Med rosa glasögon?

Varenda plats i biosalongen är upptagen. Jag kan se fyra killar i havet av människor. En av de är fantastiska Ch. Filmen rullar igång och först känner jag mig inte hemma. Musiken till förtexterna är fel. Men så rullar den igång. The movie. Och för att inte avslöja för mycket så är den lite för sockersöt på något ställe, men tonen är den samma. Samantha är samma. Miranda är samma. Och Charlotte. Och Carrie i det stora hela. Och kläderna är fantastiska. Filmen har fått manliga filmkritiker att se rött. De plattar ut den till att handla om kläder och skor. Yta och smink. Vissa mäns förkärlek för att stämpla kvinnor som offer. Kvinnor som klär sig snyggt och agerar som karaktärerna i filmen måste ju vara offer. För mig är resonemanget obegripligt. Jag tror man ser det man vill se. Sex and the city handlar inte om offer. Den handlar om allt annat.