Igelkotten.

När jag kommer ner till nya Casa del Päron för att fira jul är jag i stresskackigt juristskick. Drömmer mardrömmar första natten. Vaknar och sover dåligt. Är odrägligt trött och fäller inte taggarna. Tåliga familjen. Jag har längtat efter dem, men det kan inte sägas. Energitom. Julafton. Min armé. Mina heroes. Och så jag, igelkotten. På juldagen möter jag C och I och vi går en lång promenad. Ut mot havet. Fortsätter ut på piren. Havsluften river mot kinderna. Jag blir kall om fötterna. Men någonstans där andas jag in. Som tre pingviner vaggar vi fram i våra täckjackor. Saker måste förändras. Jag har under hösten lagt ribban på en nivå jag omöjligen kan nå upp till. Glappet har aldrig varit större mellan mina prestationer och det jag förväntar mig att jag ska kunna prestera. Och glappet har börjat äta sönder kärleken mellan mig och den där blå boken. Det är egentligen så självklart när jag tittar i backspegeln. Jag är all about mina prestationer. Men det är omöjligt att ställa kraven jag ställt. Jag är ju en juristbaby. Den enda som inte förstått det är jag. Det får inte kosta allt jag har. Jag måste hitta balansen. Och där under den svinkalla promenaden fäller jag in taggarna helt för första gången på flera veckor.