Hon nådde mig på ett sätt få personer når mig.

Har lyckats jobba bort en hel del från skrivbordet och dagen inleddes med beröm.
-Det var ett mycket bra protokoll du skrivit.
-Va? Tycker du? (Varför säger jag så? Jag blir så trött på mig själv.)
-Ja, mycket bra.
Några koppar kaffe på det och några fler akter ut genom dörren. Så när jag går från jobbet är jag på bra humör. Sen en trevlig fika och jag får min första julklapp. Tappar hakan när tjejen bakom disken torkar av kakfatet med samma disktrasa som hon torkat disken och borden med. Iiiiih. Bestämmer mig för att snabbköpa en julklapp innan gallerian stänger kl 20. Fortfarande mer harmonisk än jag varit någon gång under november-december. Tar en nummerlapp och väntar. Det finns två expediter. En tjej med toppluva står och får hjälp av en av dem. Den andra expeditens kund blir klar och mitt nummer ropas upp och en tjej framför mig säger oj, jag tog ingen nummerlapp och jag säger att det är okej att du går före mig, du var här först. Fan vad jag ska få ångra det. Toppluvan som då stått med sin expedit i en evighet skall ha två påsar i en cellofanpåse som present. Hon velar fram och tillbaka. Ber expediten lägga påsarna på ett annat sätt. Väljer sengångarsakta ut två små chokladbitar som hon också ska ha i påsen. Expediten ler alltmer krampaktigt. Nej, vänd den påsen lite mer, så man ser etiketten. Expediten vänder påsen en millimeter. Nej, nu hamnar ju chokladbiten bakom påsen. Expediten plockar upp chokladbiten. Ungefär här tappar jag min harmoni. Nej, jag kanske borde ha den inslagen i ett paket istället. Expediten har slutat le. Jag inser att jag får vänta tills tjejen jag släppte före är klar. Och det blir hon efter kanske fem minuter. Nej, jag ska nog ha den där påsen i alla fall. Toppluvan går mig så sjukt mycket på nerverna att jag blir förvånad. Jag kan hantera crazy people i telefon i en evighet och med jordens tålamod gå igenom preskriptionsreglerna igen och igen och igen. Men jag vill nästan omedelbart be Toppluvan dra åt helvete. Jag köper min julklapp och när jag går är Toppluvan i full fart med att förklara för expediten att hon borde använda en såndär rolig sak man liksom klämmer fast på snöret och sen drar och då strimlas snöret och det blir ju mycket finare än att bara krulla snöret med en sax.