Det där sega gamla virket.

Sitter med D och fikar i solen-molnen-solen-molnen när ett litet tumult utbryter en bit bort från vårt fikabord. En gigantisk man har trillat och en gravid ung tjej och en dam försöker hjälpa honom upp. Han försöker resa sig men sätter sig igen. De försöker stanna en man som kommer joggande förbi, men han har tydligen viktigare saker för sig än att hjälpa till och springer vidare. Jag och D lämnar våra kaffekoppar och springer dit. D tar hans ena arm och jag den andra och damen har hämtat en stol som han ska få sätta sig på. Han är så tung. På tre, ett två tre och jag tänker att det går inte, men lyfter allt jag har och damen är redo med stolen. Hur mår du? Hur gick det? Vill du att vi ska ringa någon? Han skakar på huvudet möter min blick och säger jag trillade bara. Han har skrapat ena knäet och händerna. Generad över uppståndelsen. Är du säker på att det är okej nu? Jadå. Envisa gubbe, tänker jag. Av det där sega virket. Jag klarar mig själv. Jag klappar honom på axeln och vi går tillbaka till våra kaffekoppar och några sekunder senare ser jag hur han ställer sig upp och promenerar vidare.