Here we go again.

Och då är det dags igen för det där jag hatar. Att byta skrivbord. Till mitt fjärde och sista skrivbord. Hade köpt tårtor till eftermiddagsfikat och fick den obligatoriska vinflaskan och så fina ord att jag blev obekväm och ville titta ner i golvet. Om mitt jobb, om mig och om hur jag är. När jag packade kom person efter person förbi för att säga hejdå och lycka till. Och vissa som jag aldrig trodde jag skulle kunna hantera, som jag upplevde som iskalla för tio månader sedan kom förbi och kramade mig och vi kommer sakna dig så mycket. Så jag när jag gick från jobbet ville jag bara vara ensam för att hitta balansen. Jag är så dålig på goodbyes. Sämst.

Jag förstår glädjen, det gör jag. Verkligen.

Jag hör direkt på hans röst att det är något särskilt.
-Vet du vad!
-Nej, vadå?
-Jag har hittat en underjordisk värld i Super Mario!!

Är yoghurt och müsli middag?

Jk ligger i sovrummet och vilar eftersom han känner sig hängig, så jag har lovat att fixa middagen.

Herregud.

Han kommer ju inte direkt må bättre efter att ha ätit något som jag har lagat.

Akut matkoma!

Det borde vara varningstext på semlor.

Jag är så mätt att jag inte kommer orka äta något på M:s födelsedagsmiddag. Skit också!

Fram med durkslaget!

När jag kommer hem från jobbet skitsent är det sista jag vill att ställa mig och piffa ihop en middag. Då orkar jag bara koka pasta. Eller äta yoghurt och müsli. Men att äta bara pasta är förbjudet här.
-Vad ska du äta?
-Pasta.
-Vad mer?
-Inget.
-Du kan ju inte bara äta pasta.
-Jo.
-Nej, det kan du inte.
-Jo, det kan jag.
-Nej, ska jag fixa något till?
-Nej. Jag ska bara äta pasta. Jag orkar inte laga något mer.
-Men jag kan fixa.
-Nej, det behöver du inte.
-Du kan ju inte äta bara pasta.
-Jo.

Och ikväll är jag ensam hemma.

Smidig som en säl.

Emster, visst kvalar jag in i dagisgruppen?

En bra kombination.

Hot shots och ishockeyspel.

Undrar om jag fick en röd varningsflagga i deras kundregister nu.

Har precis kommit till jobbet och mitt fullproppade skrivbord när det ringer.
-Hej jag ringer från Telenor.
-Jaha.
-Har du haft några problem med din telefon?
-Va?
-Har du haft problem med din telefon?
-Nej.
-Har allt fungerat som det ska?
-Ja. Borde det inte ha gjort det?
-Jo, jag ringer egentligen bara för att fråga om du är intresserad av ett erbjudande vi har.
-Du, jag sitter på jobbet och kan inte diskutera mitt telefonabonnemang just nu. Men jag kan gå in på er hemsida och titta sen om det är något särskilt du vill peka på.
-Jaha, nej, men jag kanske kan återkomma senare?
-Om du känner att du måste.

Den längsta torsdagen på länge.

Jag är så trött att jag inte ens orkar sträcka mig efter fjärrkontrollen för att byta kanal trots att det är fotboll.

Efterlyst.

-Men hur dum i huvudet kan man vara?
-Jag vet inte.
-...
-Man kommer ju kunna identifiera honom lätt i alla fall.
-Ja, han var väldigt ful.
-Jag menade mest att han inte var maskerad.

Alla sätt är bra utom de dåliga.

Kanske borde jag försöka ta ifrån honom spelet ändå?

-Ja! En nyckel!
-...
-Och Mario!!!
-...
-Nu kan jag låsa upp MARIO-RUMMET!!

Festligt!

Han fick ett nytt spel. Den här gången valde jag ett mycket svårare. Och responsen är fantastisk.
-Fan!
-Helvete!
-FAAAAAAAN!
-Men jävl....*stänger av*

Jag fick hela världen igår.

Opera.

Min lördag innehöll middag på Operabaren och ett besök på Operan. Men innan dess hade jag freakout över vad jag skulle ha på mig och rev ut halva garderoben. Sen såg vi Batseba. Det var ingen festlig historia.

Det måste väl betyda att det är bättre nu.

Min frisör var en stilsäker snubbe i sina bästa år som fixade till en supersnygg färg och en klippning som inte ens jag kan klaga på. Och jag älskar alla frisörsalonger där man får cappucino. Efter att färgen är klar är det dags för klippning och det är då han frågar det obligatoriska vad jobbar du med.
-Mycket stress?
-Ja.
-Det syns.
-...
-Du har små hår som är på väg att växa tillbaka nu.
-Herregud*

* Ja, jag lät som en frikyrklig tant, men jag skyller på att jag blev chockad på riktigt.

Say hello to my little friend.

Precis bjudit några vänner på middag. Med sig hade de tremånadersbabyn. Hon stirrade ut Snigel. Sen charmade hon sönder mig genom att föra en intensiv bubblig diskussion medan hon höll ett stadigt tag i mitt ena finger och tittade på mig med stora blå ögon. Det finns andra saker än juridik. Men inte i mitt liv. Inte än.

Jag håller på att lära mig förebyggande damage control.

Har i flera veckor vetat att det är dags. Men förra gången var så hemsk. En traumatisk upplevelse på alla sätt. Mest för att jag inte slog handen i bordet och förklarade att jag inte tänkte betala för att hon förstört mitt hår. Istället betalade jag och gick hem och grinade. Precis så jag skulle rekommendera någon annan att hantera en liknande situation.
-Tänk om jag hamnar hos en crazy person igen.
-Så du ska aldrig mer klippa dig?
-Kanske inte.
-Gå till något ställe där du vet att de är bra.
-Crazy persons finns överallt. Så det så.
-Gå till Björn Axén. De har ju i alla fall någon form av rykte att tänka på.
-....
Det fanns en tid redan klockan 09.00 imorgon för både klipp och färg på Björn Axén. Inget bra tecken. Säkert en crazy person som bara har lediga tider. Passade på att dubbelkolla två gånger att det i alla fall inte var en trainee.

Att representera samhället.

Poliser i polisbil i Rosengård kommenterar personer utanför bilen på ett sätt som får mig att vilja stänga av tvn. Poliser som tycker att det är en spexig grej att fotograferas nakna med tjänstevapnet. Poliser i Skåne som under utbildning använder pedagogiska namn som Neger Niggerson. Poliser som filmar en amfetaminpåverkad man och mms:ar filmen till en kollega som fyller år.

Det gör mig så jävla besviken. Med uniformen följer ett ansvar. Fattar man inte det ska man söka ett annat jobb.

Say hello to the fraggelfrilla.

Om fyrtio minuter ska jag vara på Sveavägen. Det är riktigt pissväder och mitt paraply ligger på jobbet.

En av alla fredagskvällar.

Efter jobbet ett glas vin med klok kollega som jag har släppt in i min trygghetszon. Jag är som en lojal gammal hund. Har jag väl valt in någon i min Stockholmsfamilj är jag för evigt lojal. I kylan väntar vi på ettans buss innan vi skiljs åt och jag åker in till stan för att bjuda den försummade mannen på middag. Han vill inte prata om mitt jobb och jag förstår honom. Du måste vara ledig, du måste. Han har bokat biljetter till Bolt 3D-versionen. Man får ett par galet fula 3D-glasögon och jag ser ut som Drew Carey. Men filmen var fantastisk! Den lilla överentusiastiska hamstern i plastbollen fick mig att dö av skratt.

Strutsmetoden är inte för mig.

Ibland känns det som syret helt tar slut i de där salarna vi sitter i. Igår var en sån dag. Ett scenario presenterades. Så omöjligt hemskt att jag vill lägga mig under bordet. Jag inser att jag inte kan lyssna. Ingen kan. Jag vill inte höra. Men jag sitter kvar. Kramar pennan. Antecknar. Lyssnar. Svarta dräkten som en rustning över hjärtat. Men det når mig. Det når alla. Att världen kan vara så hjärtlös.

Jag är en liten boll av stress just nu.

Försöker göra allt samtidigt och mailar mina kollegor att jag självklart kan hjälpa till med ännu en grej:
-Sätt upp mig på den 31 februari 2009.

Jag behöver semester. Igen. Härjedalen räckte inte.

Och så enkelt förstörde jag hans dröm om att ta hem pimpeltävlingen där uppe i norr under påskhelgen.

-Vi kanske borde öva inför pimpeltävlingen.
-Va?
-Hur man sätter på bete och så.
-Bete?
-Mask.
-Du skämtar.
-Nej, vadå?
-Ingen i vårt lag kommer döda maskar.

Det är så dumt att jag inte kan tro att det är sant.

Och så tycker jag att det vore en rolig grej om vi iscensatte ett rån som skoluppgift.

Härjedalen - bildversionen.

Skarpaste knivarna i lådan.

När vi rullade genom Sveg fick jag syn på ett gigantiskt träbygge.
-Vad är det där?
-Vad?
-Det där!
-Jaha, där.
-En gris?
-Ja.
-Varför skulle man bygga en så där stor gris i trä?
-Ingen aning.
-Skumt.
-Ja.