Den där tillfälliga gästen.
Dansens hus. Röda bokstäver blippar fram på en monitor. Det här är ingen show. Det är en kontaktannons. Jag har sett honom tidigare. Förra gången var för sex år sedan på Cirkus. Då skrattade jag så jag höll på att dö. Minns att vi gick hem från Djurgården i kylan för varje 47:a var så full med folk. Då sjöng han Aldrig ska jag sluta älska dig och den fastnade. Den enklaste av texter.
Aldrig ska jag sluta älska dig
Du är allt jag har och allt jag ber om
Hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
Att du är där för mig som jag är här för dig
Det där som är så självklart när det är rätt och så omöjligt annars. Nu struttar han in på scenen. Klädd i cowboyhatt. Håvar in oss. Balanserar. Lämnar ut sig för att sedan handlöst kasta sig mot oss. Det där modet. Sårbarheten. Avväpnande. Tro inte på vad Sverigedemokraterna säger - det är jag som är Sverige. Och så sjunger han den där sången igen. Sex år senare. Och det är inte samma sak. Säkert är det jag som är annorlunda nu. Då trodde jag mer. Kanske är det synd.
2 kommentarer:
Jag grät som ett barn när vi såg han för några veckor sen. och för mig var det tvärtom, jag tog åt mig, men var för hård och fällde aldrig en tår första ggrna jag hörde den slående låten år innan detta. Nu däremot var det som att öppna en kran..
Showen var riktigt bra!
ajja - Jag gillade den också! Men han var ännu bättre när jag såg honom på Cirkus.
Skicka en kommentar