Eat my dust, boys!

Löpträning för rastlös Sandra ska bedrivas så hon blir trött och sover gott efteråt. Därför springer jag till löpspåret och väljer terrängbanan på 7 km. Den är dåligt utmärkt. Och när stigen delar sig ute på ett kalhygge och jag inte ser en enda grön markering inom synhåll undrar jag vad fan jag sysslar med. När jag hamnar i ett byggområde och underlaget består av singel variant gigantisk och det nästan är omöjligt att springa för att det bara rasslar och glider surar jag och muttrar och när jag fräser över en bergknalle trampar jag snett och hinner räkna upp hela svordomsförrådet. Men leden tjongar tillbaka som ett gångjärn och jag springer vidare. Och där står det 7 km på en liten grön skylt. Katsching! Drar på army of me och springer hemåt och snart är jag redo att utmana mina småbrorsor. Ja, jag vet. Den ena en löpartalang med omöjligt löpsteg. Den andra en envis FN-soldat som inte vet vad ge upp betyder. Den tredje som tränar fem dagar i veckan och trots ett gigantiskt intag av chips saknar kroppsfett och består av enbart muskler. Men the game is on.