Memory lane; ligger precis här bakom. Och steget mellan en gräsand i handväskan och en tonårskackig gås under armen är inte särskilt långt.

Jag vet inte var det kommer ifrån. Om det alltid har funnits. Kanske fanns det redan när jag hellre klappade de feta grisarna där de låg skitiga och stubbiga i gyttjepölen vid staketet än jagade killingarna som alla de andra kidsen. Det söta och vackra var inte automatiskt det jag letade efter. Det var de som ingen annan ville ha som jag ömmade för. Den där stora kaninen som någon lämnat till 4H-gården för att han brukade bitas. Jag fick direkt höra att det inte var någon bra idé att jag valde just honom. Och han bet mig i handen när jag öppnade buren första gången. Men med allt det envisa som finns i en elvaåring kom jag tillbaka varje dag och tog hand om honom. Pratade med honom. Gav honom mat. Och till slut kunde jag lyfta upp honom. Fem kilo Fransk Vädur i famnen. Mina föräldrar köpte honom åt mig och han blev beviset på att det går att laga. Att man inte ska ge upp innan man försökt. Efter honom följde en liten gässling, som även den lämnats till 4H, som jag döpte till Gloria. Det finns inget vi kan göra, hon kommer inte klara sig. En liten dunboll på några hekto, som jag tog hand om. Och hon växte och växte och plattfotat vaggade hon efter mig. Märkbart missnöjd när avståndet mellan oss blev för långt. Då brukade jag plocka upp henne och bära henne under armen. Med gåsfötterna flappande mot höften. Jag vågar gissa att jag är en av få som haft en gås i cykelkorgen. Till sist var hon stor nog att börja hänga nere vid sjön. Men jag kunde fortfarande skilja henne från de andra genom att ropa Gloria för då svarade hon och kom vaggande.