Äntligen.

Självklart har jag alla säsonger. Säsong 1 och 2 på VHS, vilket innebär att jag inte kunnat titta på dem på flera år. Så idag köpte jag dem på dvd. Mycket bra investering.

Snytbaggens drömplats.

Det regnar idag också, men solen kommer fram lagom när vi kommit upp på gruvberget och klättrat upp i utkikstornet. Skog. Skog. Skog. En miljard träd. Påminner mig om Småland på många sätt. Kastar stenar ner i de gamla gruvhålen och lyssnar några sekunder innan plasket hörs från underjorden. Mina svarta balleringaskor blir röda av jorden. Plockar upp stenar. Väger i handen. Den där marken som var så rik på silver. Nu gruvor tomma sedan länge, tömda. Förfluten tid. Bara då. Idag. Sönderruttnade stockar, en gång byggnader. Tidens gång. Som vanligt petar det mig i själen. Jag torkar den röda jorden från ballerinaskorna och kliver in i bilen.
Vi stannar för att titta på ångbåtarna och gamla tåg och kliver rakt in i en loppmarknad. Och där hänger den. Masken. 30 kr. Jag ångrar att jag inte köpte den. Hög skrämsfaktor.
Sen stannar vi på en Herrgård för att äta sen lunch. I glasverandan står han. Uppstoppad. Är säker på att han var en av de snyggaste bäversnubbarna i Dalarna en gång i tiden.

Och kossorna var där i år igen med vattenkammade frillor.

Men det är fint och tyst på kvällen.

Så långt från Sex and the City man kan komma.

Åker med upp till det där landet efter jobbet. Inser när jag vaknar av regndroppar mot stugans tak att det regnar ganska mycket. Och att jag har glömt mina converse. (Hur bra nu de skulle varit i plaskvått gräs?) Skit. Snokar runt lite i stugan och i hörnet bredvid byrån hittar jag två par gummistövlar. I typ storlek 44. Sjukt snyggt.

Dagmar, jag älskar dig.

Så hänger den där. Dagmarkoftan. På rea. Halva priset. Ändå dyr. Tjejen som jobbar där ser direkt en potentiell kund. Visst är den fin? Jag hummar och säger att jag inte är så säker på färgen (fast jag tycker den är fantastisk). Hänger tillbaka den. Den är ju brun. Men inser hur mycket jag skulle ångra mig om jag lämnade den där. Det måste ju vara ett tecken att den hängde där och väntade på mig.

My precious.

Jag har varit så avundsjuk i två höstar. Avundsjuk på att det var bara för killar. Men i år är det för tjejer också. Det kommer vara hemskt tungt. Men äntligen får jag också! Förstår ni hur mycket geggamojja det kommer finnas där ute! Och hur mycket jag kommer ångra mig när jag blir nedtrampad i någon sumpmark. Men den där medaljen är så gott som min redan.

Sjukt tråkig träning.

Promenerade bort till löpspåret och valde en sträcka för intervall. Sprang den joggade tillbaka sprang igen joggade tillbaka. Efter sju gånger var jag uttråkad. Valde ut en backe. Sprang upp joggade ner sprang upp joggade ner och igen och igen och igen. Lika tråkigt. Valde en brantare backe. Sprang upp joggade ner sprang upp joggade ner. Efter tio upp och ner valde jag att springa ett varv i slingan istället och sen springa hem. Trodde inte att det skulle kännas något alls i kroppen idag. Men nu har jag i alla fall lite träningsvärk i låren. Mission accomplished.

Intervallträning.

Jag får flashbacks till rugbyträningen när vi sprang och räknade lyktstolpar. Spring snabbt fyra, jogga två. Here goes.

Med rosa glasögon?

Varenda plats i biosalongen är upptagen. Jag kan se fyra killar i havet av människor. En av de är fantastiska Ch. Filmen rullar igång och först känner jag mig inte hemma. Musiken till förtexterna är fel. Men så rullar den igång. The movie. Och för att inte avslöja för mycket så är den lite för sockersöt på något ställe, men tonen är den samma. Samantha är samma. Miranda är samma. Och Charlotte. Och Carrie i det stora hela. Och kläderna är fantastiska. Filmen har fått manliga filmkritiker att se rött. De plattar ut den till att handla om kläder och skor. Yta och smink. Vissa mäns förkärlek för att stämpla kvinnor som offer. Kvinnor som klär sig snyggt och agerar som karaktärerna i filmen måste ju vara offer. För mig är resonemanget obegripligt. Jag tror man ser det man vill se. Sex and the city handlar inte om offer. Den handlar om allt annat.

Sex and the City.

Imorgon klockan 18 är det jag som knölar ner mig i biostolen laddad med godis, vatten och takeawaykaffe för 2.5 timmar i New York. Och vem skulle vara en mer perfekt biodejt än Ch?

Vad tror ni?

Om det här. Och det här.

Babysteps.

Är fantastiskt omotiverad när jag drar på mig springskorna och klickar igång ipoden och ställer in Nike + på grundläggande. Springer rundan motsols. Försöker hålla högre tempo, ta längre kliv och tänka att det ska vara jobbigt. Att jag ska bli trött i benen. Det blir jag inte. Men när jag klickar av ipoden hör jag den där rösten. Hi, this is Lance Armstrong. Congratulations! You´ve just set a new personal record för the mile.

En mycket fab söndag.

Vaknar riktigt sent. Fixar sen frukost. Äggröra, rågmackor, naturell yoghurt och jordgubbar. Och en espresso. Och den obligatoriska tidningshögen med Dagens Nyheter, Elle, Glamour och Femina. Och Svensk Damtidning. Skvaller är bra för min hjärna. Så det så. Och solen skiner. M vill att jag ska följa med ut till Drottningholm, den lilla royalisten. Men båten går om 45 minuter och en spurt till ångbåt ingår inte i min söndag. Lovar att spöa honom i minigolf när han kommer tillbaka in till stan i eftermiddag istället. Däremot vet jag att Ch garanterat inte skulle följa med och guppa med ångbåt till Drottningholm, så nu har jag bokat upp en fika med honom och E.

Det är det där med utanför tullarna.

Den där midsommarfesten som vi ska dirigera i år igen. Förra året var vi 15 och det funkade fint. Men 25 personer? Det behövs fler bord, stolar, glas med fördrink, mer potatis, fler tårtor och on and on and on. När klockan är 14 och gästerna börjar anlända har vi fått upp två av tre partytält och ställt iordning borden, men det är allt. Potatis skrubbas samtidigt som fördrink blandas och frågor till tipspromenaden skrivs ut. Jag står i linne och shorts när första gästerna kikar in i köket. De tar hand om fördrinken. Jag skrubbar vidare på min potatis. Fler gäster kommer och börjar med potatiskokning, gräslökshackande och dukning. När alla gäster anlänt utbryter mingel och solen skiner. Sillunch är första punkten på programmet, men vi saknar nubbesånghäfte, så det sjungs färre snapsvisor och intas färre snaps än förra året. Vilket nog är tur. Ett gigantiskt regnmoln sveper in över trädtopparna och borden bärs raskt in under de två redan existerande partytälten och det tredje tältet byggs i fast forward och ställs över de sista borden bara någon minut innan regnet hamrar ner. Vid mitt lilla bord utbryter snapsande för att hålla stämningen uppe. Skål för solen. Det byts snapsar - Har du hjortronsnaps? Vill du byta mot Svart vinbär?-, hälls ut snapsar - Fyfaan! -Ja, den smakar sjukt äckligt, häll ut! - och hälls upp nya. Äckligast var svart vinbärssnapsen, så den hälldes ut mest. Memo to self: köp inte nästa år. Regnet slutar och solen är tillbaka och lagledare väljs ut till den obligatoriska kubben. Sen väljs lag. Precis som på lågstadiet. Men med hjärta. Hejarramsor, hopp och flax och kubbar som flyttas en millimeter hit eller dit. Segervrål och ännu mer hoppande utbryter. Kubb tar fram våra finaste sidor. Mitt lag bjuder på en sprättig vinnardans.Efter kubben är det tipspromenad med klassiska frågor som till exempel hur mycket väger en valross. Sedan är det grillning och röken ligger tät över trädgården. Många är väldigt glada i hatten och grillar lite allt möjligt. När röken blir allt tätare visar det sig att I glömt en köttbit som flamberats till kol. Efter grillningen jordgubbstårta och kaffe. Och champagne, bilar, chips, bridgeblandning och allt möjligt cirkulerar runt bordet. Många byter från sommarklänning till sommarklänning + jeans + strumpor + sneakers + kofta/jacka + filt. Kombinationerna för att inte frysa är fantastiska. Jag har jeans under min klänning, converse, svart kofta, grå kofta och en grå filt. Samma färgskala som en rumpnisse. Klockan blir 02 och folk börjar mumla ordet taxi i kombination med jag hittar inte till tunnelbanan härifrån. Det är det där med att vara utanför tullarna. När nästan alla gått hem hittar jag M med flera inne i vardagsrummet sjungandes i falsett till Tommy Körberg som dånar ur stereon. När alla gått hem städar vi till klockan 04.30, ändå har fiskmåsarna försökt bryta sig in i sopsäckarna när jag kommer ut på morgonen. Och någon av våra små festisar har hämtat en soffa och ett kylskåp från grannens trädgård och ställt det på garageuppfarten. Men hela dagen har det trillat in bekräftelser på att det var trevligt igår. Nästa år fixar vi nog 35 personer.

Det bästa med att ordna midsommarfest.

Det enda jag orkar idag...

...är att vara soffpotatis.

Visa mig en mer onödig grej.

Säg hej till noppborttagaren. Men jag blir glad av honom, så kanske är han inte helt onödig i alla fall.

Plötsligt händer det.

Jag har gjort en perfekt espresso.

Hos mig just nu.

Den där nyttiga frukosten.










Den där skivan mina grannar snart hatar.

Jag är stolt över dig.

Fikar med I. Som har big news att berätta om. Det där när något slipar ner dig och du till slut måste göra whatever it takes för att komma från det. Gumman, det är ett bra beslut. Men lova att du kommer tillbaka hit efter sommaren. Stockholm utan dig - I don´t want.

Uppkomsten till bakfyllan som lätt glider in på topp 5.

Fredagskvällen inleddes med två timmar aw och lika många glas rosé. Ringer M när jag går från jobbet. Han har bestämt sig för en kväll i soffan, helt mot våra planer. Men tydligen är Ch och E hos Ch och dricker vin. Smsar Ch och en sekund senare ringer han upp. Då stänger min mobil av. Helt. Och när jag försöker starta den genom att snällt trycka på on-knappen blinkar den bara lite charmigt mot mig. Panikkänsla. Alla mina telefonnummer. Tar ett djupt andetag och plockar ur batteri och simkort och sätter tillbaka och trycker på on igen. Blipp. Blink. Sen svart. Jag loggar in på msn och där är Ch. Ta koden, kom hit! Jag tvekar. Men om jag behöver ringa då, jävla mobiljävel. Trycker på on en sista gång och släpper den i soffan och går och byter om. Den blinkar fortfarande när jag låser dörren och tar tunnelbanan till Odenplan. Men där medan jag väntar på min takeaway har den plötsligt vaknat till liv igen. Hos Ch är herrarna på mycket bra humör. Vi dricker rosé och en kompis till Ch dyker upp. Han ska visa sig vara den som vänder kvällen upp och ner. Han sitter med skeptisk min i soffan medan vi gör Roxettemedleyt på youtube rättvisa - igen och igen. Tredje gången vi vrålar det högsta vi kan går han på toa. Sen tar vi en taxi till knökfullt ställe och där beställer han snabbt in cosmos till alla, sen champagne och ännu fler cosmos. Här borde jag åkt hem. Iställer bestämmer mister sig för att vi ska vidare till ett annat ställe. Jag förklarar att det inte går att komma in där, att det kommer vara världens längsta kö, men tydligen vet han vilka trådar man ska dra i. Två telefonsamtal senare sitter vi i ännu en taxi och väl där är det kö from hell, men han traskar fram till vakten och jag och tre, tack. Väl inne beställer han champagne och fler drinkar och Ch bestämmer sig för att gå hem och den sista drinkronden består av några små shots. När de stänger vimsar jag och E ut på gatan och sätter oss i ett fönster. Full som en kastrull. Sen lyckas vi vinka på en taxi och åker hem och att säga att jag trillar i säng är ingen överdrift.

Jag känner mig som en fallfrukt.

Not good.

Premiärrunda.

Nu ska jag springa igen. Försiktigt är dagens tema.

Så självklart.

Att det var Zlatan.

AJ!

Kan ingen uppfinna sårtvätt som inte svider så sjukt mycket?

Sandra 5 år gammal.

Göra en snottring i löparspåret. Resultat? Skrapad armbåge, skrapad hand och sår på knät. Men sen sprang jag i ren ilska 5 km-slingan på en bra tid. Att jag sen inte uppförde mig som en hero när jag fick hjälp med att rengöra och tvätta såren är en annan sak.

I got you.

En långhelg var precis vad jag behövde. På torsdagen middagsbjudning i Casa del Stockholm. Trots att jag jobbar som en iller (och var tvungen att tacka nej till vin med kollegor trots deras övertalningsförsök "Du vet ju....inspirationen är som bäst efter ett glas vin...") kan jag inte gå förrän 19.00 med insikten att jag måste komma jobba lite i helgen och hinner inte hjälpa till med middagen mer än att hälla upp lite rosévin (till mig själv). Hela fredagen hade jag samma hastighet som en koala. Upptäcker att jag inte har några shorts och att jag behöver ett par sandaler. Går i solgassat mellan affärerna och hamnar till sist på Sisters och lassar en stor hög i famnen innan jag går till provrummet. Det blev tre par shorts och ett par byxor. Sen ombyte till träningskläder och ut till Hellas. Min nya taktik är att springa i ett högre tempo från början och om jag behöver, sakta ner på slutet. Det gick bra, jag har börjat få starka ben. Däremot blev jag trött i armarna. Och nej, jag springer inte som Phoebe. Sen middag på Rörstrandsgatan, film i soffan med sura döskallar. Lördagen var båt och snabbläsa i Liza Marklunds Livstid. Vet inte varför jag snabbläser. Sen middag på uteservering igen. Hela natten drömmer jag om jobbet. Jag har saker som inte är klara och som måste vara klara imorgon. Så nu ska jag försöka bli av med fraggelfrillan, köpa en kaffelatte och gå till jobbet. Hoppas det går fort.

Vårruset.

Hade lovat att springa Vårruset. Som vanligt är jag sen från jobbet. Måste skaffa säkerhetsnålar till nummerlappen. Åker in till stan och hittar inga någonstans. Ska möta mitt lilla lag halv sju. Tjugo över sex har jag precis lyckats få tag på säkerhetsnålar på Panduro. När klockan är 18.55 är jag på väg över gräsmattan bort mot starten. Vet att jag ska springa i gruppen som räknar med en tid mellan 23 och 28 minuter och har för mig att det innebär att jag ska släppa iväg grupperna "tävlingsklassen" och "springa fort" innan jag startar i "springa". När jag kommer fram sticker tävlingsklassen iväg och många där ser inte direkt tävlingsmässiga ut. Jag funderar på om jag borde flytta fram till "springa fort" gruppen istället efter att ha spanat lite på dem som står i den, men väljer att stå kvar. Alla kommer ju springa i enlighet med sina grupper. Trodde jag. Många i "springa fort" börjar gå nästan direkt. När "springa" släpps iväg och jag vill springa är det omöjligt. Folk snigeljoggar eller går nästan omedelbart. Jag försöker zickzacka genom startfältet för att kunna springa och den del av mig som gillar ordning och reda svär och är förbannad för att folk är dumma i huvudet och skiter i att ställa sig i rätt startgrupp och sen inte ens klarar av att gå till höger. En annan del av mig håller mig i skinnet och tänker att det gör inget. Det kommer lossna. Och efter ungefär 2 km kan jag börja springa på lite. Tittar på min ipod när jag kommer i mål och det som skulle blivit en avstämning av formen inför Bellmanstafetten blev en joggingrunda. Nästa gång är det jag som springer i tävlingsklassen.

Bättre sent än aldrig.

Jag hade en utmaning att hämta hos Felicitas:

3 namn jag går under: San, Bea och La petite

3 saker som skrämmer mig: rädda människor, att jag inte ska nå mina mål, att något ska hända mina darlings

3 saker jag har på mig: Omegaklocka, jeans och t-shirt

3 sanningar: jag har druckit för mycket rosévin, jag vann mustaschmemory och jag längtar efter min Hästenskudde

3 saker jag verkligen vill ha: andrum, en vecka all alone vid havet, en hund

Allt jag egentligen skulle kunna göra om jag bara släppte bromsen.

Ska egentligen in till stan för att titta efter ballerinaskor, men fastnar på Torsgatan. Blir ståeende. En bit ifrån av någon anledning. Det är galet varmt. Folk kämpar sig fram. Lika många stilar som löpare. Att springa är alltid mer eller mindre motstånd för mig. Mer mentalt än fysiskt. Alltid den där mentala trappan - ibland väggen - som jag måste över. Pushar. Hela tiden tankarna om fortare och bättre och längre steg. Ibland är du din egen värsta fiende. Jag vet att ni har rätt. Prestera-Vera. När det gäller löpningen blir det av någon anledning som mest tydligt. Folk som står längs avspärrningen klappar händerna. Jag klappar. Och hundratals personer hinner passera medan jag står där. Och någonstans där får jag tårar i ögonen. Jag måste släppa sarjen.