Minns ni det här?

De där två åren.

Jag arbetar min sista dag på tisdag.

Där jag laddar batteriet.

Crazy cupcakes.

Men brandvarnaren gick inte igång. Sådetså.

Klackarna i taket.

Vi avslutade veckans konstanta firande igår med en mycket trevlig champagnefest i Vasastan.

Det var värt alla timmar och alla helger.

Plötsligt har jag ett skyddsnät.

I did it.

Är genom nålsögat.

Det var inte smart att plaska omkring i regnet igår.

Nu har jag ont i halsen och känner mig febervirrig. Vilken tajming med tanke på att den där intervjun är imorgon.

Har druckit echinaforce och whisky. Håller tummarna för att det ska hjälpa.

Uppåt, framåt!

Eftersom jag är sista minuten har jag med mig både en svart och en grå kavaj. Eftersom man måste ha kavaj. "Du får inte ha kjol och kofta". Jag trivs inte i kavaj. Det är det där stela. Så jag har lagt kavajerna i en påse och har en lila kofta på mig. X2000. Tidningar och frukost. Landskapet allt mer hemtamt. De där skogarna. När jag kommer fram dricker jag kaffe och går en promenad för att känna efter. Om det här skulle kunna funka. Försöker hålla tillbaka nej, nej, nej. Jag är oförberedd och får många frågor som jag inte ens funderat på. Gör mitt bästa. Tycker att jag pladdrar. Jag hatar jurister som pladdrar. Som lyckas leverera en ström av ord medan de febrilt funderar på vad som borde sägas. Kanske är jag som vanligt för kritisk. Vi hör av oss senast nästa vecka. Och när jag slår på mobilen har jag två missade samtal och när han ringer från drömplatsen för tredje gången svarar jag. Vi vill gärna träffa dig. Det där omöjliga fortfarande möjligt. Det där nålsögat som jag vill igenom mer än något annat. På en träbänk i vänthall andas jag ut. So far, so good. Självklart är jag fortfarande intresserad. Och jag tar tåget tillbaka till Stockholm och lämnar den där andra staden bakom mig. Och idag får jag höra av min chef att platsen i den andra staden verkar vara min om jag vill ha den. Men än har jag inte behövt ta ställning till något, så jag siktar mot nålsögat. Och hoppas att allt som är jag ska räcka till.

Det är inte rättvist. Sådetså.

Självklart regnar det när jag plaskar till jobbet och mitt nyklippta hår krullar upp sig (tänk tantpermanent). Hur mycket det krullat till sig ser jag när jag tittar mig i spegeln på jobbet. Funderar allvarligt på att vägra lämna toaletten. Orättvisa hår! Istället får jag skynda mig till salen och när jag väl sitter vid det där bordet lägger jag ena benet över det andra och känner hur strumpbyxan fastnar i något under bordet. En utstickande skruv. Festligt. Jag försöker lirka lite innan jag avslutar med att dra. Rejält. Ritsch. Jag lossnar och fastnar igen. Ritsch.

Jag. Hatar. Strumpbyxor.

För det är väl det parti som har de snabbaste väljarna som vinner?

Vi bestämmer oss för att rösta idag och Jb vet att man kan förtidsrösta på Kulturhuset. Tre små bås finns det som man kan stå och smussla med kuvert och valsedlar i och det är självklart kö. Plockar flera valsedlar (trots att jag vet vilket parti jag ska rösta på) och kuvert och ställer mig i kön som den duktiga svensk jag är. Då hör jag Jb.
-Vet du vilket parti du ska rösta på?
-Va? Shhh...
-Vet du vilket parti du ska rösta på?
-Ja, det tror jag. Hurså?
-Jag vet också och har redan stoppat ner valsedeln i kuvertet! Då slipper man stå i kö!
Jag hör hur nöjd han är med sin effektivitet.
-Jo, jaha. Jag vet väl i och för sig också...
Så det slutar med att jag ståendes i kön fram till båsen prasslar ner min valsedel i ett kuvert.

Den lille gynnaren fick avsluta sitt liv i en toastol i Vasastan.

Efter Bruce Springsteen-konserten hittade jag en fripassagerare som tagit sig från Stockholms skärgård med min hjälp genom att bita sig fast i mitt knäveck.

Så nu tror jag självklart att jag fått TBE.

Bruce Springsteen.

Jag har inte en enda skiva med honom, men där stod jag ändå i regnet klädd i regnponcho och väntade på honom tillsammans med alla hans äkta fans. Det regnade konstant i tre timmar och regndropparna skvätte när folk klappade i händerna och det plaskade om våra fötter och prasslade om ponchosarna, men när han spelade Out in the Street vaknade Stadion till på riktigt och den trinda tunnhåriga mannen i 50-årsåldern som stod upp på bänkraden framför mig sträckte ena knytnäven upp mot den regngrå himlen och tjooooade av glädje. Ren lycka i spöregn stavas tydligen Bruce Springsteen.

Kulturkoftor och så jag.

Har sett I väntan på Godot och insett att jag inte har tillräckligt med tålamod just nu för att sitta i en teaterstol i tre timmar.

Men Johan Rabaeus kickade rumpa.