Sockervadd

Idag är allt vitt och dimmigt. Deppväder. Till och med hundarna är deppiga.

Februari är gropen som vanligt. Känns alltid som att jag grävt mig längst ner till botten då. Mörkret. Kylan. Slasket. Snoriga näsor. Hala rulltrappor. Sura männsikor som man bara ser i glipan mellan jackan och mössan. Oformliga korvar som vaggar fram i slasket. Fullproppade tbanevagnar. Bussar ur trafik.

Så nu sitter jag längst ner i gropen och väntar på att en solstråle ska kittla mig på näsan.

Så man får proppa in dunjackorna i garderoben och låtsas att det aldrig mer ska bli vinter. Sen ska det vara blå himmel. Fågelplogar. Knoppar på buskarna utanför mitt fönster. Och fikor vid rangliga bord på trottoarerna i hela Stockholm. Få se människor igen utan fem centimeter dun som skydd mot kylan. Kunna ha fina skor. Söt jacka. Solglasögon. Sitta i Rålis med tidning och kaffe. Springa utan att riskera att halka på en isfläck och trilla i kanalen.

Men idag. Sockervadd.