The man.

Nu har jag sett Arn.

Gissa vad jag tyckte.

Hej tomtegubbar!

Söta C är i Stockholm och hälsar på, så vi gick till Peppar för att äta och få en överdos julstämning.

Tycker fortfarande att jag ser blinkande lampor.

Nu bor vi på autobahn.

-Du kommer ångra dig om du ger honom ett PS2 i julklapp.
-Vadå?
-Han kommer spela och spela och SPELA.
-Haha, jag har aldrig haft några problem med det, det kommer bli svinbra, då får jag göra vad jag vill.

Idag när jag hittar honom i Gallerian står han och betalar Gran Turismo. Och nu några timmar senare minns jag vad haken är.

B-i-l-l-j-u-d-e-t.

It´s driving me nuts redan.

Det där om att jag inte kan något om bilar.

M tog bussen tillbaka till Stockholm i onsdags, vilket innebär att det är jag och I som efter en trevlig lunch och rundtur på C:s arbete skuttar in i bilen och drar iväg på E22. Rutinerat tankar vi i Söderköping och köper kaffe. Sen kör vi vidare och jag klickar igång vindrutetorkarna, men ingen spolarvätska i sikte. Vafan? Trycker spaken mer intensivt framåt. Nada. Vi svänger in på nästa bensinmack med mission köpa spolarvätska. Får hjälp av tjejen bakom kassan.
-Hej, var har ni spolarvätskan?
-I skåpet.
-Vilken sort behöver jag?
-Jag vet inte, vill du blanda själv?
-Hehe.
-Det är den ickekoncentrerade du ska ha.
Återvänder till bilen och läser i instruktionsboken hur man öppnar motorhuven. Vi fyller på och hoppar in i bilen. (Jag hatar att erkänna det; efter att vi läst i instruktionsboken hur man fäller ner motorhuven.) Kör ut på vägen och trycker spaken för spolarvätska framåt. Ingen spolarvätska. Fan. Skit. Skit. Vi bestämmer oss för att fortsätta mot Norrköping och leta efter en tredje mack. Två mobilsamtal senare har vi fått ett tips om att det kan vara en säkring. Spexiga frågor dyker upp. Var sitter de? Hur vet man att den är sönder? Och hur vet man vilken av dem som är trasig? Hittar en ny mack och fram med instruktionsboken igen. Lyfter av en panel. Och där håller de alltså till. En massa. I klunga. Läser i instruktionsboken. Nr 36 styr vindrutetorkaren. Vi lyfter ut den. Jahapp. Så ser en säkring ut. Lyfter ut den under av en slump. Den ser lite annorlund ut än nummer 36. Läser i instruktionsboken igen. Nr 37 heter den. Och det visar sig att den styr spolarvätskan. Hallelujah. Går in på macken och håller fram den mot den lilla gubben bakom disken. Han tar en titt och Jaha, här har det gått hett till, höhö och hämtar en ny och jag betalar 4 kr. Han kunde sagt 400 kr och jag hade varit lika nöjd.

Igelkotten.

När jag kommer ner till nya Casa del Päron för att fira jul är jag i stresskackigt juristskick. Drömmer mardrömmar första natten. Vaknar och sover dåligt. Är odrägligt trött och fäller inte taggarna. Tåliga familjen. Jag har längtat efter dem, men det kan inte sägas. Energitom. Julafton. Min armé. Mina heroes. Och så jag, igelkotten. På juldagen möter jag C och I och vi går en lång promenad. Ut mot havet. Fortsätter ut på piren. Havsluften river mot kinderna. Jag blir kall om fötterna. Men någonstans där andas jag in. Som tre pingviner vaggar vi fram i våra täckjackor. Saker måste förändras. Jag har under hösten lagt ribban på en nivå jag omöjligen kan nå upp till. Glappet har aldrig varit större mellan mina prestationer och det jag förväntar mig att jag ska kunna prestera. Och glappet har börjat äta sönder kärleken mellan mig och den där blå boken. Det är egentligen så självklart när jag tittar i backspegeln. Jag är all about mina prestationer. Men det är omöjligt att ställa kraven jag ställt. Jag är ju en juristbaby. Den enda som inte förstått det är jag. Det får inte kosta allt jag har. Jag måste hitta balansen. Och där under den svinkalla promenaden fäller jag in taggarna helt för första gången på flera veckor.

Världens finaste överraskningsjulbord.

Världens minsta julbord med nejlikeclementiner...

...och tydligen har jag varit snäll i år...

God Jul från ett osnöigt Småland!

Ät lagom mycket julskinka,

fulrimma,

och lova att ni klär granen med allt gammalt skämspynt.

Finn ett rätt.

I kombinationen Peter Jöbacks julskiva och wrestling (ljudlöst) på tv.

Instruktioner for dummies

Igår eftermiddag lämnade vi Stockholm för julfirande söderut. Vi inledde starkt med att hamna i en bussfil. Där S som i stopp vägrade sluta lysa. Och där stod vi. Och väntade. Och funderade. Kanske känner lyset av att vi inte är en buss? Så det slutade med att M gjorde en helt vidrigt galen backning och sen höll på att bryta mot två enkelriktatskyltar medan I kom med glada tillrop och bjöd på godis. Väl ute på E4 får M oavsiktligt igång vindrutetorkaren på bakrutan och den vägrar sluta veva. M blir stressad och jag läser febrilt i instruktionsboken från helvetet innan jag ger upp och ringer bilens ägare.
-Hej, det är jag. Hur får man stopp på vindrutetorkaren bak?
-Dra spaken till normalläge.
-Jaha, men är den inte där nu då?
-Det är ju svårt för mig att se.
-...Dra spaken till normalläget!
-Funkadet det?
-...Funkade det? Nej det funkar inte.
-Dra spaken bakåt.
-Vadå bakåt? Mot dig eller från dig?
-Ja, det beror ju på i vilket läge den är nu. Den ska vara i normalläge, typ i mitten.
-...Dra den mot dig eller från dig.
Jag gissar att han inte var helt nöjd över att ha lånat ut sin bil efter det samtalet. Men vi fick i alla fall stopp på vindrutetorkaren.

Hon nådde mig på ett sätt få personer når mig.

Har lyckats jobba bort en hel del från skrivbordet och dagen inleddes med beröm.
-Det var ett mycket bra protokoll du skrivit.
-Va? Tycker du? (Varför säger jag så? Jag blir så trött på mig själv.)
-Ja, mycket bra.
Några koppar kaffe på det och några fler akter ut genom dörren. Så när jag går från jobbet är jag på bra humör. Sen en trevlig fika och jag får min första julklapp. Tappar hakan när tjejen bakom disken torkar av kakfatet med samma disktrasa som hon torkat disken och borden med. Iiiiih. Bestämmer mig för att snabbköpa en julklapp innan gallerian stänger kl 20. Fortfarande mer harmonisk än jag varit någon gång under november-december. Tar en nummerlapp och väntar. Det finns två expediter. En tjej med toppluva står och får hjälp av en av dem. Den andra expeditens kund blir klar och mitt nummer ropas upp och en tjej framför mig säger oj, jag tog ingen nummerlapp och jag säger att det är okej att du går före mig, du var här först. Fan vad jag ska få ångra det. Toppluvan som då stått med sin expedit i en evighet skall ha två påsar i en cellofanpåse som present. Hon velar fram och tillbaka. Ber expediten lägga påsarna på ett annat sätt. Väljer sengångarsakta ut två små chokladbitar som hon också ska ha i påsen. Expediten ler alltmer krampaktigt. Nej, vänd den påsen lite mer, så man ser etiketten. Expediten vänder påsen en millimeter. Nej, nu hamnar ju chokladbiten bakom påsen. Expediten plockar upp chokladbiten. Ungefär här tappar jag min harmoni. Nej, jag kanske borde ha den inslagen i ett paket istället. Expediten har slutat le. Jag inser att jag får vänta tills tjejen jag släppte före är klar. Och det blir hon efter kanske fem minuter. Nej, jag ska nog ha den där påsen i alla fall. Toppluvan går mig så sjukt mycket på nerverna att jag blir förvånad. Jag kan hantera crazy people i telefon i en evighet och med jordens tålamod gå igenom preskriptionsreglerna igen och igen och igen. Men jag vill nästan omedelbart be Toppluvan dra åt helvete. Jag köper min julklapp och när jag går är Toppluvan i full fart med att förklara för expediten att hon borde använda en såndär rolig sak man liksom klämmer fast på snöret och sen drar och då strimlas snöret och det blir ju mycket finare än att bara krulla snöret med en sax.

Översättning till Äntligen Hemma.

-Ååååh, vad fint det blir! (läs: Dra åt helvete, som det ser ut!)

Det kan inte vara meningen att det ska vara så här.

För då lägger jag snart ner och blir apelsinodlare på riktigt.

Serenity now, serenity now.

Det kan väl inte finnas något roligare en söndag innan jul än att gå i affärer? På NK plockar vi på oss en hög julkort, julklappspapper och snöre. Killen i kassan blippar på sin maskin och Då blir det 650 kr. Irk. Vem köper julkort för 650 kr?! Sen hittar jag de där skorna jag tänkte önska mig av tomten och bestämde mig för att snabbönska dem av mig själv istället. Kikar på min medshoppare.
-Vad tycker du?
-Fina.
-...
-Köp dem.
-Jag har ju faktiskt inga lite varmare såna att ha när det är kallt. (Skolögn 1 A)
-Nej, det har du inte.
Sen är det Akademibokhandeln. Och jag vill plötsligt läsa allt. Som inte handlar om mellandom, rättshjälp, sakkunniga och rättegångskostnadsfördelning. Hittar två julklappar och när jag letar som bäst dyker han upp med världens största leende. Haha, fan det var den här Jonas Gardell hade med i showen ju, det blir en skitbra julklapp.

Det var något fel på glasyren I tell you.

Pröva dina vingar.

Spänner ni upp fångstseglet? Så jag inte hamnar med näsan mot asfalten.

Tidsfördriv.

Nu ska jag läsa lite i min nya bok.

Den där tillfälliga gästen.

Dansens hus. Röda bokstäver blippar fram på en monitor. Det här är ingen show. Det är en kontaktannons. Jag har sett honom tidigare. Förra gången var för sex år sedan på Cirkus. Då skrattade jag så jag höll på att dö. Minns att vi gick hem från Djurgården i kylan för varje 47:a var så full med folk. Då sjöng han Aldrig ska jag sluta älska dig och den fastnade. Den enklaste av texter.

Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig

Det där som är så självklart när det är rätt och så omöjligt annars. Nu struttar han in på scenen. Klädd i cowboyhatt. Håvar in oss. Balanserar. Lämnar ut sig för att sedan handlöst kasta sig mot oss. Det där modet. Sårbarheten. Avväpnande. Tro inte på vad Sverigedemokraterna säger - det är jag som är Sverige. Och så sjunger han den där sången igen. Sex år senare. Och det är inte samma sak. Säkert är det jag som är annorlunda nu. Då trodde jag mer. Kanske är det synd.

Portabel mistel.

Tarras Narras.

Här sitter vi och kollar på Nobelfesten och det går väl sådär. Jag vill titta, men mitt tvsällskap vill inte titta och försöker smygbyta kanal och ligger och kommenterar programmet med Tarras Narras-dialekt.
-Kolla hon ser ju ut som en sköldpadda.

Andra advent.

Självklart har det bakats lussebullar. Nu diskuteras frågan om gran eller inte gran.

Fabulous lördag?

Min första jobblördag sen jag började i augusti. Fem timmar tillsammans med en tonfisksallad, en stor Sleven latte och två clementiner och ett protokoll. Hann fika med I innan jag försvann iväg till jobbet och hon är så klok. Om man har mycket på jobbet så måste man kunna tacka nej till saker vid sidan av jobbet i alla fall. Och jag lär mig. I guess. Har tackat nej till fikor, konsert, fester och afterwork. Jag räcker inte till just nu. Standin någon? Jag har hört att det ska (höll på att skriva skall) bytas julklappar på festen jag ska till nu. O.s.a a.s.a.p.

Finns det några snälla jurister här och är det någon av er som har skrivit ett rikigt bra häktningsprotokoll i år?

Julfesten igår på jobbet var fantastiskt lyckad. Den innehöll allt man kan önska sig. En hysteriskt rolig men något förvirrad tomte (i strumpbyxor och kjol) som när hon kommer fram till mig klappar mig på huvudet och jag har hört att du sliter så dukigt kära barn, snapsar (tyvärr envisades min bordsherre med att hälla upp Skåne i mitt glas och sen dricka växelvis ur både sitt eget glas och mitt), god julmat, julklapp av tomten (en tesil som enligt bildbevis någon gång under kvällen suttit på min bordsherres näsa) och en grym DJ.

En av alla anledningar till varför jag verkligen hatar strumpbyxor.

Att det så sjukt lätt blir en maska. Svinfult. Men den var ju ganska liten i alla fall.

Anden i lampan.

Jag har fått en utmaning på den person jag är mest avis på just nu - söta Ajja som är frallamamma to be (och som kommer bli jordens bästa frallamamma såklart!). Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma.

Min lista utan inbördes ordning:

1. Den där om livsairbags till alla mina darlings.

2. Och en särskild önskning om lillebror M i Afghanistan. Be safe.

3. Att jag ska lägga mer tid på nu och inte leva så mycket i framtiden redan.

4. Att ska ta tillvara möjligheten jag har nu att bli bästis med lagboken och inte låta prestationsmonstret hindra mig.

4. Att jag hokuspokus ska bli morgonpigg!

5. 25 000 kr i 25 år. För att det vore en grymt skön fallskärm.

6. Att karateklubben jag hittat är fantastisk och att jag kan börja träna igen.

7. De där supervarma skorna med ludd från....håll i hatten...Tretorn.

Jag utmanar; Felicitas, KaffeBjörnen (för att det tog så sjuuukt lång tid innan du svarade på förra) och den alltid lika peppiga ninde.

Riiiiiiingaliiiingdiiiiing

Är det ett tecken på att jag borde byta mobilsignal att jag vill kasta ut min mobil genom fönstret när den ringer?