Det som gör mig lite glad är att jag hittade detta på Aftonbladets hemsida.
Det är sånt jag vill läsa, inte ta del av semesterfotona och sagobokstexterna på svenska försvarets egen hemsida.
Jag nöjer mig med att vara storasyster till en av de soldater som sliter där borta. Men kan inte låta bli att i smyg hålla med J.
Eftersom jag vuxit upp med en mamma som är läkare kan jag nog betraktas som lite miljöskadad. Min nygamla teori tyder på det. Den är som följer:
Jag ska inte ta panodil om jag inte absolut behöver det, som vid extrema nödlägen, till exempel för att kunna stå upp. Istället ska kroppen få hantera febern själv. Panodilen fuckar bara runt i kroppens system och felställer balansen och då tar det längre tid innan jag bli frisk.
Typ.
Som ni märker kanske jag borde hålla tyst och gå och hämta två panodil istället.
En av mina allra bästa killkompisar P lyckades pricka in sin födelsedag den 29:e februari och eftersom den 29:e februari bara dyker upp vart fjärde år åldras han sakta.
Nästa gång är den 29:e februari 2008. Då fyller P 7 år.
Alltid mycket roligare att välja ut födelsedagskort till honom. I år skickar jag ett vanligt kort, men 2008 kommer ett "Grattis på sju års dagen!".
Hoppas du får en strålande födelsedag och många Göteborgs kex!
I ett försök att blidka febergudarna, ska jag göra en välanvänd lögn offentlig:
-Jag hörde inte när du ringde, jag var i duschen.
Min lägenhet är så liten, så min enda chans att inte höra telefonen är om jag är medvetslös eller i duschen.
Alternativet är ju att säga som det är:
-Jag ville inte prata med dig, därför svarade jag inte.
Men jag har en bit kvar på vägen dit.
Så när jag säger:
-Jag svarade inte för jag var medvetslös.
Då vet ni att jag talar sanning.
Eftersom jag inte kan gå ut, skulle smälta ett spår i snön, på grund av feber, så innebär det att mina möjligheter till matinköp blir väldigt begränsade. Till min oerhörda glädje lyckades jag gräva fram en burk med linssoppa ur frysen. I princip krävs det ishacka och polarexpeditionvantar för att våga sig på grävandet, men nöden har ingen lag. Trodde nästan att jag skulle komma ut i landet Narnia när jag stack in armen i frysen. Kanske dags att frosta av den.
Prioplats tusen ungefär.
Idag läser jag om knark i About Criminals. Hur man gör för att lyckas sälja så mycket som möjligt, så säkert som möjligt. Och varför kokaindealare av medelklasstyp har det lite knackigt.
Jag har något av en liten hypokondriker i mig, som ibland slipper lös. Tror den lille hypokondrikern skapades någonstans när jag var runt 7-8 år och satt i mammas arbetsrum och tittade i läkarböckerna. Det fanns ju hur många sjukdomar som helst.
-Mamma, jag kanske har...eller kanske...?
Svaret var ofta:
-Det är en sjukdom barn inte kan ha.
Då fortsatte jag min forskning. Och sen en dag var jag ju inte barn längre, så då öppnades möjligheten upp för att ha både det ena och det andra.
-Jag kanske har MS?
-Sandra, du har inte riktigt symptomen.
Nu var det länge sedan den lille hypokondrikern trummade på stora trumman, istället används de små cymbalerna lite sparsamt. Så istället för att fundera över Cancer och Parkinson, funderar jag över om jag inte har lite feber. Så även igår när jag var och åt middag med mitt ex.
-Jag har känt mig lite hängig.
-Det är ju inget ovanligt..
-Men på riktigt alltså. Typ feber.
-Nope, du är inte varm.
-Jo, det är jag.
-Nej.
Men idag vaknar jag och känner mig som ett stekt ägg. Den lille hypokondrikern var inte framme den här gången alltså.
Tjejen med den grymma förkylningen och nysningarna i fredags lämnade ett bestående intryck. Nu är det jag som känner mig som en drogad mullvad. Nästan yr i huvudet. Svårt att läsa engelsk text när det skulle vara övermäktigt att ta sig igenom en Bamse-tidning.
Damn. Förstöööööör...
Istället har jag druckit kaffe och halvlegat i min stora fåtölj som en kålmask och bara flyttat mig när mobilen plingat in sms. Lätt att vara fyndig och snitsigt i sms när huvudet känns som vakuum. Not.
Så nu läser jag vidare och låtsas att jag visst fattar s-a-m-m-a-n-h-a-n-g-e-t. Vilken lögn. Jag fattar inte ett skit.
Min höst passerar i revy i mina morgondrömmar. Det är när jag somnar om och sen drömmer som det blir mycket underliga prylar som kommer upp. Drömmer om alla i en enda röra.
Fick rådet från D när vi satt på Waynes i fredags:
-Sänk garden lite bara, tror inte det är så mycket som krävs.
Hm. Well.
Det är vackert idag. En dag som klippt och skuren för att se pingvinfilmen. Men istället ska jag fortsätta läsa i About Criminals. Och jag har mycket kvar. MYCKET. Så nu ska jag dricka kaffe och sen läsa om snubbar som tycker att lite fiffel ingår i jobbet.
Skittråkigt.
You cruise, I crash
You slide, I smash
You´re fire and I´m ash
I won´t even ask you why*
* Cruise & Crash - Elin Sigvardsson
Det är kallt ute. Som fan till och med. Såg två renar stå och beta här bredvid när jag halkade ner för backen i mina converse. Det där med att medvetet halka omkring är en snorungegrej. Fick jag inte göra det tillräckligt mycket när jag var liten?
Var på väg till tunnelbanan igår och framför mig trippar två damer.
-Det är ju ruskigt halt!
-Ja, att de inte kan sanda ordentlig.
-Man blir ju så rädd för att ramla...
Här har jag tagit riktigt med fart och glider förbi damerna på vänster sida.
-...särskilt när någon gör sådär..
Den andra damen fnissar till, så jag hoppas att jag inte påminde dem om deras bräckliga lårbenshalsar allt för mycket.
Det är en sån där helg igen. En som är vikt för skola. Ibland ifrågasätter jag verkligen hur jag prioriterar, trust me.
Det är inte bara personer som försökt ha mig som flickvän som undrat om det inte borde gå att hantera med någon form av rutin eller i vart fall vara möjligt att ha en normal diskussion med mig dagarna innan. Jag är mer än frånvarande. Jag är så nära bubbleboy i Seinfeld det går att komma.
Även jag mumlar - är det fucking värt det - när prestationsmonstret tagit på sig de grymmaste steppskorna och står redo bredvid mig.
Har ingen aning om hur många tentor jag skrivit men det är ju lätt 20 stycken, troligen fler. Och ändå blir det aldrig bit av kaka. Det är same shit - fast i nytt format.
Denna gången heter kursen Psykologiska aspekter på brottslighet och på torsdag är det dags för tentan. Och jag har riktat in kanonen igen, siktar över trädtopparna, även om jag vet att jag har en slim chans att spika den.
Idag fyller M år, min perfect match när det gäller trams. Han är lika envis som jag och ställer lika höga krav på världen som jag. Han är den absolut roligaste jag vet och samtidigt den som vågar vara allvarlig tillsammans med mig. Face to face.
Jordens vackraste födelsedags-oink till dig, Beb!!
Och mitt slit innan jul med äcklig glögg och arbete på juldagen lönade sig. Fick veta idag att jag är fem poäng närmare en fil.kand i statsvetenskap.
Nu är det b-uppsats som gäller. Att det sedan är 20 poäng till ska jag inte tänka på nu.
Nu ska jag tänka på glass och Seinfeld.
Jordens raraste teknikerteam kom från polisen för att leta fingeravtryck och göra avgjutningar. En lite rundlagd herre i sina bästa år och en dam runt femtio. Hon brukade hoppa in och extraknäcka som tekniker när det ordinarie teknikerteamet var upptagna.
Han lagade fönstret provisoriskt och strosade runt och småpratade med mig och fick mig att le där jag satt på sängen med en jacka över axlarna.
Förklarade att jag inte behövde vara rädd.
-De är mycker räddare än du vet du.
Ändå hoppar jag högt på kvällen när jag duschar och det smäller till utanför.
Öppnar lägenhetsdörren och alla lådor i byrån är utdragna. Tanken att jag blivit kraftigt senil infinner sig. Öppnade jag lådorna innan jag åkte i onsdags?
Kliver in i rummet och det krasar under foten. Fönstret är upbrutet och rutan är krossad.
Glasskärvor i hela lägenheten. Datorn är borta. Allt är en enda oordning. Kläder på golvet, böcker nedrivna, men mest av allt glasspitter.
Inbrott.
Har inte fattat det riktigt än.
Jag måste vara den enda personen som har Windows 98 som operativsystem.
Och vad säger det om mig?
Förutom att jag måste skaffa en man som inte bara är kock, rörmokare utan även datahacker.
Har varit lyckligt lottad som sluppit skriva jobbansökningar. Men nu inser jag att det nog varit clever om jag tränat lite på det i alla fall. Min CV har jag fått ihop.
Men sen är det det där personliga brevet. Och det går inte. Som att försöka starta i backe med en bil precis bakom på blankis.
Halkar värre än Bambi. Skriver om och suddar ut. Raderar. Och halkar i formuleringarna, fastnar i mellanslagen och får inte till med med kommapunktochutropstecken.
Bambi är jag. Och isen är skithal.
Idag är allt vitt och dimmigt. Deppväder. Till och med hundarna är deppiga.
Februari är gropen som vanligt. Känns alltid som att jag grävt mig längst ner till botten då. Mörkret. Kylan. Slasket. Snoriga näsor. Hala rulltrappor. Sura männsikor som man bara ser i glipan mellan jackan och mössan. Oformliga korvar som vaggar fram i slasket. Fullproppade tbanevagnar. Bussar ur trafik.
Så nu sitter jag längst ner i gropen och väntar på att en solstråle ska kittla mig på näsan.
Så man får proppa in dunjackorna i garderoben och låtsas att det aldrig mer ska bli vinter. Sen ska det vara blå himmel. Fågelplogar. Knoppar på buskarna utanför mitt fönster. Och fikor vid rangliga bord på trottoarerna i hela Stockholm. Få se människor igen utan fem centimeter dun som skydd mot kylan. Kunna ha fina skor. Söt jacka. Solglasögon. Sitta i Rålis med tidning och kaffe. Springa utan att riskera att halka på en isfläck och trilla i kanalen.
Men idag. Sockervadd.
Borde nog gått några mil innan. Har inte druckit kaffe sen i eftermiddags när jag fikade. Men jag är ändå vaken. K-l-a-r-v-a-k-e-n.
Pigg som en lärka.
Eller som hunden i Mupparna, som flaxar förbi med fladdrande öron. (Ja, jag vet att du ler nu.)
Så jag har städat min mailbox. Damn, mycket skit har skickats till mig och från mig. Mest tråkiga saker. Skolgrejer och inlämningsuppgifter. Håller juristtorrheten på att få fäste? Det är fan inte möjligt.
Så jag skickade raskt ut ett rejält omoget mail till nästan alla på min adresslista.
Problem solved.
-Jag gillar inte taxar.
-Jag är inte heller överförtjust i dem.
-...
-Undrar varför?
-För att de ser ut som små gubbar med mustasch och slickad frilla.
Släpper av H och vet direkt vart jag ska. Magnetiskt. Skulle kunna köra dit och blunda. Det är lika obligatoriskt som kaffe. Idag är det helt tyst. Och ganska mycket snö. Blåser nästan inte alls. Men det är alltid kallt som fan. Och det är kärlek.
Ska köra genom Kalmar för att hämta mamma. Yngsta lillebror bredvid. Han håller just nu på att ta körkort.
-Man ska blinka när man kör ut ur en rondell!
-Det där var ju knappt en rondell, den var ju jätteliten.
-Man ska alltid göra det.
-...
Åker vidare, in i nästa rondell.
-Nu glömde du blinka igen.
-Mhm.
-Man ska alltid blinka.
-...
Åker vidare och svänger i en korsning.
-Nu kör du fel!!
-Gjorde jag?
-Varför svängde du?
-Jag blinkade i alla fall.
Åker vidare.
-Du har väl bilbältet på dig?
-Det har jag alltid när jag åker med dig.
Får i uppdrag att vara shoppingassistent till min lillebror. Jag som i princip mest av allt vill få shoppa själv. Som att vara en meter från guldstövlarna och inte ens få prova dem. Känner hur min shoppinglängtan håller på att gå över styr.
Det enda jag har fått shoppa de senaste månaderna är böcker. Juridikböcker, statvetenskapböcker och nu sist rättspsykologiböcker. Oj, höll på att glömma högen med häften till den här kursen för 600 kr.
Jag vill shoppa jeans. NU!
Jag vill shoppa skor. NU!
Tror det är programmerat i min DNA-stege. Behöver kanske medicineras.
Kunde inte somna i natt, istället toppade jag min sömnmängd genom att sova till 12. Jetlag. Igen.
Och imorgon har jag lovat att följa med till Kalmar. Det är möjligt att överleva, men inte tiden när vi ska åka. 08.45.
Med min rådande dygnsrytm är det lika kul som att se Buskis med Stefan & Christer på repeat.
Det är jordens kräkas-känsla.
Har lyckats kludda ihop vad som ska vara min CV. Och jag skäms för att jag inte tog de där två poängen engelska i Linköping våren 2000.
S-k-ä-m-s.
Men jag visste inte bättre och var fan upptagen med annat.
Sådetså.
Hoppas ni såg Kalla Fakta igår. Annars tycker jag att ni borde se reprisen. Trodde inte mina öron när de spelade upp bandet från polisförhöret. Trodde knappt mina ögon när man fick se filmen från rekonstruktionen. Sen myndigheternas fågeldans när det gällde att få tillbaka sonen.
Var mållös. Och höll på att brinna sönder där i tv-soffan. Trodde nästan det skulle gå en propp.
Så skippa ett avsnitt Simpsons, Letterman eller whatever och se reprisen på lördag klockan 12.
Kök är farliga grejer. Säkert en ren skyddsmekanism att jag är så värdelös på att laga mat att jag tillbringar så lite tid där som möjlig. Ju mindre tid, desto mindre risk. Det naturliga urvalet.
Kunde backa upp min teori ytterligare genom detta på stjärnkikarbloggen.
Själv lyckades jag med mitt ex hjälp tatuera in något som liknade en sköldpadda - med lite fantasi - på överarmen. Så går det när köket är typ två kvm, han steker pannkakor och jag ska in och rota i kylskåpet och sedan vänder mig om. Rakt in i stekpannan. Det fräste till lite snitsigt och sen var det bara fram med isklamp och ringa doktor-mamman.
-Det är svart.
-Då är det en tredje gradens.
-Och lite rosa också.
-Är det större än en handflata?
-Nej, typ lite mindre, mer avlångt. Det ser ut som en sköldpadda.
Och i efterhand måste det sett jäkligt roligt ut.
Och den utlovade bilden från i lördags. Tyvärr lyckades snubben(!) inte hitta zoom-knappen. Men det är vi där långt bort. Och det är rökigt som attan.
Och naiv som jag är så trodde jag inte att det fanns en enda kille som skulle försöka med "Hej Kexet, står du här och smular?".
Jag hade fel.
Jag behöver en sån där magisk penna som översätter från engelska till svenska. Skulle öka min läshastighet med säkert 50%.
Men nope, jag önskar mig inte det när jag fyller år.
Inga pluggsaker. Och inga böcker.
Bara den här.
Idag läser jag om våldsbrott, till exempel mord och väpnat rån. Väldigt lärorikt det här.
"To be nice is to signal weakness in a world where only the strong survive."*
Måste nog börja läsa Nalle Puh växelvis med den här boken.
* Pogrebin, Mark - About Criminals, s 66.
Boken jag läste igår About Criminals är inte så upplyftande. Men nu vet jag allt om hur man går tillväga när man gör ett inbrott i ett hus. Var de rutinerade tjuvarna letar och inte letar. Sovrummet är viktigast.
Så göm inte pengar i madrassen, där letar de ofta.
Fick lite Lucky Luke känsla när jag läste det. Det är ju där bröderna Dalton letar, men tydligen gör andra tjuvar det också.
Vill ni vara safe, göm juvelerna i en dubbelbottnad sophink. Där letar de aldrig.
Helt glömt bort att jag har tenta om lite drygt två veckor.
Är det normalt?
För att vara mig alltså.
Möter M för fika på Wienerbullen.
-[det hemliga smeknamnet på mig], vad gulligt!!
-Va?
-Du ser så annorlunda ut i mössa.
-Va?
-Ja, så gullig!
-Du skojar. Jag har ju köpt en ny mössa nu. För att den vita var så gullig. Den här är inte gullig. Den är ju militärgrön.
-Jodå. Gullig.
Jaha.
Den här måndagen är inte bra. Vaknar för tidigt av att min granne bankar. Idag i ett snabbare tempo. Imponerande. Men allt bankande borde väl göra att han på sikt blir en bättre bankare.
Sen var det stopp i tbanan. Så jag kom försent till min fika. Tappade ipoden i marken. Mensvärk trots att jag i princip är drogad av tabletterna. Sen stopp i tbanan igen. Och nu bankar min granne igen. Någon form av nödvärnsrätt borde snart vara tillämplig.
Men ska fortsätta dagen med stan och banken och om jag har tur är det en pensionär före mig i kön som ska växla in sin samlade förmögenhet i femtioöringar till rupier.
Det blev ingen promenad. Det blev pizza på stamstället. Kaffe. Titta ut på tågen.
Fundera över vad de använder tornrummet till i huset mittemot.
Stockholm har ätit stora tuggor ur mig känns det som. Så på onsdag åker jag till mina föräldrar och stannar några dagar.
Ska promenera vid havet tills jag fryser om fötterna. Ligga på golvet och gosa med hundarna. Och lägga i bromsen.
På riktigt.
Somnade kl 6 imorse och vaknade kl 12 igen av ett sms. Perfekt tajming med reprisen av Let´s dance. Jag förstår inte hur Peppe Eng kan vara kvar fortfarande. Han har samma taktkänsla som jag har lokalsinne. Helt ur fas. Men han ser glad ut i alla fall.
Sen låg det en chipspåse här kvar sen igår. Mycket illa, eftersom bakfylla tydligen får mig att vilja äta chips.
Borde träna aikido idag, men eftersom jag känner mig sjuk i kroppen ska jag nog ta på mig min nya mössa och ta en promenad istället. Om jag orkar.
Kvällen igår var bra. Till stor del för att musiken var bra. De spelade min nya favvolåt.
Alkoholnivån var också bra, dock lite hög inledningsvis då minst två felstavade sms skickades.
Sen dokumenterade vi det hela väl med digitalkameran och tvingade en snubbe att ta kort på oss. Det kortet kommer på bloggen, så fort vi lyckas lista ut hur vi ska få över korten till min stenåldersdator.
Kvällen avslutades med en promenix till BK och sen tre personer som storsmajlade nöjt, när jag för en gång skull blev mållös. Träffade min verbala överman.
Blablajadajada. Herregud. Zzzzz...
Ska dricka upp mitt kaffe nu och kolla det deprimerande saldot på mitt konto. Trodde det funkade hyfsat nu, efter det generösa bidraget från mina föräldrar. Men SL-kortet jag köpte igår var olägligt.
Sen var jag tvungen att köpa en mössa eftersom det typ är arktiskt klimat i Stockholm. Såg två isbjörnar skejta förbi på skridskor igår när vi väntade på tbanan. Allvarligt. Fick shoppinghjälp av C och I:
-Sandra, var är den vita mössan?
-Den är i väskan.
-Ja, den är ju fin.
-Ja, den är ju tydligen jättegullig. Jag vill inte ha gullig.
Vaknar. Inte av grannens bankande. Det är tyst, men solen skiner in genom fönstret. Rullar runt i min täckeskorv. Det är blå himmel. Fortfarande Narnia-snö och 3.6 minus.
Fixar gröt. Där ser ni, jag har en morgonrutin nu. Det är vuxenpoäng på det. Nu är det sällan jag rusar iväg med en banan och en Jalla. Eller ännu värre en ostfralla.
När jag bodde hemma brukade underbara pappa förbereda våra frukostar. Detta gick till så att han dukat fram åt och oss, gjort i ordning mackor och sen dukat undan det vi inte behövde för att vi skulle slippa göra det. Förstår inte hur han orkade.
Mina morgonrutiner på gymnasiet var helt katastrofala. Jag brukade vakna 7.55 en bra dag, och det gav mig en kvart innan jag var tvungen att cykla till skolan. Så de där mackorna var räddningen. Hur sent jag än vaknat kunde jag alltid ta en macka med mig.
Sen kom jag cyklande ner för backen för att mötta A, men en ostmacka i handen.
David Gray var inte som jag förväntade mig. Han var så mycket mer. Han klev in på scenen med ett stort smajl. Ett smajl som han i princip behöll konserten igenom.
Trummisen drog allas blickar till sig. Bland det mer speciella jag sett. Han ser närsynt ut där han sitter. Näsan bara en decimeter från de virvlande trumpinnarna. Klädd i en röd skjorta av hawaii-typ.
Gökboet hinner jag tänka.
David Gray som knixar huvudet sida till sida när han sjunger. Hawaii-mannen. Kvinnan med cellon, som knappt rör sig. Gitarrsnubben i kostym som ser ut att dansa till techno.
Men sen fångar han upp oss. Mig. Får mig att släppa tankar på annat. Fokusera på hans röst som stiger upp mot taket.
"Stone blind alibi..."
Han sträcker armarna mot oss. När han sitter vid pianot viftar han åt oss med den ena armen. Come on, Stockholm. Sen lämnar han pianot. Ställer sig på scenkanten och fångar upp takten.
Klapp-klapp-klapp.
Tills han får oss att hänga på. När han är nöjd återvänder han till pianot. Och sen känns det som att vi sitter på hans axel från första tonen till den lite annorlunda avslutningen med Cures Friday I´m in love.
Hur gick det med min lista? Bara fint.
7. The one I love a
6. Easy way to cry
5. Be mine
4. Please forgive me a
3. Now and Always a
2. This Years Love a
1. Alibi a
Så det blir fyra Hawaii-skjortor av fem.
Börjde se fram emot March of the Penguins redan i oktober. Helt grym trailer. Morgan Freeman som berättare. Och nu är den snart här och självklart måste de ansvariga i sverige hitta på ett nytt bra namn: Pingvinresan.
Och ännu bättre, håll i er;
berättarröst är Gösta Ekman och texten av Peter Dalle.
Nej. Nej. Nej.
Det var inte så det skulle vara. Alls.
De har gjort den till en barnfilm.
Nej. Nej. Nej.
Argh.
Vaknar utan feber och det innebär konsert ikväll.
Sen att jag säkert kommer bli svinsuperdupersjuk till imorgon får jag ta. Kanske kan jag slippa undan även det genom ett rejält intag av Echinaforce. Är nöjd så länge jag slipper bli täbbd i däsan. Då tar jag hellre grym feber.
Måste bryta min förkylningsdiet nu, för jag bara måste ha kaffe. Inget koffein nu på mer än 36 timmar är illa.
Och tralalala, det kommer bli så bra ikväll. Är lycklig. Och förväntansfull.
Mascarareklamen som lovar "upp till 50 % längre fransar". Hur ett lager färg ska kunna förlänga något upp till 5o% är ju asspännande och värt nobelpriset.
Och omöjligt.
Fint att de utgår från att tjejer är lallande muppar utan hjärna.
"Asså, den hääääär förläääänger ju typ så de blir dubbelt så lååånga, det är ju aaaasbra liiiiiiksom.."
Somnade framför tvn. Vaknade av de trumpetande mupparna i Big Brother-huset. Echinaforce och omelett. Några glas vatten.
Jag ska bara gå på mr Gray imorgon. Och min önskelista:
7. The one I love
6. Easy way to cry
5. Be mine
4. Please forgive me
3. Now and Always (som blivit en favorit nu senaste veckan)
2. This Years Love
och nummer 1....(trumvirvel)....blir efter jobbig omröstning guldkornet från senaste plattan....(trumvirvel)....; Alibi. När ipoden shufflar fram den funkar den alltid. Inledningen är helt otrolig.
Med tanke på hur tunnelbanevagnarna ser ut i rusningstrafiken är det underligt att inte alla är förkylda alltid. Känner mig hängig idag.
Och imorgon är konserten. Så jag kan inte vara sjuk då.
Min plan är:
-Echinaforce
-Echinaforce
-C-vitamin
-Te
-Och den här bilden
Sant Feliu De Guíxols.
Vad tror ni?*
Visst verkar det vara ett bra ställe för en tripp i april/maj.
* C och I, så här ser det ut.
Valde bort dunjackorna idag. Och valde istället denna, som jag inte använt sen i oktober när Garden State-kommentaren fälldes. Varför vet jag inte.
Jag hatar mainstream.
Tror den kan bli en favorit. Man slipper kokt kräfta-känslan som alltid uppstår i en dunjacka.
Mötte I på stan för en fika och den vanliga rundan i affärerna i city. Satt på fiket i Gallerian när mobilen ringer och det är +88.....
Lillebror!
Från Afghanistan.
Med jordens fördröjning och det bryts. Men han ringer upp igen. Jag frågar och frågar och han svarar och svarar. Med lugn röst. Rutinerad och världsvan.
Och när vi ska lägga på säger jag;
-Ta hand om dig. Var rädd om dig.
Kan nästan höra hur han ler:
-Det vet du att jag gör.
Vill mörda min min kära granne. Alltid samma. Slaget vid Lützen-snubben. Han har bankat/hamrat sen klockan 11. Frågan är vad han gör. Jag gissar att han bryter upp golvet. Tydligen måste det göras minst en gång i veckan.
Han är även en av de sköna snubbar som använder sig av tekniken "om det går fort så märks det inte". Som tycker att det är en skön idé att hänga upp saker klockan 23. Och om man bankar tre gånger jättefort så märks det inte.
Bang-bang-bang.
Denna teknik kan såklart upprepas efter en stund. Den märks ju inte då heller.
Bang-bang-bang.
Min högsta önskan är att han ska banka av någon bärande balk så taket rasar in.
Bang-bang-Kabraaaak.
Kommer hem och får en länk till DN. Svenskar angreps i Afghanistan står det. Läser rubriken igen. Får plötsligt svårt att läsa.
Inga svenskar skadades.
Lillebror. Be safe.
Och inga ord räcker.
Fortsätter på den husliga linjen. Igår strök och hängde jag upp nya gardiner. Allt för att slippa skriva på frågorna.
Idag tvättar jag. Just nu min karatedräkt. Hällde i för mycket mjukmedel, men annars blir den jättestel. Så nu kommer jag lukta liljor.
Förtar lite av coolheten när jag kliver upp på mattan och luktar som en blomsteräng.
Drömde mardrömmar för andra natten i rad. Den här gången en så grym att jag vaknar av att jag sitter upp i sängen och tittar på klockan. 05.30. Efter toabesök och en stund framför fönstret, ljuset över Stockholm är rosa, så kunde jag somna om.
Men vaknar i ofas och undrar vad det är som ska bearbetas, eftersom jag börjat drömma så mycket. Funderar på om jag glömt någonting viktigt. Men kan inte komma på vad det skulle kunna vara.
Kanske bara ett symptom på senil-light.
Insåg snabbt att det var en sådärbra idé att ha Converse på sig idag. Det var mer galonväder. Snöfall. Så vi traskade fram på Drottninggatan som tre versioner av Kenny med luvorna uppfällda. Insåg att hörbarheten med luva är i princip lika med noll, så vi fick vänta med att prata tills vi kommit fram.
Det blev tacotallrik. Och sen en sväng till Robert´s Coffee. En Mocca utan grädde.
Vårt lilla guldfrö den här veckan är att det är David Gray på fredag och därefter lite moget öldrickande.
Appropå ingenting så vill jag har dem här. Eller dem här.
Lite trött nu. Ansträngande att hitta på frågor.
Nu ska jag ta en paus och åka in till stan och fika.
Känner att min koffeinkurva har vänt också. Därför jag har en aktivitetsnivå som en amöba.
"Jag tror att vi behöver mer än en tredjedels sida i en tidning för att få en omvärldsbild som utmanar den vi hade när vi öppnade tidningen..."*
Tänkvärt.
*Resten hittar ni hos Oscar.
Fiberhavregrynsgröt, apelsin och rågmackor. Allt för att slippa vara med i Säl 2006.
Har gjort det jag är bra på också; skjutit upp till imorgon vad jag borde göra idag. Så jag har två seminarieuppgifter som ska skrivas och besvaras utifrån litteraturen och sedan presenteras imorgon. Tänkte lägga ambitionsnivån så lågt det går.
Ungefär i jämnhöjd med skalet på en gråsugga.
Har köpt mitt favoritkaffe igen, så att kludda fram två seminariefrågor är ju blahablaha jämfört med annan terror vi varit tvungna att genomlida. Om jag börjar nu får jag möta I för fika om ngra timmar.
Måste ju ha en morot.
Café Opera var abonnerat. Kan ärligt säga att jag inte blev så besviken. Slutade med att vi gick till ett annat ställe. Där visade det sig snart att Pe kände den ena bartendern. Vilket innebar att jag betalade en drink under kvällen, men drack fyra. Eftersom det blev gratis huxflux.
Bara det gör kvällen bra.
Själva dopet var speciellt. Väldigt mycket Gud. Som i väldigt mycket. Tydligen var det inte bara jag som tyckte det:
-Han är lite speciell prästen.
-Ja, lite fanatisk nästan.
-Jag var mest rädd att Kexet skulle kräkas på honom när han höll honom upp i luften.
Halleluja.
När jag satt på pendeln ut till Upplands Väsby fick jag känslan av att åka över Grand Canyon.
På ena sidan de människorna jag umgås med nästan dagligen, min inre krets. Många är singel. Vi bor i små lägenheter inne i stan. Fikar. Ölar. Gör det vi känner för. Ganska bortskämda.
På andra sidan. Volvo kombi. Pampers och Libero. Radhus. Inarbetade par. Gurglande bäbisar. Foträta skor och "Hoppla, där kräktes han igen".
Och jag vet att jag polariserar. Gränsen är inte knivskarp. Men i lördags fick jag den målad på näsan. I neon. Typ. Jag befinner mig fortfarande på ena sidan.
Memphis Belle på trean. Handlar om ett bombplan och de unga piloterna. Säkert en av mr Pilots favoritfilmer. Men han gillar säkert Top Gun mer.
Ska återgå till min soffa nu. Har ett svagt minne av att jag gillade den här filmen.
Siktar på att vara återställd efter gårdagen om några timmar.
Släpper en godbit från dopet i alla fall. I bilen pratar de om snubben som höll Kexet i kyrkan.
-Han är så bra med barn.
-Har han inga egna?
-Nope. Han har väntat i tio år, men hans tjej är så karriäristisk.
Sen blir hon tyst en stund innan hon klappar mig på armen.
-Som du ungefär. (skratt)
Jo. Tjena.
Vill helst av allt krypa upp i fåtöljen med en kopp te och min nya bok. Men nope.
Så går det när man öppnar snällhetsdörren och sen har jävligt svårt att stänga den när oönskade saker trillar in.
Jag är inte sugen på utgång.
Särskilt inte till Café Opera. Skulle hellre springa naken genom Humlegården.
Sen har mitt nomadbeteende straffat sig. Min väst och favoritlinnet ligger hos M.
Känner att jag har försenad trotsålder nu:
Jag.
Vill.
Inte.
Dopdags. Ska bli upphämtad av dopföräldrarna vid stationen i Upplands-Väsby. Har fått noggranna instruktioner om vilken tid jag ska ta pendeln. Inte ens jag borde lyckas missa det.
Pakett till Kexet blev fint. En popupbok om Pelle Kanin. Typ.
Värre var det med kläderna. Den grå dräkten kändes lite väl mycket jurist och inte alls kul. Så jag har dräktbyxorna, en vit kofta och vit v-ringad tröja. Fick kicka upp det hela ett snäpp med pärlor i öronen.
Håret däremot. Är inte plattångat idag. Så ser ni en yngre version av Elisabeth Höglunds frilla röra sig i området kring Väsby kyrka är det moi.
Nu är det dags. Pendeln om exakt 35 min.
Det nya fiket var trevligt. Visade M doppresenten jag köpt.
-Du får bara se om du lovar att säga att det är en bra present.
-Vadå är det en drinkbok?
-Nej det är...tadaaa!
-Åh, men det var ju gulligt. Faktiskt. Haha. Om jag inte skulle bort i helgen skulle jag följt med på dopet bara för att få se dig vara finklädd och se ut såhär. (spärrar upp ögonen och frustskrattar sen)
-Hm.
Fikade tidigt idag. En fin inledning på dagen. Kaffe latte, diskussion om Hamas och islam.
Sen in på stan för att hitta doppresent. Och möta M som skulle visa ett nytt fik Så vi börjar gå mot Vasagatan.
-Sandra, vart är du på väg nu?
-Jag följer ju efter dig..... fast jag går först.
-Hahaha.
Jag visste att jag inte borde titta på Insider. Åke Green i studion. Och som sidekick en dam som anser att det är lätt som en plätt att omvända homosexuella. När jag hör deras medeltidsretorik vrider det sig i mig. Och jag blir så ledsen.
Ge fan i att lägga er i hur andra lever sina liv. Det finns inte ett rätt sätt.
Domen mot Åke Green känns i efterhand ännu mer olycklig om det innebär att den öppnar upp för ett uttryckande av liknade åsikter som Greens. Kalla det bibelcitat, kalla det vad du vill. Den där fria och öppna debatten som skulle träda in som motpol lyser med sin frånvaro.
Alltid skönt när människor som säger sig sprida kärlekens budskap ger uttryck för intolerans och en strävan efter att kväva just kärlek.
Det gör mig illamående.
Har tillbringat dagen med att göra ingenting. Skyller på att jag satt med uppsatsen hela förra helgen. Well. Så jag är värd att vara lite ledig. Förstår inte att jag blir så slackig så fort.
Har rekat frisörer idag. Hittade en som verkar okej, som jag ska gå till imorgon. Min bedömning baseras inte på att jag sett några som klippt sig där eller hört talas om att det ska vara bra. Istället gick jag förbi och det såg fint ut. Tunn is. Jag vet. Så imorgon kanske jag på allvar ser ut som någon i mupparna.
Men det är en välanvänd strategi. Det är ju så vi gör med allt.
-Han ser snäll ut.
-Han ser ju jättebra ut.
-Han har rätt sneakers.
Rätt sneakers räcker ofta inte särskilt långt.
Vaknade med helt otrolig frisyr. Somnade med blött hår. Sen har jag fått lockar efter min far som alltid haft vackert vågigt hår. Lockar som jag plattångar och försöker styra upp. Det blir mer lockigt ju kortare det är, så nu borde det hålla sig i schack, eftersom det är långt. Men nope.
Det är stooooora lockar, på helt fel sätt.
Ska fika med M på Östermalm, funderar seriöst på att låta håret vara så här. Och sen ta på mig en t-shirt med döskallemotiv, trasiga jeans, adidassneakers, den vita luvan och garden state-jackan.
Men det skulle säkert slå rätt, som skönt ironiskt och fräääääääscht.
Bah.
Lika sannolikt som att det ska traska förbi en rosa elefant här, men jag fick precis ett sms från Akademibokhandeln att min bok redan har kommit. Helgläsning. Jag som tänkte köpa Harry Potter och sen bo i min fåtölj hela helgen.
Får väl kombinera: About Criminals och Harry P.
Nu ska jag snart iväg och fika med Je. Eller om det blir mat. Vad det borde bli för mig är en klipptid.
Eller snarare en trimning.
Tänk goldenretriver. Tänk sedan Grinchen. Tänk sedan morgonfrilla.
Så har vi kommit kanske halvvägs.
Något är underligt. Jag har fått en hangup på guld. Först stövlarna från asos.com i guld. Sen ballerinaskorna i guld.
Och nu senast igår när jag var med I på stan, ett par stövlar i guld.
Det kan väl sammanfattas så att jag såg lycklig ut när jag speglade mig med de vackra stövlarna på, medan I var mer skeptisk.
-Det är lite Herreys.
-...(i min egen värld)...mhm...visst är de fina.
