Allt jag egentligen skulle kunna göra om jag bara släppte bromsen.
Ska egentligen in till stan för att titta efter ballerinaskor, men fastnar på Torsgatan. Blir ståeende. En bit ifrån av någon anledning. Det är galet varmt. Folk kämpar sig fram. Lika många stilar som löpare. Att springa är alltid mer eller mindre motstånd för mig. Mer mentalt än fysiskt. Alltid den där mentala trappan - ibland väggen - som jag måste över. Pushar. Hela tiden tankarna om fortare och bättre och längre steg. Ibland är du din egen värsta fiende. Jag vet att ni har rätt. Prestera-Vera. När det gäller löpningen blir det av någon anledning som mest tydligt. Folk som står längs avspärrningen klappar händerna. Jag klappar. Och hundratals personer hinner passera medan jag står där. Och någonstans där får jag tårar i ögonen. Jag måste släppa sarjen.
3 kommentarer:
jag också. jag stod på odengatan och fick också tårar i ögona av alla kämpar, och kände mig sådär vansinnigt präktig och ångestfull som bara prestera-veror kan göra. om du släpper ena handen släpper jag den andra?
Ibland är du lite gullig :)
christina - It´s you and me. Jag ska försöka. Jag lovar. Vi måste till sist. Kram!
johannes - Du har ju sett mig några av de där gångerna när jag inte är så mycket pansar. Bredvid Stockholm Marathon var en sån. Märkligt, men bra I guess. Du vet, det där om där du är nu. Det är bara tid, tid som går. Du fixar det.
Skicka en kommentar