Gökboet

David Gray var inte som jag förväntade mig. Han var så mycket mer. Han klev in på scenen med ett stort smajl. Ett smajl som han i princip behöll konserten igenom.

Trummisen drog allas blickar till sig. Bland det mer speciella jag sett. Han ser närsynt ut där han sitter. Näsan bara en decimeter från de virvlande trumpinnarna. Klädd i en röd skjorta av hawaii-typ.

Gökboet hinner jag tänka.

David Gray som knixar huvudet sida till sida när han sjunger. Hawaii-mannen. Kvinnan med cellon, som knappt rör sig. Gitarrsnubben i kostym som ser ut att dansa till techno.

Men sen fångar han upp oss. Mig. Får mig att släppa tankar på annat. Fokusera på hans röst som stiger upp mot taket.

"Stone blind alibi..."

Han sträcker armarna mot oss. När han sitter vid pianot viftar han åt oss med den ena armen. Come on, Stockholm. Sen lämnar han pianot. Ställer sig på scenkanten och fångar upp takten.

Klapp-klapp-klapp.

Tills han får oss att hänga på. När han är nöjd återvänder han till pianot. Och sen känns det som att vi sitter på hans axel från första tonen till den lite annorlunda avslutningen med Cures Friday I´m in love.

Hur gick det med min lista? Bara fint.

7. The one I love a
6. Easy way to cry
5. Be mine
4. Please forgive me a
3. Now and Always a
2. This Years Love a
1. Alibi a

Så det blir fyra Hawaii-skjortor av fem.