Raj raj raj.

IKEA en torsdag klockan 19.35.

Bild 1. Utsikten från soffan efter fem minuter.

Bild 2. Utsikten från soffan efter 25 minuter.

Språkpolisen

Men pööööliiiiiis, vem under 80 år använder ordet livskamrat?

Neheooo, jag får frysa häcken av mig imorgon igen och jakten går vidare.

Eftersom det är sviiiiiinkallt måste en höstjacka fixas asap. Går in till city efter jobbet och svänger in på Zara och hittar två jackor och väntar på smakrådet som är på väg dit. Väntar en evighet och vill helst somna i ett berg av tröjor. Sen går det fort.
-Få se då, ta på den där.
-Vad tycker du?
-Nej.
-Va?
-Nej.
-Vadå nej? Bara nej?
-Ja.
Tar på den andra som jag gillar mer än den första.
-Den här då?
-Ärligt?
-Vadå ärligt? Tror du jag väntat en evighet på att du skulle komma för att jag vill att du inte ska säga vad du verkligen tycker.
-Ja, då så. Det kanske bara är jag...
-Men vad...?
-Ja, den är ju väldigt.....bylsig...
-Jag gillar kragen, att man kan dra upp den.
-...men det är skärpet som gör att jag inte...
-Oooookej, got you.

Jag vill ha blommig falukorv till lunch.

Provrum och jag är ingen bra kombination. Jag tycker oftast att det är skittråkigt att prova kläder. Men nya jeans behöver köpas. Expediten dyker upp och jag säger min storlek.
-Nja, det tror jag väl inte, säger han och tar fram en storlek mindre.
Jag ber honom ge mig min vanliga storlek också.
-De här tycker jag du ska prova du kommer gilla dem, säger han och sträcker fram ett par. Midjan är lite högre.
-Jaha...
Jag tittar längtande mot min gamla vanliga modell, men bestämmer mig för att göra som han säger och inte säga nej innan jag provat. I provrummet inser jag att han hade rätt om storleken. Och det gör mig irriterad. Jag vet tydligen inte ens vilken storlek jag har längre. En modell till sticks in till mig i provrummet. En annan tvätt. Jag provar och de sitter bra, men me no like. Alls. Fuck. Tvätten är skitful. Ännu en modell kommer in i provrummet. Jag möter min blick i spegeln. Den är inte nöjd. Det enda jag vill ha är min favoritmodell, men istället står jag där och känner mig som en korv. Smakrådet tittar in i provrummet.
-Du är jättefin.
-Jag är en korv.
-Det är du inte.
-Jag vill inte prova mer i alla fall.
-Okej.
Det bästa med smakrådet är att han upptäcker nästan omärkbara skiftningar i mitt röstläge som är tecken på att provandet borde avslutas omedelbart och bytas mot kaffedrickande.

The Rollo-kola returns.

Jag är toast i huvudet idag.

Riddaren på den vita hästen...

...är 7eleven och deras gigantiska takeawaymuggar som rymmer precis lagom mycket koffein.

Dagens viktigaste.

-Du, ta hushållspapper utan figurer på.

Finally.

Igår var en stor dag. Jag fick min första riktiga lön. Det måste firas, visst?

Hur gör man?

Jag försöker att inte tänka på hur mitt skrivbord på jobbet ser ut, men det är det enda jag kan tänka på.

Men suck.

Och så vaknar jag med ont i halsen.

Den där fina presenten.

Efter att ha sett det här hos Danne känner jag mig nästan tvungen att visa vad jag fick när jag var i Dalarna i juli. Den lilla damen som signerade träskorna darrade inte på handen, utan penslade utan problem dit mitt namn.

Nej, nu är inte ett bra tillfälle att ha en hjärnkapacitet motsvarande en Rollo-kola.

Och plötsligt är flera av de jag jobbar med förkylda med feberdimmiga ögon. Virus och baciller dansar lambada överallt. Så jag vågar inte springa idag. Fast jag vill. För jag får absolut inte bli sjuk. Istället ska jag läsa om huvudförhandling i tvistemål och proppa i mig fem kilo c-vitamin.

Jävla antiklimax.

För några veckor sedan såg jag ett par skor i ett modemagasin. Jättefina. Och idag står de plötsligt där mitt framför näsan på mig och ett par i min storlek finns kvar. Jag slår en inombordslyckoglädjevolt och kastar mig över dem. De passar perfekt. Priset är bra.

Tittar i spegeln.

Och...

...klacken är ful. Eller i alla fall ganska ful. Säkert egentligen fulare än jag vill erkänna. Jag var ju förälskad. Men där i spotlightljuset inser jag att det nog aldrig kan bli något mellan oss.

Islatte med äppelsmak.

Träffar finaste I för en sen fika. Jag som alltid kunnat fika, nu måste jag pussla in mina fikor. Hon möter mig på Souk och väntar medan jag väljer ett halsband. Sen hamnar vi på offside-Wayne´s och jag berättar om kräftskivan och hon skrattar. Och att jag blir frustrerad av att inte kunna allt på nya jobbet omedelbart, utan behöva fråga en massa. Hon lyssnar och säger rätt saker. De där sakerna som får mig att lyfta blicken lite.

Som en bank, du vet.

Springer ut på lunchen för att hämta takeaway och jag skulle ju ta med mig matlåda, men orkade inte och jag kommer bli ruinerad. Går till thaistället där jag var förra veckan för mannen bakom disken fick mig att le och thaimaten var helt okej. Han är där idag igen. Jag beställer och tittar ner och ser den handtextade skylten. Vi tar inte kort. Argh.
-Jag måste hämta pengar, jag kommer tillbaka.
Han lägger ris i en kartong samtidigt som han tittar upp.
-Inte stressa. Inte skynda.
Jag nickar och svänger ut genom dörren och skyndar mig så mycket jag kan till bankomaten och tillbaka.
-Jag sa ju inte skynda.
Han tittar på mig och ler och tar emot pengarna.
-Har du inte pengar med dig, betala nästa dag. Bara kom förbi. Som en bank, du vet.
Jag kan inte låta bli att le.
-Tack, vad snäll du är.
Han ser nöjd ut och jag gissar att han känner på sig att han fått en stamkund.

Det där med komplimanger.

Hittade ett gammalt foto hemma där jag är en ganska trind men glad baby som håller på att tugga på ett ihopknölat lakan.
-Gissa vem det är!
-...
-Det är jag såklart.
-Du ser ut som en liten gubbe.

Fan det är ju för jävla härligt efter en rejäl löprunda. Eller inte.

Tar bilen ut till Hellasområdet. Skog. Stigar. En skylt med de olika sträckorna man kan springa. Siktar in mig på 8 km, möjligen 1 mil om jag känner mig på bra humör. Det gör jag inte. Det är en terrängbana. Trädrötter och stenkross och finkornig sand. Jag vill springa ensam och ger de två herrarna som är mitt löpsällskap ett försprång. Vilket gör att jag drar upp tempot högt så de inte ska behöva vänta på mig så länge vid bilen. På vissa sträckor borde man varit alpget och det går inte att springa utan det är mer klättring. Jag trampar ifrån och känner hur en muskel slits i vaden, men jag springer skittrött vidare och gissar att jag är stoppljusröd i ansiktet. Det är en envis åsna som springer sista kilometern. Sen ångrar jag att jag inte tog med badkläder när herrarna plaskar i från bryggan.

Jag hatar att stryka skjortor.

Kanske hatar jag det för att de blir skrynkligare och skrynkligare ju mer jag stryker.

Where is Flufffy?

Jag är i Småland och säger hej då till Casa del Päron som ska säljas.

Hur gör man sånt?

Make it a better place.

Känns som jag bara får fler och fler bollar kastade till mig och jag måste hålla dem i luften. Och framförallt inte glömma någon boll någonstans. Vimmelkantig och trött går jag en sväng till Västermalmsgallerian och svänger in på H&M för att få något annat att tänka på. Mellan klädställen sitter hon i en vagn. Kanske två år gammal. Fångar av en slump min blick. Hon granskar mig och lyfter sakta handen. En trind liten hand. Vinkar. Uppfordrande. Med blicken låst i min. Det är ett sånt där ögonblick där inget annat duger än att vinka tillbaka. Så jag lyfter handen. Hon ler nöjt. Och jag går vidare bland kläderna och tänker att egentligen så letar jag inte efter kläder. Jag letar efter fotfäste.

Never ending story.

Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper. Papper.

Tänk om jag råkar tappa mobilen. Eller kalendern. Eller nycklarna.

Den bästa morgonen.

Självklart vill jag inte vakna, utan får stressa när jag väl trillat ur sängen. Som en iller runt i lägenheten och sen ut och på vägen....

...fan, strykjärnet.

Självklart drog jag ur kontakten. Eller? Jo. Säkert? Ja. Helt hundra? Tänk om huset brinner ner.

Jaha.

När jag vinglar över St Eriksbron yr av trötthet går det upp för mig att this is it.

Le shit. Le life.

Herregud.

Det är ju för jävla trevligt med kräftskiva, särskilt när man kommer så sent att man slipper äta av kräftorna.

Det var en evighet sedan jag var på kräftskiva, men igår var det dags igen. Det var jättetrevligt och partytältet pyntat som det skulle med kräftlyktor i olika storlekar. Vissa var tydligen av den mer brandfarliga typen, så när det plötsligt sker en rökutveckling fick en av de rådigare gästerna ingripa och skära ner lyktan med hjälp av en smörkniv för att släcka brasan. Sedan följde diskussioner om huruvida en ostpaj borde inhandlats eller ej. Jag sa inte köp en paj på 5 kilo, sådetså. Och sen följde diskussioner om hur många kräftor man ska räkna med per person. Jaha, så hundra kräftor för fem personer, det tycker du är lagom? Och kräftorna var riktiga partyprissar. En försökte hänga sig i en serpentin. En gömde sig i en brödbulle. Och en provade smycken i sovrummet. Och den äventyrligaste kräftan av alla flyttade in i fågelboet.

En kärleksmumsmuffins. Äntligen.

Fredag 07:45

Kliver ut på gatan och...

...det HÄLLREGNAR.

Så en timme senare är det jag som står i rättegångssalen och svär den där eden med fraggelfrilla.

Det hade varit enklare att klä på alla ungar på ett dagis bävernylonoveraller.

Eftermiddagen. Först kvalitetstid med mig själv i provrummet på Filippa K. Jag hatar skjortan och därför hatar jag kostymen också trots att den nog är ganska fin. Sedan Tiger och deras provrum tillsammans med en massa byxor och kavajer i olika storleker. Byxorna är för stora. Hiphopbralla och jag börjar svettas. Provar i storlek 36, fortfarande hiphop. Stirrar på tjejen i spegeln klädd i kostym. Me. Med otålig min. Min personal shopper inser att det hela inte är på väg åt rätt håll och avbryter provandet och säger vi går till NK istället. Jag vill smita. Helst till en plats där det finns kaffe att trösta sig med, men flyktmöjligheterna är noll och nada. Och ännu ett provrum väntar. Men nu är jag ägare till en svart kostym. Utan hiphop-häng.

Förslag på lag.

1 § Den som använder, säljer eller tar annan befattning med skotypen Crocks på offentlig plats döms för förargelseväckande skobruk till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Tack Äpplet och Ninde.

Jag väljer att lyssna på er.

Alla dessa svåra val.

Läsa om förberedelse i tvistemål eller dricka sangria?

Min lilla hyllning till Seinfeld.

Sitter på kurs.
-Sen hittar ni på ett för- och efternamn till ert påhittade vittne och skriver in det i rutorna.
Jag tar en klunk kaffe till och skriver:
Förnamn: Jada.
Efternamn: Jada.

Ja, jag behöver en kalender som sitter fast på mig med Karlssons klister så jag inte kan slarva bort den.

-Behöver du inte en kalender också?
-Nejdå.
-Men det vore väl bra att ha?
-Nejdå, jag klarar mig utan.

Men mitt i det harmoniska båtgungadet inser att jag inte vet när kursen imorgon börjar. Eller var.

En perfekt söndag.

De allra finaste på Skeppsbron.

Pride.

Nu ska jag åka in till city och göra en rolig och en tråkig sak. Köpa juridikböcker och se Prideparaden.

Den vackra bilden av mig.

Ainbusk sjunger Älska mig på Nyhetsmorgon och jag dricker te och:
-Det där måste ju vara den ultimata bröllopssången.
-Jag som trodde att du skulle ha Smack my bitch up.

Den lilla babyn har blivit...

Bloggen fyller 2 år idag.

En evighet.

Nu...

...ska jag springa trots att jag helst vill rulla in under bordet och sova. Först ska jag koppla in min nike+grej i Ipoden och se om det kan peppa mig.

Uppdatering: Jag är nog den sista personen i världen som borde använda nike+-systemet. Det är lite som att hälla bensin på elden.

Fake it until you make it.

Igår morse. The battle. Allt som behövs. En kjol. Och så jag då. I kjolen. Jag och kjol är ovanligare än en dront i Eskilstuna. Och jag är inte förtjust.
-Fint!
-Du skämtar.
-Det är fint.
-...
-Lägg av nu.
-...
Jag drar lite i midjan på kjolen för att rätta till.
-Dra inte!
-Meh.
Jag drar lite till.
-Dra inte.
-...
Drar. Drar. Drar. DRAAAAAR.
-Den ska sitta sådär.

Äh, come on!

-Vill du att jag ska fläkta lite?
-Nja..
*vift-vift-vift-vift*
-Du fläktar lite väl nära.
-?
-Jag är rädd att du ska sticka mig i ansiktet.