Strutsmetoden är inte för mig.

Ibland känns det som syret helt tar slut i de där salarna vi sitter i. Igår var en sån dag. Ett scenario presenterades. Så omöjligt hemskt att jag vill lägga mig under bordet. Jag inser att jag inte kan lyssna. Ingen kan. Jag vill inte höra. Men jag sitter kvar. Kramar pennan. Antecknar. Lyssnar. Svarta dräkten som en rustning över hjärtat. Men det når mig. Det når alla. Att världen kan vara så hjärtlös.