Den där rustningen som jag verkligen inte vill ha.

Efter att ha suttit och gungat på stolen en vecka med raggsockeklädda fötter och knåpat på uppsatsen har jag inte Stockholm i min hand när jag dunsar ner på Centralstationen och håller direkt på att bli nedtrampad av ett tåg förskolekids och sen är jag nära att snubbla över en sån där rullvagn en pensionär puttrar fram med och sen plötsligt stannar så dominoeffekt nästan uppstår. Hamnar i lämmeltåget på gångens vänstra sida och väl nere i tunnelbanan blinkar de där stjärnorna där det borde stå en minut. Släpper väskan på golvet med en duns. Längtar hem, längtar bort. Mannen bredvid mig gurglar fram en snusloska och släpper den mellan sina fötter. Tåget bankar in på perrongen. På rutan har någon kletat ut ett stort brunt tuggummi. En man med kånkenrygga ställer sig mitt emot mig och tittar. Noga. Jag känner hur han stirrar på mig och tänker Välkommen till Stockholm, du kommer inte få positiv respons på det där neandertalbeteendet, det är inte som att det finns en mammut i närheten som du måste bevaka. Lyfter upp mobilen. Har fått sms från söta C. Då börjar kånkenmannen vissla. Jag tittar upp, möter hans blick och visslingen blir till ett pfffh. Han tittar på mig, jag tittar tillbaka och dörrarna öppnas och på kliver en man på med den där nästan stängda blicken. I handen en pappersmugg, med några kronor. Han vinglar bort till sätet bredvid dörren där en trind kostymgubbe sitter och harunårakronor och mannen knäpper omständigt upp sin ryggsäck, letar efter plånboken och sen rasslar det till i koppen av växelpengarna. Sen vänder han sig mot mig och säger Mademoiselle och jag skakar på huvudet. Orkar inte möta hans blick. Och samma sekund som han går vidare ångrar jag mig. När jag precis flyttat upp till Stockholm var det alltid mig de valde när de skulle be om pengar. Jag hade ingen Stockholmsrusting. Inga kalla ögon, som jag gömde mig bakom. Men efter sju år är den inom räckhåll, min rustning. Men jag vill inte ha den. Jag vill inte behöva den.