.

I väntan på resultatet på the Brev åkte jag båt och tittade på ett wakeboardkex som frös häcken av sig.

Gårdagens ekonomiska insikter.

I min glasburk där jag slänger växelpengar fanns 1475 kronor. Majoriteten av mynten var enkronor. Mer än tusen enkronor är jävligt tungt. Och det är jävligt tråkigt att stå på ett bankkontor och stoppa ner mynten i rör.

Handla med kort is the shit.

Kl 09.33

-Gomorron Älskling, vad gör du?
-Inget särskilt.
-Grattis till platsen!!
-...
-Hahaha! Jag visste det. Att du inte skulle vara nöjd. Jag känner dig så bra.
-...well...
-Du är ju galen. Det är skitbra. Det är ju platsen du ville ha.
-...
Han har rätt i att han känner mig så bra. M vet oftast utan att jag behöver förklara. Redan på tyskalektionerna på gymnasiet fick han en inblick i Sandras prestationer och han har det där tillslaget. Som alltid avväpnar mig.
-Jag är så stolt över dig.
-...tack. Du vet.
Och åk inte idag, åk imorgon, så firar vi idag. Inget fancy, bara du och jag. Och jag lovar att stanna.

Kl 08.52

-GOMORRON!
-...mummel...va?
-Gomorron! Sover du?
-Eh..näe..
-Ska du med ut och jogga en runda kanske?
-....
-Hallå?
-Du skojar.
-Nej, jag är allvarlig.

Jag förstår när vi lagt på att han måste tro att jag trillat ur sängen och slagit i huvudet med tanke på att jag nog aldrig ringt honom innan klockan 10 tidigare.

Baka perspektivkaka.

Trots ösregnet valde jag att gå en promenad i förrgår. Smattrande droppar mot paraplyet och blöta ballerinaskor var det omedelbara resultatet. En man står med ett paraply och väntar tåligt. Bredvid honom studsar två små tjejer. Klädda i regnbyxor, regnjacka, stövlar och sydväst skuttar de hysteriskt i en stor vattenpöl.

Fniss och plaskande. Och det är all about perspective.

Jaja, om jag måste.

Blir en boll under täcket när jag kommer på vilken dag det är.
-Fan, att jag redan är vaken. Jag hatar att vänta.
-Men hitta på något under tiden.
-...
-Gå och köp ett par skor.
-Va..? (kikar fram under täcket)
-Ja, gå och köp ett par skor.

För första gången på länge försvinner omvärldsbruset och allt som betyder något är att nå nästa grepp.

Vi får dra på oss klätterskor och varsin sele. Han visar hur mycket talk man ska ta på händerna och där står vi nedanför en pelare som sträcker sig upp mot taket och där sitter de. Greppen. Som snart ska ha min totala uppmärksamhet. D klättrar först och galet vältränad som han är skulle han kunna klättra upp utan att använda benen. Sedan är det J som enkelt klättrar upp. Sedan är det jag. Instruktören fäster repet i min sele medan jag talkar händerna och säger ha så kul nu. Prestationsmonstret är bredvid mig så fort jag sätter foten på första greppet. Det är lite osäkert i början och för en sekund tänker jag tänk om inte repet sitter som det ska och undrar hur högt det är. Jobba med benen, säger instruktören och vi går till nästa vägg. Ni får bara använda de gula greppen. D klättar upp som en liten apa och det ser läskigt lätt ut. När vi klättrar väggen för andra gången känner jag hur mina armmuskler börjar protestera. Och prestationsmonstret studsar runt mig. Jag hittar inget grepp och glider på det jag håller i. Sträcker mig efter talkpåsen som hänger i selen. Hör instruktörens röst. Vila med rak arm, vila lite. Jag tappar - fan - jag trillar, hinner jag tänka och så hänger jag plötsligt i repet en bit ut från väggen. Fan. D och J klättrar en vägg som ser helt omöjlig ut och lutar mot oss. Jag önskar mig deras armmuskler. Argh. Sen klättrar D den högsta väggen och instruktören tittar på mig efter att J kommit halvvägs upp och jag skakar på huvudet. Då ser jag en annan tjej som är där och klättrar med några killkompisar. Sakta sakta som en snigel rör hon sig upp på en av de lättaste väggarna. Jag har som vanligt haft noll perspektiv och jämfört mig själv med de två vältränade kampsportkillarna jag har med mig. Efter en drickapaus ska vi klättra på en vägg utan topprep med en tjock madrass under. Instruktören visar och det ser asenkelt ut. D klättrar upp, men nu börjar J också bli trött i armarna och han kommer halvvägs. Sen är det min tur och prestationsmonstret är tydligen kvar och dricker vatten för plötsligt är jag bara fokuserad på väggen och är på väg mot greppet där J trillade ner och instruktören befinner sig någonstans under mig och uppmuntrar och jag tappar fokus och du får inte stå under mig, satsar allt och sträcker mig efter greppet men når inte och trillar. Och när jag ställer mig upp på madrassen är det där rosa greppet det enda jag kan tänka på. Sen klättrar vi två väggar till och mina armar är helt slut efter två timmar i hallen och han ropar jobba med benen, men jag orkar inte och svär när jag tappar greppet halvvägs uppe på väggen. Och när jag hänger där i selen så vet jag att jag kommer klättra upp för den där väggen. En annan dag. Game on.

You go, Asta-girl.

Helt färdig. I kroppen. Underbart.

Jag hoppas att Asta 85 år inte blivit höjdrädd på gamla dar.

Det finns säkert flera anledningar till att jag inte kunde sova inatt. Kanske är en av dem att Asta 85 år i eftermiddag ska prova på inomhusklättring för första gången? D och J ska följa med och provklättra. Båda två vältränade och envisa. Så utrymmet för Asta att glänsa verkar något begränsat. Fan.

Asta 85 år returns.

D och jag ska fika och väljer ett nytt Café. Och där i disken ligger den. Ansjovismackan.

Halleluja.

Ugglan Helge längtar bort igen.

Så är vi där igen. I´m dying in this town. Springer två varv i löparspåret. Karateknäet gnisslar i branta helvetesbacken, men jag fortsätter. Envis som en åsna, hal som en ål. Grusdammet från varje steg gör mina smalben grå. Sen springer jag hela vägen hem. Så liten mot de stora husen. Ser mina skor speglas i ett källarfönster. Det perfekta löpsteget. Ett blåmärke på knäet efter kubbspelet under äppelträden på midsommarafton. Försöker spränga orosbollen i bröstet. Men den sitter där den sitter. Och när jag vaknar idag är den fortfarande kvar. Jag behöver plantera om mina rötter. Eller i alla fall vattna dem.

Behöver jag säga att hennes jakt på den perfekta solhatten går vidare?

Katla-eld och Gummiboll-Jello.

Långbord och vimplar och blombuketter och välkomstvin och sommarklänningar. Så inledde vi midsommarafton 2007. Med sillunch där chilisnapsen introducerades. The horror. Det kändes som att inhalera cayennepeppar. Först sveda i gommen, sen bränn i halsen, sen Katlaeld i bröstet. En kille swichade i sig hela sin och blev knallröd och tårögd och gav oss andra en insikt i hur man inte borde hantera den eldfarliga vätskan. Därefter många gräsliga sånger som allt mer övergick till den danska snabbvarianten: Ikke nu, men NU! Efter maten var det kubbdags och kubbtävlingen avlöpte med de vanliga psykningarna och glirigarna, men utan större skador. Sedan grillades det nästan hål i klotgrillen och röken låg Lützentät över trädgården. Efter middagen skulle en av köksmästarna bjuda på jelloshots och de stelnade först inte trots åtta gelatinblad, så han blandade i tio till. Resultatet? Gummiboll-jello. Kubb och mygginvasion. Fläderglass. Tomglas. Tomglas. Tomglas. Och klockan 02 regndroppar. Och då satte vi punkt för midsommaren 2007.

Den blev både fin och god (när vi skrapat bort gräddfilen).

Jag har aldrig sagt att jag är någon Mat-Tina.

Innan gästerna ska komma är det full rulle i köket. Det skrubbas potatis och tillverkas någon form av jelloshots. Jag ska fixa jordgubbstårtorna och när jag kommer ut i köket är allt redan framställt på bänken av de vänliga köksmedarbetarna. Så jag tar rejält med vaniljkräm ur skålen och öser på den ena bottnen. Och inser i samma sekund att vaniljkrämen inte är vaniljkräm. Utan gräddfil.

Glad Midsommar!

Ja, jag är som kocken i mupparna.

Typ en sån här tårta tänkte jag snitsa ihop imorgon och ta med till midsommarfesten. Alla kommer älska mig. Om den inte blir äcklig förstås. Mina bakkunskaper ligger på samma nivå som mitt lokalsinne. Orättvisa värld.

Alla tårtbitar från kostcirkeln måste med.

Jag möter J på Fridhemsplan för att köpa frukost. En näringsriktig frukost bestående av:
2 st Kanelbullar.
2 st Arlas Kaffedrink.
Godis.
1 Paket Hallonkakor.
2 st Coffee Cooler från 7eleven.
Vi väljer Kronobergsparken och efter en stund kastar J en halv hallonkaka till en mås. Detta får två konsekvenser:
1. Måsen ser ut som den ska kvävas och jag ser rubriken framför mig "Jurist skyldig till medhjälp till misshandel av mås i Kronobergsparken". Men måsen harklar sig och överlever och jag kan andas ut.
2. Måsens alla polare dyker upp.

Memo to self: ge fan i att kasta kakor.

Chilisnaps.

Det står snaps under tillverkning i köket och den ansvarige är mycket engagerad:
-Har du tjuvsmakat på snapsen?
-Eh...nej.
-Inte?
-Nej, du behöver inte oroa dig.

Det där sega gamla virket.

Sitter med D och fikar i solen-molnen-solen-molnen när ett litet tumult utbryter en bit bort från vårt fikabord. En gigantisk man har trillat och en gravid ung tjej och en dam försöker hjälpa honom upp. Han försöker resa sig men sätter sig igen. De försöker stanna en man som kommer joggande förbi, men han har tydligen viktigare saker för sig än att hjälpa till och springer vidare. Jag och D lämnar våra kaffekoppar och springer dit. D tar hans ena arm och jag den andra och damen har hämtat en stol som han ska få sätta sig på. Han är så tung. På tre, ett två tre och jag tänker att det går inte, men lyfter allt jag har och damen är redo med stolen. Hur mår du? Hur gick det? Vill du att vi ska ringa någon? Han skakar på huvudet möter min blick och säger jag trillade bara. Han har skrapat ena knäet och händerna. Generad över uppståndelsen. Är du säker på att det är okej nu? Jadå. Envisa gubbe, tänker jag. Av det där sega virket. Jag klarar mig själv. Jag klappar honom på axeln och vi går tillbaka till våra kaffekoppar och några sekunder senare ser jag hur han ställer sig upp och promenerar vidare.

Så har den där dagen kommit, när jag officiellt är klar. En solig tisdag. Perfekt.

Men jordgubbstårtan är det viktigaste.

-Vad ska vi äta på midsommar?
-Sill och potatis och sånt.
-Jag tror inte de gillar sill.
-Kanske lax då?
-Jag tror inte de gillar fisk.
-Nehe. Så vad ska ni äta då? Tacos?

På min midsommarfest får man äta vad man vill. Så det så.

Hello, mitt namn är Asta och jag är 85 år.

Vi skämtade i lördags om att jag skulle få åka med träskfolket från Hultsfred upp, men kom gemensamt fram till att de borde åka med en annan linje. Men när pappa släpper av mig och jag går mot swebussen möter jag en busschaufför som Stockholm? Då är det den bussen och pekar på en buss framför. En fullsmockad buss och när jag kliver på finns det två platser lediga. Längst bak. Jag överväger kraftigt att kliva av bussen och åka imorgon. Fuck examensbeviset. Men den vuxna delen av mig tänker det är ju ändå bara fem timmar. Fem timmar är jävligt länge. När man sitter i ett gäng som inte duschat på en vecka och rullat sig i geggamojja. Och när meterlånga dreadlocks svingas mot mig vill jag dö. Men det gör jag inte. Istället sitter jag inmosad med min väska i knäet och känner mig som Asta 85 år. Och när den ena snubben tydligen har avancerad bakfylledamp och vrålar fan jag är hungrig var femte kilometer funderar jag på att kväva honom med en banan. Han äter några gamla kex och frustar smulor och när vi äntligen stannar rullar han av bussen och återvänder med ett brak och ett vrål:
-FAAAAN, kolla jag har köpt RAVIOLI!!!!
Han lyckas bräcka upp konservburken så det skvätter ravioli på killen bredvid och som en komodovaran slaskar han i sig innnehållet och det är tre timmar kvar till Stockholm.

Here we go again. Bort eller hem.

Jag springer slingan 4 km i 30 gradig värme. Hittar inte långa andetag och bra steg. Driver bara på. Försöker bromsa, andas. Jag vet vad problemet är. Stockholm väntar på mig. Transitfasen. Pappa köper Stieg 3 till mig. Och när vi fikar Då åker du tillbaka till Storstan idag. Och jag håller mig i spiskroken. Jag kommer snart tillbaka. Ge det en vecka eller så. Längre kan jag inte stanna borta. För jag samlar mina sommartimmar i Casa del Päron.

[Jaa:hau]

Tidigare i veckan när solen gassade bestämde C och H och jag oss för att en middag på utestället som heter som en fågel (nej, inte pärlhöns. aldrig pärlhöns.) vore en trevlig lördagskvällsysselsättning. Bara en liten miss i kalkylen. Det regnar och är 13 grader. Och Casa del Pärons bilar är upptagna på annat håll. Nödlösningen heter gammal mountainbike. Med slappa bromsar och en kedja som hackar. För att inte håret ska fraggla till sig som det alltid gör när det regnar drar jag på mig den virkade mössan som jag hittar i garderoben. Inser samtidigt att jag är sen. Surprise! Smsar C att jag tar cykel och hör inte att hon smsar tillbaka eftersom cykling kräver ipod. Självklart borde jag förstått att det lilla kexet och hennes snälla far omedelbart skulle bestämma sig för att hämta mig. Så där fräser jag iväg ner för backen i 180 km/h och swischar in vid Fågeln fyra minuter sen. Och där står C och fnissar.
-Vi åkte bort till dig för att hämta dig, och mötte dig på vägen. Pappa sa att det ser ut som hon pratar i telefon. Men jag såg att du bara försökte hålla i hatten. Haha!
Men det var det värt. No fraggelfrilla. Och vi fick sitta inne och nu är jag mätt och trött, men ska sätta punkt för Stieg 2 innan jag somnar.

Pick me up.

Biolektion 1: Hur man balanserar en gigantisk popcorn och två läsk.

Nu vet jag vem som köper de där pappkartongerna som rymmer typ sex liter popcorn.

Lillebror A och jag.

Ja, i SAOL vid ordet stagnerat finns en bild på Linda Bengtzing.

Omöjligt.

How can I stand here with you and not be moved by you?

Angående att ta sig vatten över huvudet.

Kokar kaffe i köket och Lillebror A steker två gigantiska hamburgare och pasta för en hel armé.
-I augusti får vi ha en tävling i löparspåret.
-...fniss...
-Vadå du tror inte jag har en chans?
-Nej.

The Brev.

Det ser inte så läskigt ut, men i det ligger mina önskningar om framtiden. Och det är värt sin vikt i guld...dvs...20 gram.

Eat my dust, boys!

Löpträning för rastlös Sandra ska bedrivas så hon blir trött och sover gott efteråt. Därför springer jag till löpspåret och väljer terrängbanan på 7 km. Den är dåligt utmärkt. Och när stigen delar sig ute på ett kalhygge och jag inte ser en enda grön markering inom synhåll undrar jag vad fan jag sysslar med. När jag hamnar i ett byggområde och underlaget består av singel variant gigantisk och det nästan är omöjligt att springa för att det bara rasslar och glider surar jag och muttrar och när jag fräser över en bergknalle trampar jag snett och hinner räkna upp hela svordomsförrådet. Men leden tjongar tillbaka som ett gångjärn och jag springer vidare. Och där står det 7 km på en liten grön skylt. Katsching! Drar på army of me och springer hemåt och snart är jag redo att utmana mina småbrorsor. Ja, jag vet. Den ena en löpartalang med omöjligt löpsteg. Den andra en envis FN-soldat som inte vet vad ge upp betyder. Den tredje som tränar fem dagar i veckan och trots ett gigantiskt intag av chips saknar kroppsfett och består av enbart muskler. Men the game is on.

Djurpark är säkert jättespännande på många sätt, men låt inte era barn stå för länge och titta på pärlhönsen. Det kan vara skadligt.

Nu förstår jag varför jag avskytt pärlhöns sedan jag var liten. De är ju skitläskiga. Och så lät de hemskt. Och luktade illa. Men jag blir mer och mer övertygad om att det var illamåendet på grund av den optiska synvilla prickmönstret på fjädrarna framkallade som gjorde mig till deras fiende.

Jag saknar rättegångsbalken.

Hur går man från det här..

....till det här?

Tydligen lider jag av någon form av juridikabstinens.

Den korta versionen.

För en vecka sedan. Swebuss kacklande väntkö med pensionärer med panik i blick som vill ha platsen längst fram. Jag och Damien långt bak. På vänster sida. För att slippa solen. Från E4 ser jag alla taken. Högalidskyrkan. Jag minns när jag precis flyttat upp till Stockholm. Jag satt i tåget som rullade in mot Centralen genom ljusen från alla fönster och tryckte näsan mot rutan. Huskolosser. Gator som inte var mina och aldrig skulle bli det. Jag gick vilse hela tiden och på samma ställen. Det finns inget att bevisa. Det finns alltid något att bevisa. Ettans buss. Fridhemsplan. Gröna linjen. Och plötsligt åkte jag inte fel med tunnelbanan längre. Jag träffade J. En arg ängel i vit tshirt. Som inte stillatigande lät mig dramaqueena över skolan. Utan klev in i tentabubblan och sa det räcker nu, seriöst och slet åt sig mina böcker. Att jag lät honom förvånar mig fortfarande. Man tar inte böcker från en juriststudent under tentapluggande, det är farligt. S:t Görans kyrka. Stadshuset. Kronobergsparken. Stockholm planade sakta ut. Föll på plats. Men jag längtade. Inte så mycket till, utan bort. Stockholm dropkickade mig i själen. Vred mig ur led. Den där rustningen föll över mig. De kalla ögonen i tunnebanan. Jag hatade det. Men stannade. Upp med hakan. Och jag jagade mina Ab. Kasserade in dem på mitt betygsutdrag och drömmen om att kunna välja fanns där när hela tiden. Som en eldgaffel i baken när jag ville stanna. 4.5 år är en oändlighet och samtidigt bara ett ögonblick. Plötsligt ensam med två uppsatser. Och där låg jag begravd i propositioner samtidigt som julbelysningen hängdes upp på Drottninggatan. Sexualbrottsdomarna rev världen när jag läste dem. Men så fanns Han plötsligt där och tillverkade melonkulor och lagade mat medan jag målade ansikten på golfbollarna i kartongen som stod under hyllan i hallen. Han lät mig bygga torn med domar i hans vardagsrum och klistra postits överallt. Den här byrålådan kan du ha saker i? Vadå för saker? Ja, om du vill lämna något. Varför skulle jag lämna något? Med jordens tålamod. Gör som du vill. Alltid. Och jag är klar med uppsatserna. Och det är sommar. Och life goes on. Som vackra christina skriver; uppåt, framåt!

Iiiiih!

Vid midnatt igår förvandlades jag till en pumpa.

J säger:
jag tror på dig
J säger:
aldrig tvivlat
sanna säger:
jag tvivlar ju hela tiden nästan
J säger:
ja, men inte jag
J säger:
och jag vet att du kommer göra skitbra ifrån dig oavsett vad du väljer
J säger:
du är sån bara
sanna säger:
jag känner mig bara så ensam med beslutet.
J säger:
ja, det är ju ditt eget beslut att fatta
J säger:
och då är det ensamt
sanna säger:
jag vet. warriorprincess.
sanna säger:
ska bara dra fram henne, för jag tror hon försökt gömma sig under sängen.

Jag behöver en mörkläggningsgardin. Pronto.

De här nätterna petar mig i själen. Det är för ljust. Jag kan inte sova. Istället vänder jag på kudden. Och lyssnar på de klämkäcka fåglarna som roar sig med att klänga omkring i björken vid tresnåret och trudelutta. Argh. I need my sleep.

Pick and Choose.

Som en ekorre har jag samlat poäng och betyg för att kunna välja. Ibland har jag ifrågasatt om det verkligen är så viktigt. Men alltid kommit till samma svar, det är det. Och nu är jag snart där. Framme vid kanten där jag ska dra i snöret och skärmen ska veckla ut sig. Juristskärmen. Jag bläddrar igenom papprena med alla alternativ igen. Rangordna dina val. Hur rangordnar man när man inte vet något om sedan? Det där målet jag hela tiden siktat på finns där och jag är så nära att jag nästan kan röra vid det. Så nu gäller det mer än någonsin. Det där om never sell yourself short. Jag borde ha det i neonbokstäver framför mig nu tills jag postat det där brevet imorgon.

Ja, jag inser det onödiga i att de ska behöva skicka ut en skallgångskedja för att jag vägrade inse mina begränsningar.

När man springer slingan kan man välja mellan 2.5 km och 4 km och 7 km och 1 mil. Den som är 2.5 km är uppmarkerad varje 100 meter för att ingen ska tappa bort sig. De andra är markerade med små plastbitar i grönt och blått lite här och där eller med lite vit färg om man har tur. Men jag är frestad. Att springa flera varv på 2.5 km är inte roligt. Men samtidigt vet jag att många markeringar är borta och de som springer där navigerar inte efter solen utan har en känsla för vad som är rätt håll. Inte som jag som lika gärna kan leka irländsk julafton innan jag försöker ta ut en riktning eftersom det är kört oavsett. Men jag vill ju springa de andra slingorna. Msnar med mitt ex som skriver:
-Det är ju bara att köra på.
-Men har du glömt hur mitt lokalsinne funkar?
-Ja, just det. Då skulle jag nog låta bli.

Och annars då, bilen går bra?

Jag har redan läst ut den första Stieg Larsson-boken. Och i affären hade de inte den andra. Jag behöver den ju!

NU.

Nu när jag visat er det här kommer ingen säga att jag påminner om Helen Hunt, utan istället....just det.

Eller ännu värre en älg i glansiga shorts.

Dags att inviga löparspåret för i sommar. Hoppas jag inte möter en älg. Eller ännu värre; någon klädd i såna där glansiga superkorta shorts med vita kanter. Sånt får mig att tappa fokus. Och tron på mänskligheten.

Mitt lokalsinne är som en mingvas tappad i golvet.

Ska luncha och ta grön linje till Rådmansgatan och därifrån gå till Drottninggatan. Nu tänker ni piece of cake, skitenkelt. Men jag kunde lika gärna stå på den ryska tundran på väg till ett möte i Moskva. Sannolikheten för att jag ska ta ut rätt riktning är mikroskopisk. Så där står jag. Hilfe. Och tiden går. Mobilen ringer.
-Var är du nu? Har du kommit till Rådmansgatan?
-Ja.
-Är du på Tegnérgatan?
-Nej. Sveavägen-Rådmansgatan.
-Då går du mot Hötorget.
-Åt vilket håll är det?
-Vet du inte åt vilket håll Hötorget ligger?
I samma sekund stänger mitt lokalsinne ner helt på grund av paniken över att tydligen inte ens veta jordens mest självklara sak som åt vilket håll Hötorget ligger.
-Eh...nej.
-Ser du solen?
-Du skämtar.
-Har du solen i ansiktet?
-Ja.
-Gå åt det hållet.

Så där går jag längs Sveavägen, den siste gamle greken, som navigerar efter solen och stjärnorna.

Casa del Päron

Eftersom jag är helt oförmögen att förutse hur lång tid saker tar så bestämde jag mig för att ha en genomtänkt tidsplan för att slippa vara ute i sista minuten på Centralstationen. Min plan har taskiga förutsättningar redan från sekund ett när jag inser att jag måste ha ett personbevis på måndag för att kunna skicka med det i The Brev. Att åka ner till Söder till skattekontoret skulle gräva en Grand Canyon i planeringen. Men via telefon blir jag lovad att jag kan hämta personbevis på vilket skattekontor som helst [nej, jag har ingen tilltro till myndigheters serviceskyldighet] och då fanns det plötsligt tid för att luncha också. Och titta på skor. Och gå en promenad hem. Stockholm visar sig från sin bästa sida och jag kommer på mig själv halvvägs in i tanken kanske är det rätt, kanske ska jag stanna här. Sen håller jag på att bli överkörd av ett lastbilsflak med solsvedda tonåringar och fladdrande flaggor. Och självklart spricker tidsplanen och jag får hetspacka och hoppa på väskan för att kunna stänga den.

[svä:ri:je]

Jag hamnar bredvid en helt tondöv gubbe som får mig att hoppa en halvmeter när han brölar sin hyllning till Sverige och det svenska laget. Sen håller han ställningen genom att bua ljudligt så fort en isländsk spelare närmar sig det svenska straffområdet. Men sen är det samma vrålapa som får mig att hoppa till när han vrålar ZLAATAN och där är han. Zlatan. Som jag nästan osunt höjt till skyarna sedan han spelade i MFF. Jag älskar Zlatan. Det är något med attityden, dialekten och en omöjlig klackning som gör att han är värd sin vikt i guld. Och där är han och Råsunda gungar när han springer längs kanten och värmer upp och när han gör entré är publikmullret högre än när Sverige gör mål. Han klappar mot publiken och nickar innan han älgar in på planen där han inte märks särskilt mycket mer än den gången då han enkelt snurrar bort en isländsk spelare helt till publikens förtjusning. Ungefär där börjar de fyra välförfriskade männen på raden framför oss slumra till lite och för att hålla sig vakna tränger de bort en Lars Lagerbäck look-a-like och förser sig med isländska flaggor och börjar istället skråla hamra Island. Sen drar en av dem fram en cigarr och börjar puffa loss och jag håller på att kvävas av rökmolnet innan en vakt kliver fram och påpekar att det är rökförbud.

Sverige vinner enkelt med 5-0, plaststolarna är fortfarande lika omöjliga att sitta skönt på, de svarta bitarna med hål i är godast i Gott&Blandat och Zlatan är fortfarande kung.

Tala är silver, tiga är guld. Tydligen.

Vi åker förbi ett par som precis ska hoppa på sin motorcykel.
-Wow, smart. De har handsfree så de kan prata med varandra när de är ute och åker!
-Hoppas den går att sätta på ljudlös.

Shiny happy people.

Ank....änderna returns.

På Skeppsholmen på en filt med en islatte nära kajkanten. Och så plötsligt gör And 1 entré genom att vagga fram till kanten, spana ner och sen hoppa. Plask. And 2 följer efter hack i häl och plask.
-Titta så söta de är.
I samma sekund infaller tydligen And 1:s parningssäsong. Iiih. Ankjävel.

1000 kg.

Det där trasslet, verkar helt uttrasslat nu. Den söta damen på expeditionen lyfter tusen kilo från mig genom att säga att det ska inte vara några problem, det är ju tre veckor kvar tills dess. Jag vill flyga på och krama henne, men lyckas hålla mig och Åh, precis det jag mest av allt ville höra just nu. Och tusen kilo lättare är mycket.

T.G.I. Friday's.

Och till vårt bord får vi fem öl och en Margarita.

-Den är till dig.
-Du skojar.
-Nej. För att jag tycker om dig så mycket.
-...
-Det är säkert bara en fyra.

Yeah right.

En ninjakamel.

I dagens DN är det en serie med en kamel som får mig att fnissa så att jag nästan häller ut a-filen och jordgubbarna i sängen. Och ja, jag vet att det har något med Gud att göra från början. Kamelen och Nålsögat. Men för mig är det bara en ninjakamel. Som klarar det omöjliga.